När kroppen tömts så man känner sig som en urvriden disktrasa måste man vara försiktig med träning rätt många veckor. Särskilt när man kommit upp lite i åren. Som typ jag.
Helt vila ska man ju inte, men passen måste vara lite kortare och lugnare.
Första träningen efter förra söndagen gjorde jag i fredags, lätt löpning på löpband i trettio minuter. Kändes verkligen skönt.
Idag söndag gick loppet Roslagshösten strax norr om Stockholm. Det loppet har jag kört med mitt Team Mellanmjölk i fem år, men i år var intresset så lågt så vi ställde in vår medverkan, trots att det är ett supertrevligt evenemang.
I går kväll tänkte jag att jag ändå skulle köra den kortare varianten 7 mil i jättelugnt tempo som den ende deltagaren i Team Mellanmjölk. Som en perfekt recovery tour. Lugnt och fint.
Men så tog latmasken över i går kväll och jag bestämde då att nej, jag kör bara en en liten kort tur på typ 2-3 mil här hemma i omgivningarna.
I morse var vädret alldeles strålande. Lite blåsigt, men okey, solen skiner och cykling lockade.
I och för sig så misstänker hustrun att cykling bara är ett alibi för att slippa trädgårdsarbete och allmänt hushållsarbete. Skulle jag ? Tänka så? Skulle jag aldrig göra. Såklart. Hur skulle det se ut.
Gav mig iväg och tänkte att jag bara kör vackra Skålhamravägen i Täby t/r, det blir ungefär 4 mil när jag kommer hem igen. Lagom.
När jag väl kör lite fint på Skålhamravägen så kändes det så himla skönt i kroppen så jag tänkte, äsch, jag kör upp till Lunda livs och tar en fika. Sen vänder jag och kör tillbaka samma väg. Det skulle bli åtta lätta mil på fina vägar.
By the way, väldigt många cyklister idag på Skålisvägen. Kändes som det vore några veckor innan Vätternrundan, då brukar det också cyklas mycket där.
För dig som inte vet så är det en helt fantastisk vacker lantlig väg med massa kurvor och småbackar lite här och där. Väldigt utmanande om man vill köra skiten ur sig. Den är 1 mil lång.
Köra skiten ur mig stog inte på dagens agenda. Men då är vägen istället en verklig livsnjutarväg. Ibland är det så vackert så man blir tårögd.
Hursomhelst så körde jag upp till Lunda livs och satte mig i solen med en kopp kaffe, en chokladmuffin och två Snickers.
Som fortskaffningsmedel valde jag idag min fina Rose cx. Gillar verkligen den.
Så här på sommarhalvåret bestyckad med vanliga 28-däck både fram och bak.
Skivbromsar såklart. Önskar min Rynkeybyhoj hade det.
Eftersom jag ju "bara" skulle cykla max 4 mil, hade jag inga energibars/gels med mig, och bara en flaska vatten med elektrolyttablett i.
Inte heller hade jag smort in ändalykten för att minska friktionen för skav i brallan. Behövs ju inte för bara fyra mil.
Inte nog med det, använde mina 3/4-cykelbrallor som jag heller inte brukar använda på längre turer.
Nu kom straffet. Skavsår i ena knävecket för byxan skavde där. Men vad värre var, paddingen i den här byxan sitter lite annorlunda än på mina vanliga brallor. Nu blir det lite intimt, så tycker du det känns obehagligt måste du blunda lite.
Själva paketet hamnade annorlunda i den här byxan och gav skavsår på du vet vad. Alltså på själva ............ (fyll själv i valfri beteckning). Märkte inget under cyklingen, men väl i duschen efteråt. Sved som tusan när jag tvättade .............(fyll själv i valfri beteckning).
En ny icketrevlig upplevelse kan man säga.
Nåväl, när jag satt där i solen och fikade tyckte jag plötsligt att det vore ju trist att köra samma väg tillbaka, så jag valde en annan väg som skulle bli ungefär lika lång.
Jag mindes fel. När jag kört några mil kom jag på att det blir nog lite drygt 10 mil innan jag är hemma igen. Inte så bra för en recovery tour.
Tanken var ju en lugn tur, men hjärnan och benen anser tydligen lite olika vad lugnt betyder. Blev några PR trots att jag cyklat här rätt många gånger, både ensam och i grupp. Ansträngde mig inte jättemycket, sen hade jag nog lite vind i ryggen också. Plus att jag ju var lite kaffesugen också.
Men allt har ju såklart ett pris, de sista milen hem, särskilt Skålhamravägen söderut, sög musten ur mig. För att inte glömma Frestavägens backe upp mot Väsjöbacken. Den fick jag mer eller mindre slugga mig uppför.
Blev ju skittrött och ingen energibar/gel, vattnet var slut också. Som sagt, tanken var ju bara en kortsväng.
Men jag kom hem i alla fall. Glad och nöjd trots allt. En härligt tur som jag inte ångrar. Trots att ursprungstanken 2-3 mil slutade på 10,5 mil.
När jag duschat och ätit la jag mig i soffan och kollade Vueltan. I typ 5 minuter, sen somnade jag och sov säkert en timme innan telefonen ringde och väckte mig.
I morgon möte med coach Stina, tror inte hon tycker mitt tilltag idag var ett superbra initiativ. Förmodligen rent korkat.