Kolla, här står en ung man förklädd till en åldring
I dag är den dag som jag för typ trettio år sedan längtade efter och såg fram mot.
I dag har den dagen kommit och jag vill bara gråta. I dag blir jag nämligen ÅLDERSPENSIONÄR. Fattar du, jag har blivit GAMMAL. På riktigt.
Klart jag vill bli gammal, jag vill bli äldre än vad min mamma blev. Hon innehar familjerekordet, 89 år och 9 månader. Pappa blev bara 76 nånting innan cancern besegrade honom. Fuck cancer. Heja Barncancerfonden, det är där lösningen finns.
Men det föreligger ett slags problem här. Ett uppenbart problem för mig. Jag känner mig inte som en pensionär. Jag ska ju för fasiken köra en Halv Ironman om en och en halv vecka. Då kan man ju inte vara gammal, eller hur?
Kanske jag börjar bli senil trots allt. I går morse när jag skulle köra ett gympass upptäckte jag i sporthallen att jag fortfarande hade min sovtröja på mig.
Jag blev i alla fall glad att jag inte hade den med nallar på.
Dessutom, det vet du inte än, men nu kan jag säga det. Jag ska cykla med Team Rynkeby Stockholm till Paris även 2017. Bara för att jag kan. Och vill. Då kan man ju inte vara gammal, eller hur?
Det känns bra och projektet kommer att bli lika stenkul som 2015 och 2016. Så nu måste jag ju fortsätta träna hårt under vintern. No excuses. Då kan man ju inte vara gammal, eller hur?
Just i dagarna håller teamet på att formeras och jag får vara med och ta ut laget. Det känns kul och spännande. Då kan man ju inte vara gammal som känner så, eller hur?
Men i det stora hela, jag har nån slags åldersångest. Tycker inte alls det är kul att skriva 65 som ålder. Känner mig bara deppig. Har ingen aning om när jag ska sluta jobba ens. Har ingen plan. Det får bli som det blir.
Hoppas bara att jag får behålla hälsan ända in i kaklet. Har ju fått några tjyvsmällar på vägen, med stroken som den värsta där jag bara på ren tur kom undan från Liemannen. Han är grym mot strokedrabbade.
Nä Göran, upp med humöret nu, nästa torsdag börjar din internationella karriär inom triathlon. Då flyger jag och mitt team (familjen) till Pula i Kroatien för att acklimatisera oss inför söndagens tävling.
Det ska bli så satans jävla fett kul så det knappt är fattbart. (Med ett sånt ovårdat språk kan man ju inte vara gammal, eller hur?)
Det är helt klart mitt livs absolut tuffaste idrottsliga utmaning jag står inför. Rent läskigt, närmare 2 tusen män och kvinnor kommer att trängas på sanden vid Ambrela Verudela Beach, innan simningen börjar i Adriatiska havet. Och i den stora flocken står även lilla jag.
Inte ens Vätternrundor, Mälaren Runtrundor eller cyklingar till Paris kan mäta sig med det. Smart att börja pensionärslivet med det va?
Och vet du, jag är nästan ofattbart nervös. Redan. Och då kan man ju inte vara gammal eller hur?
För om man är gammal tar man allting väldigt coolt och avslappnat, för då har man ju varit med om så mycket. Alltså är jag inte gammal. Vilket härmed skulle bevisas.
NEEEEJ Göran, livet är inte slut, det börjar nu.
Den här "positiv-thinking-tröjan" köpte
jag redan i våras.