Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit. Skriver numera mest på Facebook och Instagram.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan nio gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. Kanske jag 2025 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


måndag, maj 06, 2013

Det där med att flyga

Jag hatar att flyga. Visst, man spar tid, men för själen är det förödande. En himla massa köande och väntande. Och trist så man svimmar. Nio gånger av tio så ser man bara ovansidan av molnen. Rätt enformigt efter ett tag. Jag säger bara två saker, E4 och Autobahn. Där händer det grejer mest hela tiden och scenariot ändras varje sekund så länge du sitter i bussen/bilen.

Och så hyseriskt trångt det är för benen för alla som innehar normallängd. Stackarn framför undrar varför hans stol är trasig som inte går att fälla bakåt. Efter några timmar vill man bara ge utlopp via primalskrik.


Men jag älskar några sekunder av varje flygning. Sekunderna innan start. De taxar ut på startbanan. Slår i handbromsen. Sekunderna tickar iväg, pulsen ökar lite. Så börjar piloten ökar varvtalet på motorerna och man börjar hålla lite hårdare i armstöden. Motorerna ljuter och så - TJONK -, pilotet släpper bromsen och man trycks bakåt rejält i stolen och det känns som det bara är några varvtal till en burn out. Det går fortare och fortare, till slut hysteriskt fort, och så lika plötsligt lyfts nosen och man är nästan i himmlen på bara några sekunder. Där har vi själva behållningen av en flygning. Thats all.


Sen är det bara trist och tråkigt.