Hon var sjuk en längre tid och i slutet av maj hamnade hon på sjukhus. Efter det gick det fort. Men hon var helt klar i huvudet men hjärtat blev svagare för varje dag.
Dagen innan midsommarafton satt jag, min fru och min syster hos mamma och pratade om när vi barn var små och vi berättade för henne hur tacksamma vi var för alla "Bullerby-somrar" som vi fått uppleva. Lite märkligt tyckte vi nog det var att hon nu berättade exakt hur hon ville ha sin begravning. Det var noga med att vi noterade allt.
Vi skiljdes sedan åt med orden att vi ses i morgon igen. På midsommaraftonens morgon ringer sjukhuset till mig och säger att mor nog inte har långt kvar nu och att de tyckte det vore bra om vi kom. Vi satte oss i bilen och for dit omedelbart och min syster anlände också. Min bror bor i Bryssel och kunde av förklarliga skäl inte komma.
När vi kommer dit är mor inte kontaktbar, hon sover efter att under natten fått morfin mot smärtor i kroppen.
Vi sitter runt henne och läser förstrött i diverse tidningar och plötsligt hör jag en förändring i hennes andning. Min syster och jag tar och håller henne i varsin hand och stryker henne över håret och berättar hur mycket vi älskar henne. På något sätt lever vårt hopp att hon är medveten om att vi är där vid hennes sida och att hon hör vad vi säger.
Så kommer det som vi inte ville skulle komma. Så plötsligt men ändå så väntat. Det oundvikliga. Det sista andetaget.
Mörkret föll över mitt liv och en del av mig själv försvann.
Jag är glad och tacksam att jag fick vara henne nära i hennes sista stund på jorden och jag är glad och tacksam att ha hållit henne stadigt i handen här hon tog steget till den andra sidan.
Jag vidhåller det jag alltid har sagt, stunden vi har på jorden är bara en liten del av livet. En dag kommer jag att åter att få träffa min mor och far. Det är så jag valt att se på döden.
Och vad som än händer så har jag alltid vackra och fina minnen av mina föräldrar som gav mig en uppväxt som jag önskar alla kunde få.