Har ingen ork att skriva på bloggen, ingen inspiration att skriva på bloggen, det är bara jobb, jobb, jobb och så lite mer jobb för att sedan avsluta dagen med ännu lite mer jobb innan John Blund anfaller. Ingen vila, ingen semester, ingen tid för återhämtning. Om mitt eget stroke-team fick nys om detta skulle de bergis tvångsinlägga mig.
Det är fan i mig jobb varenda vaken minut. Till och med när jag sover drömmer jag om jobbrelaterade saker. Det är jobbigt. (obs. märkte du den ohyggligt roliga ordvitsen i sista meningen?)
Konklusion: Solen lyser ute, segelbåten guppar ensam vid bojen, lilla motorbåten är inte ens sjösatt och DET ÄR SÅ JÄVLA SYND OM MIG!
Jag är helt säker på att ingen annan arbetsför människa i det här landet har det lika jobbigt som jag har det. Helt säker på det.
Eller ja, i varje fall i Stockholm. Eller om man ska vara noggran, i Sollentuna. Den petige kanske säger mitt kvarter och ska man vara en riktig petimeter så är det i alla fall ingen annan i mitt hus som har det som jag.
Kände mig tvingad att skriva något för att rensa skallen lite. Nu har jag det, men jag känner mig fortfarande lika tjockskallig och inte fan försvann det ens några papper från bordet. Lika bra att då börja jobba med att förbereda kommande löneutbetalning.
