Vi har nu skaffat familjeklippkort på DS. Igår var det dags igen för ett besök där. Den här gången var det inte jag, utan min fru som gjorde besöket. Dessvärre tog hon inte huvudentrén utan kom dit via ambulansfärd och akutintaget.
Jag blev lite "avis" för jag har aldrig åkt ambulans. Å andra sidan har jag en gång transporterats till Karolinska sjukhuset med helikopter. Inget slår en helikopterfärd till sjukhus, det ger alltid högsta poäng även om man själv inte kan njuta av färden.
Hustrun råkade ut för något som de så småningom rubricerade som en "liten hjärtinfarkt". Bara så där liksom. Under lunchen på hennes jobb. Utan större förvarningar. Hon mådde lite allmänt pyton när hon gick till jobbet men inget värre än så.
Och så plötsligt efter två tuggor på en smörgås. Ett stort skrämmande tryck över bröstet, svårt att andas. Det gick över efter en liten stund och hon kände sig normal igen. Lyckligtvis fanns där arbetskamrater som ändå ringde ambulans som körde henne till DS. Då mådde hon bra och hon ringde mig under färden med orden: "-bli inte orolig nu, men just nu åker jag ambulans till sjukhuset".
"-jahaja, näe, varför skulle jag bli orolig över det? Åka ambulans gör väl alla lite då och då".
Klart jag blev skraj. Skiträdd helt enkelt.
Hon tränar liksom jag regelbundet, röker inte, lever i stort sett ett hälsosamt liv. Och ändå händer sånt här.
Ännu en gång fick jag en påminnelse hur skört livet är. Från ingenstans, utan minsta förvarning kan allt ta slut.
Det borde vi alla tänka på lite då och då. Att aldrig ta något för givet, att alltid göra det bästa av tiden man har. Låter fjantigt, men när saker händer blir man allt lite skakis.
Hustrun mår nu bra och ska om några timmar få utstå alla möjliga kontroller och kärlkransröntgen så hon får rätt behandling och medicinering. Ingen anledning till oro längre. Livet går vidare.
