Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

måndag, april 24, 2017

Min hjärna gör inte som min kropp vill

Det där med mental träning är ett intressant ämne. Jag skulle kunna ställa upp som visningsexemplar på någon kurs i det ämnet. Både som ett dåligt exempel och ett bra exempel. Man är väl flexibel.

Här inne sitter något som jag inte alltid gillar.
(Botox för män, funkar det? Är det dyrt?)

Idag, eller snarare i morse, som vanligt ett simpass med mina simpisar Elin, Stina och Sofie. Kändes lite tungt att simma idag, men det är som det är. Efter en hel hoper med 25:or och 50:or kändes det ändå rätt bra, även om dolmen hjälper till med flytläget på de flesta längderna.




Dolmen hjälper mig att koncentrera mig på armtagen, rotationen och andningen, vilket är högsta prio för mig inför HIM-simningen. Inte att sparka med benen.

Det där med min hjärna då. Jag simmar och det känns bra. Stabilt och hyfsat lätt. Kör massor av 50:or och tänker att jag vänder och kör i alla fall en 75:a. Men nej, jag ställer mig upp vid kaklet och pustar ut. Kör ett varv till och tänker samma sak, jag vänder runt. Men nej den här gången också. Fan fan fan.

"-Vi avslutar med en hundring innan vi kliver upp", säger Stina. Och då gör jag det. Vafan, har jag ingen egen vilja? Måste någon säga hur långt jag ska simma?

När jag är tio meter från kaklet efter 90 meter känner jag att jag kan nog vända runt och i alla fall klämma ett PB, dvs 125, eller kanske 150 meter. Men nej säger hjärnan, NEEEEEEJ, skriker den.

Va fan igen, what the madderfacker is going on? Varför vänder jag inte runt när jag känner att jag kan? VARFÖR SITTER EN JÄVLA SPÄRR I SKALLEN OCH VRÅLAR NEJ, DU KLARAR INTE MER.

Inte stannar jag under en cykling mitt i en backe för att pulsen drar iväg och låren brinner. Nä, då biter jag ju ihop och fortsätter, Mur de Huy undantagen. Varför gör jag inte det i bassängen också?

Har lite att jobba på där.

Idag hände en lustig sak i bassängen. När jag står vid enda änden och pustar ut så står jag bredvid en tjej som också pustar ut lite. Så säger hon "-cyklar inte du för Rynkeby?". Det går ju inte att förneka, så berättar hon att hon cyklade med Täbyteamet förra året. Christine heter  hon. Även hon tränar numera för något triathlonrejs.

Så vi var alltså fem Rynkebyare i simhallen idag. Fyra tjejer och en gubbe, och alla tränar för triathlon. Kul va?

I går körde vi som vanligt lite distans med Rynkeby Stockholm. Vi håller oss till de lite blygsammare distanserna, knappa 10 mil i början. Alla är inte vana cyklister och då kan 10 mil kännas som 30, så vi går ute lite löst.

Även här hände en ovanlig grej. Efter två mil gjorde vi ett kort stopp. Två tjejer krokar i varandra, mer eller mindre stillastående. Den ena ramlar över den andra. Ingen gör illa sig, men BÅDA cyklarna går sönder och blir obrukbara. På den ena går växelörat av, och på den andra bryts ett broms- och växelhandtag sönder.

 Inte mycket hjälp att växla här inte

Trist för tjejerna såklart, men vår egen "världens bästa cykelmeck" Rille kommer att fixa felen snabbt som ögat idag, tjejerna åkte direkt till Rilles arbetsplats Sportson i Haninge. Det är där han jobbar nämligen, den vi i teamet tycker är världens bästa cykelmeck. 

Men han är allt lite lurig. Under förra Pariscyklingen gick han igenom alla våra hojar när vi cyklister sussade gott i våra sängar. En natt ställde han in tyngsta växeln på samtliga hojar vilket gjorde att ivägcyklingen på morgonen blev lite trög kan man säga.




Vi lämnade kvar tjejer och vi andra fortsatte ner till Ösmo och Plantshoppen för fika. Dit kom även ett snabbgäng från Valhall CK. Vi beundrade deras dyra och fina värstinghojar, där ingen såg ut att kosta mindre än 40-50 tusen.

Du vet såna där man bara vill ha, men det skulle ju bara se patetiskt ut om t.ex jag hade en sån. Man måste kunna cykla snabbt på en till synes snabb cykel, annars är det ju bara larvigt. En cykel i sig är ju inte snabbare än ryttaren. Fast ändå, strunt samma, det är känslan man vill åt. Känslan att det inte är cykeln som är begränsande, det är bara den egna kroppen.

I det här härliga gänget finns inga jättesnabbisar, 
men en och annan snabbcyklare finns här allt.

Ja, det var nog allt jag hade att säga idag.