Förra veckan var obeskrivligt jobbig. Vi hade bl.a reseträff för våra resenärer. Stå-upp-komik, dansuppvisning, musik och rese-presentationer. Det kräver både fysiskt och mentalt engagemang, kort sagt stenhårt jobb.
Vi löste det strålande, men det är väl ingen som är förvånad över det va?
När luften hade gått ur mig som en trasig ballong, så var det skönt att bara hänga framför TV:n på fredag och lördagkvällarna.
Bestämde att jag nog vill starta en ny fanclub men insåg att jag inte orkar med fler fanclubar.
Den här gången gäller den Kishti, ni vet kvinnan i Idol-juryn, hon med skotthålet mellan ögonbrynen. I fredags var hon med i Så Ska Det Låta.
Vilken röst när hon väl tar fram sångpipan! Talandes låter hon ju som ett helt dagis från svensk-amerikanska föreningen. Hon kan svårligen hålla ordning på om hon pratar svenska eller amerikanska.
Men rackarns vilken röst och till synes helt utan ansträngning. Men någon annan får ta ordförandeklubban den här gången.
Så hade vi Lets Dance att titta på också. Vem, eller snarare vilka hjärndöda är det som ringer och röstar på Lasse Brandeby? Det kan väl ändå inte vara en endaste en från bussbranschen, då skulle jag skämmas ögonen ur mig.
Jag har mina misstankar att det är folk från västkusten som ringer. Jag känner visserligen några som bor där, men jag tror de är inflyttade, så de går fria från mina misstankar.
Han är ju en kul person Lasse B, men som dansare är han ju inget annat en än båtfender modell större. Ett rundningsmärke, en trästock i stående, eller vad du vill, Killen KAN inte dansa., så varför då rösta på honom?? Jag förstår inte. Det är ju ett hån mot hela programidén. Vilket det i och för sig var att ta med honom redan från början.
Melodischlagerlåtarna får passera mitt nålsöga utan vidare kommentarer förutom att rätt låtar gick vidare.
Veckan avslutades med ett värstingpass. Våra små barnbarn var på besök utan medföljande föräldrar. Övernattning och hela köret. Rackarns så jobbigt det där. Men ack så roligt. Redan några timmar efter att de åkt så kommer längtan efter dem igen. Inget slår känslan av egna barn men barnbarnen är på något sätt Guds bonusgåva.
Veckans sista attraktion var gubbtennis. Jag var helt slut redan när matchen började så jag fick överge skönspelet och bara slugga hem en poäng.
Sen åkte jag hem och svimmade i sängen och efter bara några timmar ringde äntligen väckarklockan. En ny spännade vecka har startat.
