Kul är också att vi är rejält igång med våra armhävningsdagar. Igår blev det totalt 75 armhäv för mig under dagen. Inte illa pinkat, som man säger.
Sen blev det spinning med Team Rynkeby. Taggad av de senaste jättebra spinningspassen var jag laddad upp över öronen. Kändes kalasbra under uppvärmningen på 10 minuter.
Men sen när vi började varva upp på riktigt, ja då hände ....ingenting. Benen blev stumma som telefonstolpar och jag orkade inte trycka runt pedalerna med den kraft som jag ville. Kändes våldsamt frustrerande.
En förklaring kan möjligen vara att jag satsade på att ligga på en högre kadens än jag normalt gör. Men i stridens hetta tänkte jag inte på att gå tillbaka till min normala nivå.
Så jag kämpade på och flåsade som en utmattad noshörning medan jag tyckte att tjejerna bredvid mig bara trampade på som om det var världens lättaste nedförsbacke medan jag kämpade uppför monsterbacken Mur de Huy. Orättvist är bara förnamnet.
Men hursomhelst blev jag lite nöjdare när jag kom hem och avläste min pulsklocka. Den förkunnade att jag trots allt under en stor del av passet låg i pulszonerna 4 och 5. Om du inte fattar något av det får du googla, orkar inte förklara.
Okey då, en kort snabblektion. I zonerna 4 o 5 ligger man väldigt när sitt absoluta max, särskilt när pulsen ligger i 5:an. Så även om kraften i benen inte fanns så blev det ju ändå ett godkänt pass. Fast så känns det inte.
Efter det passet blev det en snabb omklädnad till tennisuniformen och raskt iväg för en match i dubbelligan. Gick åt helvete där också.
Den här tennisspaden är inte min, bilden symboliserar bara mina innersta tankar kring min tennisform just nu.
Idag är det vilodag. Känns behövlig just nu. Nu ska jag slicka min stukade självkänsla och ladda för en ny träningsvecka som börjar på onsdag. Jodå, jag vet att det går upp och ner med träningskänslan, men jag har så höga krav på mig själv och blir bara besviken när jag inte ens når upp till min senaste träningsnivå. That sucks.