Glass, Alvedon, hostmedicin, läsa cykelforum och bläddra i gamla cykeltidningar kommer att göra susen. Operation sannolikt onödig.
Ett av de roligare inslagen har varit att läsa forumet Vi som älskar landsvägscykling. En skakande läsning om det viktiga att hålla isär MTB-cykling och landsvägscykling på det just nämnda forumet. Ett oerhört stort engagemang i en helt igenom ickefråga. Men underhållande läsning, det har det varit.
Det är så fantastiskt att några som kämpar sig runt Vättern på 7-8-9 timmar inte ens orkar rulla pekfingret några mikromillimetrar för att scrolla förbi ointressanta (MTB)-inlägg utan istället på gränsen till trollar inlägg om det fasansfulla att några skriver inlägg om MTB i ett cykelforum som ändå till 99,9 % handlar om just landsvägscykling.
Fascinerande hur trångsynta en del människor är. Jag som hade känslan att cyklister, oavsett vad de sitter på för typ av cykel, var fria i tankar och handling och med ett öppet sinne. Men så är det uppenbarligen inte. Inte så underligt med alla oroshärdar i världen när människor ryker ihop för småsaker.
Men någon måste ändå sätta regler och nu är det gjort i den gruppen och då är det bara att förhålla sig till det.
Det här är en bild jag hittade på nätet och som väl får symbolisera slutklämmen av diskussionen som dessutom verkar ha fått några att i rent vredemod lämna facebookgruppen.
Min mentala pyspunka och min förkylning är dock ingenting i jämförelse. Det värsta har jag inte ens nämnt än. Jag gör det nu.
Ett lager på min cykel har gett upp. Min LANDSVÄGSCYKEL är bäst att nämna. Har ingen MTB, kanske därför diskussionen på nätet varit underhållande. Borde kanske skaffa en sån, verkar kul.
Påbörjade projektet att byta, men hann inte klart innan jag blev däckad. Förresten ska jag nog berätta framöver hur jag kom fram till att lagret var slut.
Nåja, det har såklart hänt en del kul i mitt liv under de senaste veckorna men jag har liksom inte orkat få ner det i bloggen.
Du som är man vet ju att en förkylning är en balansakt på slak lina, man vet helt enkelt inte om man kommer att överleva eller inte.
Men nu ser jag ljuset i tunneln. Jag är nu säker på att jag kommer att klara det här.
Återkommer när pyspunkan är lagad helt. Å andra sidan har jag ju nu skrivit ett rätt långt stycke, så kanske jag är botad nu. Vi får se hur dagen fortlöper helt enkelt. Under tiden tar jag fram ännu en glass ur frysen, klämmer i mig ännu en dos Alvedon och toppar det med en sipp hostmedicin.