Det räckte fint med blott 5 km löpning en vecka innan resan. Skidåkningen gick som en dans utan dallrande lårmuskler. Jag är lättränad.
Några sedvanliga noteringar från TV-fronten: Även i år kunde vi kolla den österrikiska versionen av Bonde söker fru, Idol och Vem vill bli miljonär. Även här nere är högsta vinsten 1 miljon men i Euro. Lite skillnad mot snåla TV4 som bara betalar 1 mille i svenska stålar.
Men så det stora. Det viktiga. Det riktigt betydelsfulla. En dag ringde min mamma, 84 år. Mitt i min arbetslunch på 2000 meters höjd, i strålande solsken och med en vidunderlig utsikt över alptopparna.
Hon berättade att hon var så glad och hon var så stolt så jag trodde hon skulle spricka. För första gången sedan i september, då hon föll ihop under en bussresa, hade hon för egen maskin gått ett varv runt huset hon bor i. Det här är min fina mamma:
Visserligen gick hon promenaden tillsammans med en sjukvårdare, visserligen stödd på en rullator, visserligen med syrgasslangen kopplad till en bärbar syrgastub. Men ändå, hon fixade det. Det har varit hennes målsättning ända sedan den olycksaliga dagen i september. Så gnäller jag för lite magsjuka. Jag skäms. Men fan vilken kämpe min morsa är. Respekt.Så en liten sak i universum, även om det hon bär på inte är några direkta småärtor. Jag snackor om lilla Lampan. Linda Lampenius alltså.
I min frånvaro blev hon förvånande nog bortröstad ur Lets Dance medan jag satt och åt en trerätters middag i Alperna. F´låt Linda, men jag kom inte ihåg telefonnumret jag skulle ringa. Det var mitt fel.Livet kommer aldrig mer att bli som det var.