Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


söndag, april 02, 2017

För första gången. Igen.

Så var det då äntligen dags. Utepremiären med Team Rynkeby Stockholm. Tredje första gången för mig.

Under vintern har vi genomfört 42 gemensamma pass. Ca hälften på spinningcykel och resten styrkepass anpassad för cykling. Plus att de allra flesta kört egna pass, så jag vill påstå att vår grundträning är mer än godkänd.

Idag var det dags för utepremiären. Många nervösa cyklister. Några har aldrig cyklat racer, några har cyklat men aldrig i klunga. Bara det är ju en utmaning, men det är så Rynkebyprojektet är upplagd. Det ska vara en rejäl spännvid på bl.a cykelkompetensen.

Första punkan kom innan vi ens hade börjat. Åsa hade otur på vägen till träningen.

Alltid lik kul att få punka, verkar Åsa tycka. Petter hjälpte till.

Det roliga i kråksången är att det är lilla jag som är träningsansvarig för teamet. Jag bockar och tackar Mäster Anders, Anders Johansson, i Fredrikshof CK som lärt mig allt jag kan och lite till om cykling. Det har jag verkligen nytta av nu.

Vi samlades kl 09 ute på Ekerö. Först hade vi växlingsteknik för de som var lite ovana med det, sedan körde vi en lugn och fin runda i klunga, för att alla ska få in känslan för det.

Måste ju säga att det stundtals såg rätt knasigt ut, lite huller om buller, men med lite tid kommer det att bli hur snygga led som helst.


Alla barn i början, det här kommer bli supersnygga led vad det lider.

Sen var det dags för dagens huvudevenemang, intervalljävlar, som vi i min familj så kärleksfullt uttrycker momentet. Det blev rätt många.

För säkerhets skull fyllde vi på med backintervaller och backintervall med spurt. Avslutade med ett superlugnt nedcyklingsvarv, för efter tre ganska jobbiga timmar vill jag påstå att alla var mer än trötta. I alla fall jag själv.

Kolla killen i grönt där bak. Han måste ha sett min kamera
och passade på att fotobomba. Vem kan det vara?
(jag vet att man inte ska fota när man cyklar, men jag låg sist
alldeles ensam. Då får man det.)

På hemvägen mötte jag någon som ropade Hej Göran. Ingen aning vem det var. Vem kan det ha varit?

Nu blev det revanch för förra veckans uteblivna cykelfika, nu avslutade vi med en härlig fika i solvärmen på Brostugan.

De allvarliga minerna ser jag som positivt. De var så trötta
så de inte orkade le. Alternativt att de just börjat hata mig.
Bara Isabell log, körde hon inte tillräckligt hårt?


Här är dagens tappra krigare.

På onsdag kör vi nästa utepass som förhoppningsvis blir lika jobbig som dagens. Nästa helg sparkar vi igång distanscyklingen. Ingen lek det heller. Det är långt till Paris, hård träning är det enda som hjälper för att få en hyggligt behaglig cykling dit.

Trots att min kropp, och framförallt benen, just nu gnäller lite om oschysst behandling, blir det ingen sovmorgon i morgon. Då blir det fakirpasset i simning. Kl 0630 plums i bassängen.