Jaha, fjärde gången blir det. Kunde jag väl aldrig tro när jag fick utmaningen i augusti 2013 att köra loppet 2014. När jag gick i mål då skulle det ju inte bli någon mer cykling var det tänkt.
Vi vet hur det gick sen. Sen blev jag lite smått cykelreligiös och nu har jag plötsligt ramlat ner i triahtlonträsket.
Det går fort utför när man tagit sin första jungfrusil. Man vill bara bli mer och mer hög av endorfiner. Man vill bara ha mer och mer. Men jag kan sluta när jag vill. Självklart.
Men lite trött är jag allt nu. Känns som luften gick ur mig lite efter Pula. Nästan en hel vecka har gått sedan loppet och mitt ego blöder fortfarande. Det gör ont och det svider fortfarande och jag kan inte sluta tänka på det. Men man måste få sörja tänker jag. För precis så känns det, jag sörjer mitt misslyckande.
Snart kommer jag börja nynna Thorsten Flincks låt Jag reser mig igen, det är jag rätt säker på.
Nä, nu avslutar jag min utecykelsäsong, alltså den delen av säsongen då man ska cykla i överljudsfart tillsammans med andra som hela tiden envisas med att cykla i Mach-1-tempo.
Blir det någon mer utecykling så blir det med Audaxgänget i Fredrikshof. Lugna, fina och oftast härliga cykelturer utan pulstoppar och med folk som inte bryr sig ett skvatt om man cyklar i raka led utan hellre lite huller om buller. Och gubbar, och en och annan gumma, som gärna berättar hur det var att cykla Paris-Brest-Paris. När jag tänker efter ser jag fram mot dom cykelturerna.
Nu har jag bara en sak kvar att genomföra innan hela säsongen 2016 stängs ner. Det är Hässelbyloppet den 9:e oktober. En mil ska springas. Sen får det vara slut för i år.
Måste nog dessvärre träna lite mer innan dess. Trot om du vill, men i Pula gick jag upp i vikt nästan 2 kilo. Helt sanslöst. Tröståt obeskrivligt mycket mat, efterrätter och annat onödigt.
Äsch, det här duger inte, nu kilar jag ner till min trainer och testar Zwift och ser om det kan få igång motivationen idag.
