Inom kort har jag ju både Halvvättern, Vätternrundan och icke minst cyklingen till Paris.
Så med en tappad form syntes framtiden som väldigt mörk. Ur cykelperspektiv alltså.
Det mentala läget har varit så uselt att jag på fullt allvar funderat på att hoppa av alla lopp framöver, inklusive Pariscyklingen.
Men idag serru, idag hittade jag i alla fall skärvor av min tappade form. Dom låg lite utspridda längs vägen från Botkyrka till Taxinge slott strax utanför Mariefred. Hur dom hamnade där har jag ingen aning om.
Med en liten klump i magtrakten startade vi vår cykling mot Kakslottet vid Taxinge. Kände rätt omedelbart att det gick ganska lätt att hänga med i dag. Några mil dunkade vi på i 30+, till och med 31+. Nemas problemas för gubben den här gången även om det blev en och annan pulstoppning i några uppförslutor. Men det blir det ju såklart för alla.
Slutsnittet på hastigheten blev väl inget man skriver hem till mamma och pappa om, men det hamnade i alla fall en smula högre är det s.k. Rynkebytempot.
Efter 5 mil var vi framme till och med innan de öppnade caféet. Hade gått lite fortare än jag planerat.
En tjusig lagbild hör ju till
Sen stormade vi själva kakbuffén.
Klart man blir lite upprymd framför ett sånt här kakbord
Många svåra beslut var tvunget att tas innan jag var nöjd med det som till sist stog på brickan.
Prisnivån: mackan 95:-, biskvien 38:-, bullen 24:-
och kaffet (med fria påtåar) 35:-.
Om det var värt priset? Självklart.
Efter mer än 1 timmes rast/vila trampade vi hemåt igen med en extra liten sväng.
Hemvägen kändes ännu bättre i ben och kropp än ditvägen. En härlig känsla. Hoppas hoppas hoppas att känslan nu sitter kvar i kroppen resten av sommaren.
I lördags gjorde hela Team Rynkeby Stockholm en bra insats som funktionärer till tävlingen Toughest, som gick av stapeln vid Lida friluftsområde utanför Stockholm. Vi ställde upp med nästan 40 funkisar och för det fick vi en rejäl slant till Barncancerfonden. En riktigt härlig win-win-situationen för både arrangören och BCF.
Så här känner jag mig idag.