Så har nu StockholmsBuss och SällskapsResors maratondeltagare gått i mål. Äntligen. Det tog sin lilla tid, men ändå, hon genomförde tävlingen på klart godkända 5:09:01 Klart bättre än vad jag hade föreställt mig, men helt i linje med hennes egen målsättning. Bra gjort.
Nu har både min dotter och son lubbat 4,2 mil genom Stockholm. Sonen sprang för ca 17-18 år sedan. Till skillnad från sin syster genomförde han loppet tämligen otränad. Priset var att han blev sängliggande i minst fyra dagar efteråt och kunde omöjligen gå vare sig upp eller ner för en trappa. Men han spang ändå hela loppet. På 4,5 timmar. Där kan man snacka om vilja. Respekt.
Men tyvärr har nu en tanke fötts i mitt huvud. Tänk om JAG skulle springa 4,2 mil genom Stockholm 2012?
Är det möjligt? Har jag den viljan?
Stopp, stopp, stopp. Vad är det jag tänker? Jag som i hela mitt liv hatat att springa, varför skulle jag utsätta mig för en sån sak?
Men ändå, eller just därför, är det möjligt? Det vore ju onekligen en utmaning värd namnet.
Vältränad kan jag bli, det har jag bevisat genom regelbunden träning de senaste två åren. En stroke har jag klarat och en sprillans ny pacemaker håller koll på hjärtat. Visst fan skulle jag kunna klara en mara. Eller?
