Började dagen med en 50-minuterspromenad med hustru och vovve. Vi är nämligen hundvakter den här veckan, för vår dotter har vovvefri semester. Pga det har hon:
A/ snott min GranFondo-tröja
B/ snott med sig hem min senaste tidning från Cykling, för det står ju så mycket bra saker i den.
C/ begett sig med sin käresta på semester innehållande massor med cykling
Allt detta trots att hon till för bara några månader sedan utgav sig för att vara cykelhatare. Nu pratas det dessutom om deltagande i motionsloppet RoslagsHösten, 15 mil.
Nu är det ju minsann inte bara jag som inspirerat henne, hennes man, dvs min svärson, är minsann ingen duvunge när det gäller cykling. Han har cyklat, med full campingpackning från Treriksröset ända ner till Smygehuk. Visserligen rätt många år sedan då han var ung och inte fattade hur jobbigt ett sånt projekt är. Nu ska han snart hoja cykelvasan.
Fast nu var det ju min usla träning idag som det här skulle handla om.
Alltså. Först promenad, sedan frukost och sedan upp på stålhästen för en fin genomkörare inför helgens långrace runt Mälaren. Så var det tänkt.
Men så tungt det gick. Det är dessutom lite halvtrist att mala på alldeles ensam, förutom min egen skugga. Trodde inte ens jag skulle orka 3 mil fram till min vändpunkt, Källvik.
Men jag nådde i alla fall till slut ner till mitt delmål. Vackert som tusan, men dessvärre ingenstans att fika eller köpa glass. Så det blev en energibar nersköljt med lite energidryck istället.
Som sig bör i sådana här sammanhang, eftersom jag hade Hovettröjan på mig, så skulle en gruppbild tas. Det var lätt att samla alla, men tyvärr var alla inte jätteglada.
Sen bar det hemåt igen med tunga och stumma ben. Hade ont i höger stortå, baksidan av ett lår värkte, ett knäveck gjorde ont och det var motvind och det var uppförsbackar och det var fyrtiotusen mil hem.
Tänkte många mörka tankar, typ kommer aldrig att klara att runda Mälaren, kommer inte att orka hänga med gruppen, jag kommer att gå in i väggen efter 10 mil. Eländes elände helt enkelt. Kanske skulle jag ändå sätta ut hojen på Blocket. Varför ska jag hålla på så här?
Men jag kom hem ändå. Enligt datorn hade jag avverkat 5,5 mil. Kändes som dubbelt så långt. Ändå lite typiskt, den värsta backen av alla är den som går upp till vårt hus. Väl uppe är pulsen i högform och jag är oftast helt slut då. Dessvärre fortsätter vägen med en lika brant backe ner åt andra hållet, så det finns liksom ingen chans att trampa ner pulsen. Jag måste ju ändå avsluta på toppen. För inte tänker jag gå upp med cykeln inte. Finns inte på världskartan.
Efter en timmes eftersvettning på vår stekheta veranda kände jag ändå, fan vad kul det ska bli på lördag. Det här var ju ändå på sitt sätt ett bra pass. Lite pannbensträning faktiskt. Det var tungt, tråkigt, varmt, slitigt men nyttigt. Kommer ju gå galant på lördag.
I morgon blir det vilodag från cykeln, bara promenad, kanske lite lätt styrketräning på verandan. Om jag orkar. På onsdag ett hyggligt hårt cykelpass på max 1 timme. Sedan cykelvila torsdag och fredag.
Och sedan, yes yes yes. Come on Mälaren, I´m ready. I will beat you. Kick your ass, liksom.