Träningen jag kämpat med gav i stort sett önskat resultat. På det stora hela alltså.
Första skiddagen, efter lunch, var förstås rena mardrömmen. Mjölksyra i låren så det sprutade ur öronen. Var ytterst nära att lägga mig ner i backen och skrika, gråta och vägra röra mig om ingen snöskoter kom och hämtade mig. Jag var kort sagt helt slut, batterierna helt tomma, var på gränsen till svimfärdig. Det var så illa att mina skidkamrater fick coacha mig ner för backen till räddningen.
På kvällen sände jag ett desperat mail till PT-Tompa där jag reklamerade mina fem senaste träningstillfällen och krävde pengarna tillbaka. Jag fick snabbt svar. Allt gick enligt plan, kanske toppningen blev några dagar försenad bara.
Jag hade startat första dagen för hårt, slarvat med energiinttaget och druckit för lite vatten plus några andra fiffiga råd. Jag hade bara fått en mjölksyreskuld som blev för svår att betala tillbaka. Klart som korvspat. Mjölksyreskulder ska man passa sig för.
Tisdagen var jag klart piggare och på onsdagen kickade toppformen in. En riktig superdag i helt fantastiska superbackar i SportGastein.
För att riktigt markera att formen var på topp avslutade jag dagen med en runda på 5 km på längdåkningsskidor.
Sen måste jag ju också dementera vad jag skrev i ett tidigare inlägg. Längsta backen var ju inte 1500 meter lång, den var ju höjdskillnaden som var det. Längden på pisten var en bra bit över milen.
Men det var då. Nu är det jobbet som gäller igen. Full fart framåt, uppåt, högre, snabbare.