Min frustrationsmätare har nu slagit i taket.
Jag tränar spinning.
Jag kör på min egen trainer.
Jag styrketränar på gymmet.
Jag springer.
Jag simmar.
Jag till och med spelar tennis.
Jag gör tamigfan allt. Till och med dammsuger hemma när hustrun ber om det.
MEN DET HÄNDER INGET I KROPPEN!!!
Känner mig ändå som en soffpotatis och blir skittrött när jag tränar. Oh yes, jag har mina vilodagar, minst en dag i veckan utan träning.
På min trainer, kör Zwift såklart, ser jag ju wattvärdet när jag trampar, men jag når ju inte den nivån jag borde nå. Orkar liksom inte hela vägen, bara kortare sekvenser.
Jo, jag vet, jag är en pensionärsjävel som tror jag är lika stark som 40-åringarna. Det är jag ju inte, kommer heller aldrig att bli, därtill började jag nog träna alldeles för sent i livet.
Men ändå.
JAG VILL BLI EN STARK CYKLIST!!!!! Eller i alla fall kunna utveckla typ 225 watt när jag normalcyklar och ännu mer i backarna.
JAG VILL BLI EN STARK LÖPARE!!!! Eller i varje fall klara en halvmara utan att dö.
JAG VILL BLI EN STARK SIMMARE!!! Eller i alla fall kunna crawla 1900 meter.
JAG VILL SPRINGA GENOM MÅLBÅGEN I HALV IRONMAN-RACET I ZELL-AM-SEE 27/8.
Undrar om det är i ett sånt här läge som vissa på elitnivå tar till läppglans, piller och diverse trolldrycker för att att bli bättre? Man blir helt enkelt frustrerad att inte räcka till trots att man kämpar som bara fan.
Jag ska tamigsjuttsingen testa en laglig variant. Smarrigt dessutom. Och ikväll ska jag simma. Det blir kul.
