Faan, jag fick aldrig ens chansen att cykla, min bästa gren. Och inte heller chansen att springa det längsta i hela mitt liv.
I dag gick hustrun och jag en promenad och då gick vi även ner till DEN stranden. Den onda stranden. Kändes inte alls kul, magen drog liksom ihop sig lite när jag kom ner dit.
Fin tischa, men tyvärr inte Finishertischan.
Men men, sånt är livet. Kan tänka mig att Sanna Kallur kände ungefär samma sak när hon missade i OS. Och hon hade ju tränat för det loppet i åratal, jag hade ju bara tränat ett år.
Men såklart inte bara för det här loppet, jag har ju tränat för t.ex cyklingen till Paris, icke att förglömma, så bortkastad tid har ju träningen absolut inte varit. Tvärtom. Nu är grunden lagd för 2017 års säsong som kommer att bli magiskt bra.
I måndags, dagen efter mitt "misslyckade" lopp, började träningen för nästa år.
Svärson Jonas, som ska göra Klassikern nästa år, och jag blev drillade i poolen av simfröken tillika dotter tillika medarbetare tillika stf träningscoach Sofia. I måndags 45 minuter, idag 30 minuter.
By the way, hon skrev en egen race report hur hon upplevde mitt lopp. Klart jag fällde en tår även då, när jag läste den. Om du vill kan du läsa den HÄR.
Tvenne käcka gossar i hotellets saltvattenpool
drillades hårt av simfröken Sofia.
När det gör ont läker smarriga efterrätter och godsaker, det är sen gammalt.
Första portionen av måndagens efterrättsbuffé
Men nu är Pulaäventyret snart slut. På torsdag far vi hem till vardagen och nya mål ska sättas upp. Lätt att glömma det stora äventyret, cyklingen till Paris för tredje året med Team Rynkeby. Om bara någon vecka eller två drar vi igång Team Rynkeby Stockholm 2017. Kommer att bli galet kul igen.
Tack Elin och Stina för ert stöd och pepp i min satsning på Pulaloppet. Ni har gett mig både mod och inspiration att träna hårt.
Och såklart ett stort tack till min familj som stöttat och pushat mig mer än någon annan.
Det här var trots allt kul, det gör vi om.
Mr Ego, Stina, Elin, Johannes alldeles före starten