Sista natten med gänget

Allting har ju ett slut. Så även projekt Team Rynkeby Stockholm 2016. Teamet drog igång i oktober förra året. Vi tränade inomhus två gånger i veckan hela vintern och den 1:a april när vi fick cyklarna gav vi oss ut i verkligheten.

Teamets första distanscykling i början av april

I fredags kväll hade vi en rejäl avslutningsfest hemma hos Monica och Putte. Två härliga människor som cyklade i teamet.

Samma gäng ca 450 cykelmil senare, men nu förklädda till civilister.

Många minnen ventilerades såklart och glada skratt hördes hela kvällen.

Av årets team är vi sju som kör även 2017 och 2016 års Kapten Jonas Södergren är kapten även i nya teamet. Det känns kalasbra, för jag gillar Jonas ledarstil. Han är som Fantomen, urstark, men snäll mot de snälla och hård mot de hårda. Och han får alltid de hårda att bli lite mindre hårda men ändå behålla sin glädje och passion för projektet.

En lite annorlunda hyllning till teamets kapten Jonas och vicekapten Elin genomfördes också. Lotta höll ett fint tal och gav Jonas och Elin en lite märklig utstyrsel.

Här kommer en hel hoper bilder från kvällen. Sannolikt känner du inte så många, men även fester, och inte bara cykling, måste ju dokumenteras. Tyvärr kom jag på att fota när många redan hade gått hem.

Som av en händelse kom även jag med på nästan alla bilder. Vettefan hur det gick till.

 Elin och Lotta H

 Sandra och kvällens värdinna Monica

 Evas högra öga och Lotta R:s blonda hår syns i alla fall

 En gång på bloggen skrev jag att Josephine och Jennie

är tvillingar. Fel fel fel, den ena är storasyster och

den andra är lillasyster.

 Kvällens värd Putte och Lina

 Lars och Markus 

 Kapten Jonas och Carolin

 Christoffer och "Svesse"

 Vår cykelmeck Rille och vår "ekonomichef" Patrik

 Marcus och Janica

Classe Lillklinga

Kanske ska nämna att Classe Lillklinga, på bilden ovanför, fick sitt namn av mig våren 2015. Han envisades med att alltid köra på lilla klingan fram, oavsett hur landskapet såg ut. Under turen till Paris 2015 såg jag dock vid ett flertal tillfällen att kedjan hade hoppat över till stora klingan. Och i år var den där nästan hela tiden. Men namnet har han kvar.

Härmed är nu Team Rynkeby Stockholm 2016 avslutat och nerstängt. Ett fantastiskt kul år är till ända och snart börjar nästa fantastiska år med team 2017. Jag är en priviligierad gubbe som får hänga med ännu ett varv.

Hmmm

Hela helgen har jag varit trött, rejält trött. Kom hem efter festen strax före kl 03. OBS, hade bilen, drack bara vatten.

Trots det hade jag en bakiskänsla hela lördagen och låg mest på soffan och halvsov. Är väl inte van vid nattsudd.

Det trista var att jag hade tänkt att köra en lugn och fin tur med Hofvets Audaxgrupp på lördagsmorgonen. Brukar vara jäkligt sköna och lugna turer i behagligt tempo och trevliga fikaställen. Jaja, det får bli en annan lördag istället.

Dessvärre har nu tröttheten utvecklats till en slags infektion i kroppen, jag mår helt enkelt skit med hosta och halsrosslingar och till och med lite feberkänsla. Det FÅR bara inte bli värre, på torsdag åker jag ju ner till årets stora event i Pula med race dag på söndag. Jag F-Å-R inte bli sjuk, då bryter jag ihop av besvikelse.  Det är redan illa nog att jag inte kan träna de sista dagarna innan.

Apropå fasansfullt. I går såg jag en granne klippa sin gräsmatta iförd cykelbyxor. Jag var oerhört nära att ringa stilpolisen. Cykelbyxor och gräsklippning, oj oj oj, det kan väl inte vara okey? Dessutom hade han originalhjulen kvar på gräsklipparen.

Tack tack tack

Tack alla ni som skrev glada tillrop på min fölsisdag. Det var kul och jag blev glad för alla. Mest mystiskt vara att själva blogginlägget blev en av de mest lästa någonsin i min blogghistoria sedan 2006 då jag började skriva.

Presenten från min familj var en s.k. smart trainer. En Tacx Bushido. Bra val av present.

Även om trainersäsongen ännu inte börjat 

måste jag ju köra ett kort test.

Så nu får jag peta in även trainerpass mellan löpningar, simningar, spinningar och styrketräningspass. 2017 kommer att bli mitt mest vältränade år. Det känns lite så.

Nästa steg, även om trainersäsongen som sagt ännu inte börjat, så ska här nu testas Trainerroad och framförallt Zwift eller vad det nu heter, som alla säger är superkul.

Men annars går livet vidare i full fart och nu består tankeverksamheten mest av tankar och funderingar inför Pula-äventyret nästa vecka. Race day kommer liksom snabbare och snabbare.

I går kväll blev det en liten löprunda och i morse ringde klockan redan kl 0515 och kl 06 klev jag i bassängen i sporthallen och rev av 1900 meter.

Och ikväll är det party party party, typ sista natten med gänget. Avslutningsmiddag för Team Rynkeby Stockholm 2016.

Nä, man får inte vara slö, då kan man dö. Ett känt citat.

Team Rynkeby Stockholm 2017 är nu uttaget, så om några veckor kör vi en kickoff och drar igång för fullt. Igen.

Kära Mur de Huy, vi ses igen om 10 månader. Tredje gången gillt, då ska backjäveln besegras.

En sorgens dag. Typ.

Kolla, här står en ung man förklädd till en åldring

I dag är den dag som jag för typ trettio år sedan längtade efter och såg fram mot.

I dag har den dagen kommit och jag vill bara gråta. I dag blir jag nämligen ÅLDERSPENSIONÄR. Fattar du, jag har blivit GAMMAL. På riktigt.

Klart jag vill bli gammal, jag vill bli äldre än vad min mamma blev. Hon innehar familjerekordet, 89 år och 9 månader. Pappa blev bara 76 nånting innan cancern besegrade honom. Fuck cancer. Heja Barncancerfonden, det är där lösningen finns.

Men det föreligger ett slags problem här. Ett uppenbart problem för mig. Jag känner mig inte som en pensionär. Jag ska ju för fasiken köra en Halv Ironman om en och en halv vecka. Då kan man ju inte vara gammal, eller hur?

Kanske jag börjar bli senil trots allt. I går morse när jag skulle köra ett gympass upptäckte jag i sporthallen att jag fortfarande hade min sovtröja på mig.

Jag blev i alla fall glad att jag inte hade den med nallar på.

Dessutom, det vet du inte än, men nu kan jag säga det. Jag ska cykla med Team Rynkeby Stockholm till Paris även 2017. Bara för att jag kan. Och vill. Då kan man ju inte vara gammal, eller hur?

Det känns bra och projektet kommer att bli lika stenkul som 2015 och 2016. Så nu måste jag ju fortsätta träna hårt under vintern. No excuses. Då kan man ju inte vara gammal, eller hur?

Just i dagarna håller teamet på att formeras och jag får vara med och ta ut laget. Det känns kul och spännande. Då kan man ju inte vara gammal som känner så, eller hur?

Men i det stora hela, jag har nån slags åldersångest. Tycker inte alls det är kul att skriva 65 som ålder. Känner mig bara deppig. Har ingen aning om när jag ska sluta jobba ens. Har ingen plan. Det får bli som det blir.

Hoppas bara att jag får behålla hälsan ända in i kaklet. Har ju fått några tjyvsmällar på vägen, med stroken som den värsta där jag bara på ren tur kom undan från Liemannen. Han är grym mot strokedrabbade.

Nä Göran, upp med humöret nu, nästa torsdag börjar din internationella karriär inom triathlon. Då flyger jag och mitt team (familjen) till Pula i Kroatien för att acklimatisera oss inför söndagens tävling.

Det ska bli så satans jävla fett kul så det knappt är fattbart. (Med ett sånt ovårdat språk kan man ju inte vara gammal, eller hur?)

Det är helt klart mitt livs absolut tuffaste idrottsliga utmaning jag står inför. Rent läskigt, närmare 2 tusen män och kvinnor kommer att trängas på sanden vid Ambrela Verudela Beach, innan simningen börjar i Adriatiska havet. Och i den stora flocken står även lilla jag.

Inte ens Vätternrundor, Mälaren Runtrundor eller cyklingar till Paris kan mäta sig med det. Smart att börja pensionärslivet med det va?

Och vet du, jag är nästan ofattbart nervös. Redan. Och då kan man ju inte vara gammal eller hur?

För om man är gammal tar man allting väldigt coolt och avslappnat, för då har man ju varit med om så mycket. Alltså är jag inte gammal. Vilket härmed skulle bevisas.

 NEEEEJ Göran, livet är inte slut, det börjar nu.

Den här "positiv-thinking-tröjan" köpte

jag redan i våras.

Jaha, en DNF blev det. Det var inte kul.

Det här var ju ingen kul vecka. Det enda kuliga var väl mina simpass. Nä föresten, några grejer till var ju roligt också.

Måndag
Veckan började rätt hyfsat. Kändes säkert och bra så jag till och med fick en stämpel i pannan.

Skönt att vara godkänd

På kvällen tennismatch i gubbdubbelligan. Torsk. Fan. Inte mitt fel. Inte helt och hållet i alla fall.

Tisdag
Tisdagen började bra med ett bra morgonpass på gymmet. Senare, på lunchen, när StockholmsBuss Friskvårdsansvarige, Reka, tog med Sofia och mig på en hurtig lunchpromenad, bar det sig inte bättre än att en trädgren slog mig i huvudet. Hårt. Va fan, liksom.

Nästan blodvite

Men strunt samma, på kvällen blev det ändå lite löpintervaller.

Onsdag

Onsdagen blev kul. Ett morgonpass i simhallen resulterade i nytt distansrekord för Mr Ego. Coolt.

Ett PB piggar ju alltid upp tillvaron en smula

På kvällen tänkte jag köra ett pass på gymmet, men när jag kom dit var där överbefolkat av tjejer/kvinnor/damer/tanter som precis skulle köra en cirkelträning. Ingen plats för mig inte. 

Blev lite störd av den planeringsmissen, men jag bestämde lite hastigt och lustigt att springa backintervaller istället. Så blev det. Med andra ord ett träningspass som blev lite jobbigare än jag tänkt.

Torsdag

Började lite kul, fick medaljen från Stockholm Triathlon, som de lyckades slarva bort själva tävlingsdagen.

En medalj är ändå en medalj även om den delas

ut flera veckor i efterskott

Sen började eländet. Någon hade på något outgrundligt sätt fått fatt i mina kontokortsuppgifter och försökt sig på att handla något. Detta misslyckades som tur var så banken tvångsspärrade mina kort utan att jag visste det.

Inte nog med det, en faktura från OK/Q8 hade kommit bort på posten med innebörden att den inte blev betald i tid, vilket i sin tur innebar att de spärrade kortet.

Alltså, inte ett enda kort i min ägo går än idag att använda. När banken tvångsspärrade korten skickade de bums ut nya, men det tar ju några dagar innan de kommer. Så jag känner mig väldigt handlingsförlamad. Kan inte ens ångestkonsumera, vilket skapar ännu mer ångestkonsumtionsbehov. Får ta igen det senare. En wattmätare till cykeln kanske kan mildra mitt obehag?

Tog ut min frustration med ett gympass på kvällen.

Fredag

En lugn dag, bara ett träningspass. Simning. Ännu en halv ironmandistans men nu liiiite långsammare än senast. Va fan, är formen dalande?

Lördag

Vilodag från all form av fysisk träning. Åkte på förmiddagen till Millesgården med kära hustrun. En dag för kultur helt enkelt.

 Josef var en kul kille som gjorde allt möjligt fint.

Tygmönster och fina målningar.

Även kultur kräver en fikapaus. 

Precis som i cykling, fast då är det mer en kul tur.

Hela eftermiddagen tillbringades i soffan. Började känna mig lite mosig.

Söndag

Dags för cykling igen. Nu skulle jag köra Vikingarundan med start i Uppsala med ett gäng Fredrikshofvare, tolv stycken för att vara exakt.

Måste kanske skaffa mig en fetare bil

Vankades härligt cykelväder

På plats i god tid för uthämtning av startnummer. Klockan nio bar det iväg på gamla E4:an norrut. Fin bred väg och platt landskap, men en rätt bråkig motvind snett framifrån vilket innebar att endast innerledet hade vindskydd.

Kändes fint till en början, vinden tryckte ner farten, men wattuttaget i allas ben var desto högre. Efter nån halvtimme börjar jag flåsa och pulsen drar iväg trots i huvudsak platt väg. Känner i kroppen att det här kommer inte att hålla. Kändes skumt, så här tidigt har inte pulsen dragit iväg någon gång under säsongen.

Min uppmätta maxpuls är 173. Att ligga på den här

nivån under längre tid är omöjligt. I alla fall för mig.

Vid Björklinge kyrka, alltså redan efter bara 16 km, stänger hjärnan lite plötsligt ner all form av vilja och förmåga, så jag glider ur gruppen och släpper. Ganska omotiverat, jag fattar egentligen inte hur det gick till. Hinner inte ens säga till någon att jag släpper. Stannar och skickar ett sms till gruppledare Anders att jag bryter.

Lite lustigt. När jag vände och fick en trevlig medvind tillbaka så blev det så att jag cyklade fortare ensam lugnt och fint än med full press i klunga. Dessutom med en mer normal puls. Där ser man vad vinden kan ställa till med. Började skälla på hjärnan att den lurat mig att bryta.

En loserfika och en loserostmacka

När jag kom tillbaka till startplatsen och meddelade DNF så fick jag i alla fall en kopp kaffe och en macka. Satte mig ner och begrundade mitt öde. Kände mig helt misslyckad och undrade varför det blev som det blev. Är ju inte direkt otränad men ändå hände det här. 

Sen åkte jag hem, åt lunch med kära hustrun, och sen åkte vi och handlade. När vi kom hem förstod jag mer varför jag bröt loppet. Mosigheten i kroppen började kännas mer och mer och jag började förstå varför kroppen reagerade som den gjorde.

Kände mig trots allt nöjd med att jag tog ett korrekt beslut som bröt på ett tidigt stadium. Bra med tanke på att jag inte på något sätt vill riskera min start i Pula om bara två veckor.

Men ändå, en DNF i säsongens sista rejs är ju lite knäckande, oavsett skäl.

Choklad hjälper i alla lägen

Sen paxade jag för soffan hela eftermiddagen för mental rehab. Choklad och Vueltan a Espana på TV:n hjälper till att återställa både fysik och motivation, det är jag helt säker på.

I morgon börjar en ny vecka och då ska jag försöka montera ihop mig själv igen, för nu går jag verkligen in i slutfasen av tio månaders träning inför Pulaäventyret.

Roslagshösten. Min race report

Idag fick jag vara glad igen. Vilket race, vilket arrangemang, vilket team. Top notch rakt igenom.

Let me proudly present, TEAM MELLANMJÖÖÖÖÖÖÖLK.

Jag tar det från början igen då, ifall du inte läst mina tidigare inlägg.

Team Mellanmjölk startades av mig och en tjej som heter Tina. Det är hon som sitter på huk i mitten av bilden. Vi cyklade ihop i Fredrikshofs Nacka/Värmdösektion. Vi skulle köra Roslagshösten 2014 och ville vara fler. Då blev vi 4 st.

Idag startade vi rejset med 17 glada cyklister. De kom från Hovet, Team Rynkeby Täby och Team Rynkeby Stockholm.

Under loppet tillkom en tjej som jag såklart glömt namnet på. Vi cyklade förbi henne och hon frågade om hon fick hänga på. Någon sa ja och plötsligt var hon med. Inga som helst problem, hon hade hojat med Hofet tidigare och var därmed en fullfjädrad gruppcyklist. Hon berättade att hon även läser min blogg. Bara en sån sak ger ju fribiljett in i teamet. (om du läser det här, messa mig så lägger jag till dig på vår teamlista för nästa rejs vi kör)

Lite kul, vid varje depå kom det fram för mig okända människor som berättade att de läser min blogg, och så säger de jättesnälla saker. Skitkul tycker jag, tack så mycket.

Nu börjar vi:

Starten var satt till kl 0930. Grupper släpptes iväg med några minuters mellanrum av en entusiastisk "konferencier". Team Mellanmjölk släpptes iväg runt 10-tiden efter en kort intervju med några av oss.

 Är det inte häftigt? En egen välkomstskylt

vid vår alldelses egna startfålla.

Team Mellanmjölks affärsidé är att ha kul och trevligt och cykla i ett behagligt 28-30 tempo. Blev det så? Nä, inte den här gången heller. Under sista milen flåsade Putte fram att han tänkte hoppa av vid första depån. Då hade vi cyklat 2 mil! Men Putte är en seg och kul kille som inte viker ner sig i första taget. Det vet jag för han var med i Rynkeby Stockholm till Paris i år.

Vid första depån bestämde jag enhälligt som kapten att stoppet fick vara max 60 sekunder. Efter typ 120 sekunder satt alla på cyklarna igen och vi fortsatte.

X

Här skulle en bild publiceras vid första depåstoppet.

Jag glömde i hastigheten att fota.

Sen tror jag nästa depåstopp kom i Rimbo efter ca 6 mil. Tror jag. Men vilken depå! Fullt i klass med Team Rynkebys mellandepåer på vägen till Paris. Här bestämde jag enhälligt att vi skulle stanna i fem minuter.

 Carina och Ser Inte Vem Det Är verkar väldigt hungriga.

Jonas Utan Hår (kapten Team Rynkeby Sthlm 2016) pratar med

Hon Jag Inte Kommer Ihåg Namnet På.

En del av depåbuffén

Nu följer oförskämt många selfies.

 Här har vi världens gladaste Putte.

 Vet Inte Namnet, Mr Ego, Daniel, John, Tina

Rille, världens bästa cykelmeck. 

T.ex under Team Stockholms tur till Paris i somras

 Mannen Utan Hår, Jonas 

visar en halväten smörgås vid Rimbodepån

 Ralph och Tina (igen)

Svärson Jonas. Ser inte ut sådär i verkligheten. Bara nästan.

En av Hofvets hjältar. 

En för mig okänd funktionär i Rimbodepån

Upp på hojarna igen efter några minuter och iväg. Efter någon eller några mil började landskapet att jävlas lite med oss. Nu kom ett jobbigt parti med en oändlig rad av småbackar och knixiga smala och krokiga vägar. Dragspelseffekten i klungan kom som ett brev på posten och det började svida rejält i många lår. Även i mina, och några dumma tankar började cirkulera i skallen, men jag slog bort dom direkt och började tänka positivt.

Här syns tydligt en första antydan till lite

uppsprickning av klungan.

(Foto: Micke Karmalm)

Nu började det också att strula till sig lite mekaniskt. Svärson Jonas fick kedjehopp där kedjan liksom slog knut på sig själv. Ett stökigt och smutsigt räddningsarbete genomfördes av Jonas och Mr Ego. Övriga vilade och tittade förstrött på. Mäster Anders delade dock vänligt ut savetter till oss så våra små handsingar blev rena igen.

X

Här skulle såklart en bild finnas på kedjan med knut på.

Var dock så upptagen att hjälpa till så jag glömde fota. Slarvigt.

Så dunkade vi på igen i ett fortsatt tufft tempo. Vi låg nu en bra bit över 30, närmare 31 i rullsnitt. Vi som skulle ta det lugnt.

Lite hastigt och lustigt dök nästa depå upp, den vid Malmens grustag. Ett snabbt och ett i stort sett demokratiskt beslut togs att köra förbi den depån. Kändes lite taskigt av två skäl. Det ena var att jag vid briefingen innan start sa att vi skulle stanna i alla depåer. Det andra var att det kändes kymigt att liksom oartigt bara blåsa förbi de funktionärer som helt ideellt stått hela dagen i den depån.

Om ni läser det här, f´låt.

Efter några mil dags för ett efterlängtad depåstopp, den i Brottby. Varm korv och lite annat stog på menyn. Absolut hur smarrigt och efterlängtat som helst.

 En för mig okänd Hofvethjälte serverar Lars och Christian.

Jag fick minsann inte ha min korv ifred.

Cyklister är duktiga på att mingla

Efter ytterligare två mil kom nästa depå, min favvodepå, godisdepån. Den ligger lämligt nog vid Skrattbacken. Men innan vi nådde dit fick svärson Jonas ännu ett sånt där jobbigt kedjehopp där kedjan liksom slog knut på sig själv. Fixades nu av Mr Ego, Jonas samt tillskyndande cykelmeck Rille. Övriga, ja du vet vad va. Vilade lite.

Här förbjöds nu Jonas att från och med nu inte växla ner till lilla klingan fram.Han respekterade lämpligt nog beslutet.

Godisdepån. En synnerligen populär depå

Rena godisaffären. Såååå smarrigt.

Jag åt lite för mycket. Erkännes.

 Så här galet glad blev Micke när han såg buffén.

Mr Ego och Lars var dock lite mer återhållsamma. Vi är vana vid godis.

Nu bara 1,5 mil kvar. Nu gavs det så kallade järnet. Kul som attan, för mina lår var nu helt återställda.

Äntligen i mål. Vi är lite oense om rullsnittiden, våra olika Garmins gav olika besked, allt från 30,3 till 30,7. Oavsett vilket, mitt snabbaste lopp någonsin och en otroligt härligt revanch för mitt Mälaren Runt-debacle. Jag är med i matchen igen.

Tack alla 18 som var med i dagens Team Mellanmjölk. Vi var alla helt grymma och inte en enda incident hade vi under loppet. Så jäddrans skönt att cykla med välutbildade cyklister.

Från nu har Tina och jag bestämt att det blir svårt att slå sig in i det här teamet. Vill man vara med måste man genomgå fysiska tester, genomgå tunga och svåra samtal med våra psykologer samt ge Tina och mig varsin fin muta. Svårare än så är det inte.

Nästa Mellanmjölksevent blir sannolikt Halvvättern 2017, jag har redan anmält teamet dit.

En kort sammanfattning av hela arrangemanget då. Ett fantastiskt arrangemang med superhärliga, glada och entusiastiska funktionärer.

Min uppfattning är att det här loppet måste absolut vara ett perfekt lopp för den som vill köra ett längre lopp för första gången. Bara 2-3 mil mellan varje depå. Man behöver ju inte stanna vid varje, men perfekt om man är lite trött. För den erfarne väntar fantastiska och omväxlande vägar, stundtals rejält utmanande.

Kör man hela rundan och avslutar med att cykla genom målbågen får man den här medaljen.

Min tredje Roslagshöstmedalj

Man får aldrig vara riktigt glad

Visst är det så. Man får aldrig vara glad för länge. Är man det så får man en snyting rätt vad det är.

I förrgår var hustrun och jag hundvakt till StockholmsBuss friskvårdsansvarige Reka. Matte Sofia var borta.

På natten hörde vi hur Reka plötsligt började må dåligt. Hela vardagsrummet var nedspytt med blodliknande kluttar.

På morgonen kom Sofia och hämtade Reka och körde henne direkt till djursjukhuset.

Diagnos: en tumör i rumpan som plötsligt och akut hade "aktiverats". En omgående och akut operation blev nödvändig.

Stackars lilla Reka strax innan operation

Operationen gick bra och idag är Reka frisk, pigg och glad igen. 

Nackdelen är att hon inom kort måste kastreras av säkerhetsskäl så inte tumören kommer tillbaka. Lite trist för Sofia som i vinter hade planerat att ta en sista kull av Reka. Reka har nämligen rätt unika och perfekta egenskaper, varför många redan står i kö för en valp från Reka.

Men huvudsaken är ju förstås att Reka mår bra, och hon själv struntar väl högaktningsfullt om hon skulle bli utan valpar en tredje gång.

Igår var KulturRallyt i farten igen. Kollade in Maratondansen på Stadsteatern. Succé. Nästan full poäng från Mr Ego. En fantastikt kul och oväntad föreställning.

 Sjävklart var pausunderhållningen, kaffe och morotskaka

i världklass. Tog ingen bild på den.

Till och med DN:s recencent tyckte det var en bra föreställning. Beskrevs med många svåra ord, kort sagt massa mumbojumbo. Märkligt att alla recencenter måste beskriva teater med så otroligt långsökta och djuplodande beskrivningar. Och med en massa svårstavade ord. 

Känns lite som recencenter vill verka lite väl intellektuella och djuptänkande filosofer. Larvigt.

Idag på eftermiddagen tyckte jag det var dags att röra lite på mig. Tog en cykelrunda på blygsamma 45 minuter i LUGNT tempo. Allt jag ville var att få igång kroppen lite, har inte cyklat på en vecka. Undvek nogsamt alla backar. Trots det gick pulsen bananas på slutet trots platt mark.

Anledningen var en busschaufför i en röd lokalbuss. Nobina kanske. Cyklade på vägen, fanns ingen cykelbana just där.

25 meter framåt fanns en busshållplats där det står några människor och väntar. Hör en buss bakom mig men tänker att han saktar in bakom mig och får en skön och bra inbromsning i lagom höjd med hållplatsen. Du som är cyklist vet redan va?

Exakt, han kör om mig, svänger in framför mig och tvärbromsar. Jag får bromsa hårt för att inte dänga in i bussens baksida.

Svänger ut och förbi bussen och i vredesmod dunkar jag näven på bussidan och smäller till hans vänstra backspegel så hårt jag kan. Eftersom de kör med okrossbara speglar gick den såklart inte sönder, men jag hoppas att han i alla fall fick öppna fönstret och ställa in rätt vinkel på den.

Barnsligt och dumt av mig, men man blir ju så jääääävla förbannad på vissa förare, oavsett om de är bilförare, lastbilsförare och/eller bussförare. Vissa fattar bara inte en del självklara saker i trafiken. En del fordonsframförare är helt enkelt dummare än genomsnittet.

Nåja, det förklarar i alla fall pulstoppningen, för jag blev så ohyggligt upprörd över den här bussförarens tilltag. Så otroligt klumpigt och onödigt.

Men hursomhelt, håll med om att de allra flesta är rätt schyssta i trafiken, det är i alla fall min uppfattning.

Nu ska jag ladda med en god middag, ett pyttelitet glas vin därtill och sedan tidigt i säng. I morgon är det ju rejsdags igen. 13,5 mil i härlig miljö och med härliga teamkamrater. Ska bli görkul.

Team Mellanmjölk on the road again

På söndag är det dags för det trevliga loppet Roslagshösten, arrat av Fredrikshof. Jag har cyklat loppet både 2014 och 2015 och båda rejsen har varit jättetrevliga arrangemang.

Så nu är det dags för tredje rundan. Som vanligt med Team Mellanmjölk. Teamet har en lite rolig historia som du kan läsa om HÄR.

Tina, Mr Ego, Lena, Gunnar

2014 var vi fyra i teamet. Tina och jag hade bestämt att vi skulle köra rejset båda två, men att det vore roligare om vi var några fler som körde ihop i "lagom" tempo. Det vill säga det vi tyckte var lagom för två år sedan. Så vi döpte oss till Team Mellanmjölk. Sen övertalades Lena att hänga med och sen tyckte även Gunnar att det verkade lite lagom lattjolajbans.

2015 startade vi med 11-12 stycken i ett störtregn som varade absolut hela loppet. Om du orkar kan du läsa om rejset HÄR.

I år cyklade Team Mellanmjölk Halvvättern med en snitthastighet strax över 30. Ett av mina roligaste lopp faktiskt. Kan läsas HÄR om intresse finnes.

Det där "lagom" förändras ju vartefter träningen fortskrider, det är kul. Numera är vi nog lite Mellanmjölk+ och vi siktar på en snittid runt 28-30.

Nu samlas vi igen för att köra RH och nu är vi bortåt 15 st, kanske några till, som vill köra med oss. Det är superkul.

"Affärsidén" med Team Mellanmjölk är att vi ska ha trevligt och inte jaga rekordtider, vi cyklar i en fart som dagsformen tillåter helt enkelt. Sluttiden är rätt ointressant.

Vem som helst får minsann inte plats i teamet. Nä nä, inga okända, bara dom som någon i teamet känner och kan få i god för som en bra cyklist och människa.

Veckan sen mitt senaste inlägg har bara varit en otrevlig stresshärd med massor av jobb. Min träning har blivit lidande, och det retar mig. Har inte tid att tvångsvila, min stora examen i Pula är ju bara tre veckor bort. Men lite har jag ändå hunnit med.

I måndags var det tennispremiär. Match i gubbdubbelligan. Spännande, eftersom jag inte hållit i mitt racket sen senaste fajten i mitten av maj.

Trots en otränad forehand vann jag och min partner matchen. Tyvärr inte särskilt ärofyllt, men en vinst är ändå en vinst. Vi vann på w.o.

Så det blev istället en perfekt timme för träning och för att försöka få tillbaka tajmingen i slagen.

Föreberedelserna inför ovan nämnda examen går nu in i slutfasen.

Nya triathlonshort var tvunget att inköpas. Du vet N+1

gäller även här. Superbra brallor. Snygga, snabba och

dessutom färgmatchade mot min skor.

26 sidor regler måste plöjas och inpräntas. Vill ju inte

göra bort mig. Som tur är behöver jag bara läsa

13 sidor eftersom jag ska köra en halv ironmen.

En del tycker jag tagit mig vatten över huvudet genom att köra en HIM, andra tycker det är coolt. Jag själv vill bara bevisa för mig själv att jag kan. Om jag vill. Och jag vill. 

Om jag inte försöker, så får jag ju aldrig veta om jag klarar en sån utmaning.