Jag tänker ofta bildligt. Jag tänker ibland att livet är som en hockeymatch, indelat i 3 x 20 minuter fast livet är 3 x 20 år.
0-20 år
Man växer till sig, testar att spela med olika medspelare (tjejer) och man tränar som attan inför den kommande matchen. Man värmer helt enkelt upp inför den Viktiga Matchen.
20-40 år. Period 1
Matchen/livet går igång. Man har hittat sitt lag som man tycker verkar bra. Känns lite ringrostigt och osäkert. Man vet inte helt säkert varken hur motståndarna eller medspelarna agerar och törs inte sätta in några tuffare tacklingar.
40-60 år. Period 2
Här lossnar det lite. Man börjar känna sig säkrare, törs ta för sig mer, börjar ha koll på motståndarna och kan sätta in lite kraft bakom skridskoskären. Om man är för kaxig kan man åka på en rejäl snyting och hamna i utvisningsbåset/sjukhuset en tid.
60-80 år. Period 3
Nu jäklar ska matchen avgöras. Dags att gå för fullt, man har ändå allt att vinna och inget att förlora. Nu törs man göra de där extra balla dragningarna, man bryr sig ändå inte vad de andra tycker. Vill jag så kan jag.
80-90 år. Förlängning
Yes, vi lyckades få oavgjort och en förlängning. Nu börjar matchen kännas i kroppen om man fuskade med försäsongsträningen. Det blir många besök i båset för att plåstra om skador som blivit under matchen. Vissa i motståndarlaget lirar inte helt schysst och vissa medspelare måste bäras av planen på bår. Nu handlar det om att kämpa ända in i kaklet om matchen ska vinnas. Även de medspelarna som är kvar på planen börjar bli lite trötta, hängiga och de sluddrar av trötthet.
90- ? år. Någonstans här avgörs matchen och det är bara att hoppas att man inte torskar i...
