Men då jag väl låg där startade massor av aktiviteter och en hel armé av sjukvårdsfolk tog hand om mig. Helt otroligt. För mig kändes det mer som att jag låg där med ett litet blåmärke i skallen, och jag hade lite svårt att ta till mig all uppståndelse.
Det togs prover av allehanda slag, och jag fick olika sorters piller att svälja. Sen kom själva Provet, som genomfördes av terapeuten Hanna. Nu skulle det undersökas vilken typ av skada som stroken gett.
Jag klarade lätt av första delen, mitt namn, ålder, rabbla meningar, säga vad 5x13 blir, säga orden piano, morot, grönt och rädisa två gånger i rad. Fixade detta lätt.
Sen fick jag lägga ett fyrabitars pussel i en särskild färgkombination. Lätt som en plätt.
Till sist fick jag en tomt papper och en penna och jag skulle skriva några meningar om vad som helst. Jag skrev "Här sitter jag och ska skriva något meningsfullt. Det går väl så.. "
Jag skulle skriva "sådär", men när jag skrivit "så" gick det inte längre. Skallen var helt plötsligt tom. Det var helt blankt. Hade plötsligt inte en aning hur jag skulle föra pennan för att formulera nästa bokstav.
Då fick jag ett psykbryt av medelstorlek. Men Hanna tröstade bra, det var helt normalt att reagera så. Sen var den dagen förstörd.
På tisdagen gick jag in i radioskugga, då var jag tvungen att stänga ner min kontakt med omvärlden, mobiltelefonen. Jag fick nämligen en mojäng kopplad till mig som skulle mäta mitt hjärta under 24 timmar och då fick man minsann inte ha någon telefon.
Kändes lite som om jag var med i en filmthriller "I have a böömb, give me all money and a helicopter".
Men jag fuskade, smög ut i hissvestibulen och ringde kontoret, man måste ju ha koll.
Det tog inte mer än 1 minut, sedan kom en syrra och såg arg ut och sa "Nej Göran, du får INTE använda din telefon. Stäng av genast."
Men nu är jag hemma igen, tvärsjukskriven minst två veckor. Hur det nu ska gå med tanke på jobbet. Lyckligtvis har jag fantastiska medarbetare, bla min dotter Sofia, som fixar det dagliga, men de kan ju inte allt jag normalt gör.
Jag får inte ens köra bil på en månad. Inte träna för hårt, promenader är en lagom nivå, inte spela tennis. Bara ta det lugnt.
Nu vidtar rehabilitering och massor av olika aktiviteter med hjälp av det speciella Stroke-team som tilldelats mig. Jag har fått en störning i min skrivfunktion, det här inlägget har t.ex tagit en evighet att får ner. But I did it!