Det är dom små detaljerna som avgör

Som jag skrev häromdagen så är min största motståndare i alla uthållighetsgrejer värmen. När temperaturen stiger upp mot 28-30 grader får jag det jobbigt. Mitt hjärta orkar inte pumpa runt blodet tillräckligt mycket för att kyla ner kroppen inifrån, trots pacemaker. Ungefär så funkar kroppen.

När insidan inte blir nerkyld tillräckligt så blir jag mer eller mindre orkeslös. Går knappt att förklara känslan, men jag liksom bara dör orkesmässigt. I det närmaste omöjligt att köra vidare med samma ansträngningsgrad, oavsett tjocklek på pannbenet, det funkar bara inte. En otroligt obehaglig och konstig känsla.

Problemet kan tillfälligtvis lösas med att hälla vatten över nacke och bröst, men jag behöver ju också vatten att dricka så jag får ju inte slösa på vattnet.

Ännu ett alternativ är väldigt mycket lägre tempo, eller bara att sitta och vila en stund, svårare än så är det inte.

Men ska man köra en halv ironman med 9 mil cykling och sedan 22 km löpning i gassande sol, och skrämmande cut off-tider att hinna till, så har man inte råd att sitta och vila särskilt länge. Simningen ger mig ju såklart inte överhettningsproblem. Där är ju som möjligen bekant vid det här laget problematiken något helt annat.

Men man kan göra det bästa av situationen ändå. Igår fick jag plötsligt för mig att en ny bra hjälm skulle hjälpa till att hålla värmen borta lite under cyklingen.

Så raskt iväg till min närmsta lokala cykelhandlare, Cykloteket, där jag tänkte inhandla en vit hjälm med mycket ventilation. Vitt stöter bort värme, svart suger åt sig. Det är sen gammalt. Min Rynkebyhjälm är svart. Den duger inte, tänkte jag.

Självklart finns det även andra lokala cykelhandlare, t.ex Outsport i Solna. (jag glömmer aldrig vänliga själar)

Det blev en Specialized S-works Prevail. Inte den billigaste hjälmen, men förhoppningsvis hjälper den mig lite på traven.

Vänligen notera att Mr Ego här förevisar korrekt 
instuckna glasögonskalmar.

Bilden symboliserar nämligen triathlon, 
inte vanlig lvg-cykling.

-Vad kostade den då, frågade hustrun misstänksamt när jag kom tillbaka.

- Åh, hrm, alltså, typ säkerhet måste få kosta lite, eller hur, och priset var väl ungefär som en handväska, sa jag försiktigtvis lite trevande.

- Jaha, inte mer, svarade hon.

Köpet var därmed godkänt utan att gå in på mera monetära detaljer. Jag drog en lättnadens suck.

Nu tänker jag undersöka triathlonmarknaden och se vad som finns i form av vita och kylande kläder för cyklingen och löpningen. Finns nedkylande vita armskydd har jag sett. Kan vara något också.

Kommer bli en dyr tävling det här, det kommer bli många N+1 på klädfronten. Bäst att se till att jag fullföljer loppet då.

Så därför gav jag mig ut på ett s.k brickpass idag. Först cykling under en halvtimme då jag körde några rejält tuffa korta intervaller och sen snabbt skobyte för att ge mig ut och lubba femkilometersrundan som blev en sexkilometersrunda. Jobbigt som attan, men förhoppningsvis nyttigt.

Bilden nedan visar Team Attack of the invisible rubber ducks under slutfasen av swimruntävlingen Rockman. Här har Sofia och Linda precis gått/sprungit uppför 4400 trappsteg. Misstänker att i morgon publicerar hon sin race report på sin blogg som du hittar HÄR.

De ser glada ut. I verkligen bonkade min kära dotter 

fullständigt i den här trappan och fick hjälp av Linda

som gav en hjälpande hand på ryggen sista biten upp.

(Foto: Jonas Demnert)

Thats all for today folks, i morgon vid lunch försöker hustrun och jag ge oss på en nystart på den uppskjutna semestern. Men man vet ju inte helt säkert.