Måste erkänna en sak. Jag har drabbats av mental punka. Alltså punktering på ren svenska. Jag har skrivpunka. Orden finns i skallen men når inte ut i fingrarna som ska hamra på tangenterna. Dessutom har jag blivit långhårig.
Tuffaste förklaringen är ju så klart ”-haft hur mycket som helst att göra, äntligen kan man pusta ut” och så vidare. Alltså precis samma fåniga förklaring som kära busskollegor glatt(!) meddelar när deras bussar står på gårdar och i garage och samlar damm.
Ungefär som även våra bussar gör då och då. Inget konstigt med det, högst normalt i vår bransch, men det märkliga är att så många skäms för det.
Jag tycker för övrigt att man (jag) aldrig riktigt kan pusta ut. Är det inte det ena så är det, ja, nånting annat. Men det är så det är att vara småföretagare. Men trots allt, om man (jag) tänker efter så kan man (jag) egentligen omvandla alla svårigheter och deppigheter till rejäla utmaningar och tävlingar.
Första utmaningen var att ringa till frisören. Den klarade jag galant. Tid för slåtter fick jag på måndag.
Den andra utmaningen var att skriva igen i den här bloggen, dvs påbörja lagningen av min mentala punka. Jag antog även den utmaningen men löste den inte särskilt bra. Men icke desto mindre gjorde jag det. Den stora punkan har nu reducerats till pyspunka.
Nästa utmaning var inspelningen av CD-skivan. Är nu äntligen bestämd till nu på lördag i studio "down town". Därefter brunch med mina meccenater.
Så nu "lallar" jag på mest hela tiden. (OBS där hade jag den s.k. humorspaden uppe, att lalla kan betyda fler saker här i Storstan)
Vi hörs snart igen!
