Ibland, eller kanske rent av aldrig, förstår jag mig inte på den del av kultur som kallas målande konst. Det där lät ju kanske lite pretentiöst, jag förstår väl inte kultur överhuvudtaget när allt kommer omkring.
Vad jag ville säga är att om man kikar lite på konst så märker man rätt kvickt att var och varannan målande konstnär liksom snöar in på samma motiv och samma teknik.
Samma grej målas från olika vinklar, i olika färger, ur olika perspektiv. Men likväl är det samma motiv. Man blir ju bara trött till slut och vill uppsöka närmsta caféinstitution ASAP, som vi säger lite förkortat internationellt.
Idag söndag var hustrun och jag på vernissage. Lars Lerin heter han som ställde ut. Mina fördomar bekräftades. Samma stil hela tiden även om motiven den här gången var lite olika men ändå inte. Dessutom var allt målat så man var tvungen att kisa för att se vad det föreställde.
Som en sann konstnär hade han även en avdelning med fotografier, och det är en avdelning där jag av olika skäl kände mig mer hemma. Skräp, säger jag. Vanliga j--- semesterbilder uppförstorade till A3. Taskiga färger, usla kompositioner. Konstnär, pyttsan.
Räknade lite snabbt ihop värdet på de tavlor som såldes och kom upp i en bit över en halv miljon.
Näe, nu ska jag snart öppna Görans Konsthall, en virtuell vernissage med äkta fotokonst av en viss Herr Göran. Kan en halvtaskig konstnär med psykiska problem dra in miljoninkomster på kludd så borde jag också kunna det.
Nu tror jag hustrun fyllt sin kvot med medföljande make på vernissager. Å andra sidan var kaffet med tillhörande chokladtårtebit i cafeterian en fullpoängare, så jag kanske följer med nästa gång i alla fall.
