Med det blev ändå sill och potatis i stugan på landet. Ingen nubbe. Inte min grej. Flaggan hissad och lite allmän trevlighet med familjen, eller snarare delar av familjen.
Självklart blev det lite simning i havet också för säkerhets skull.
Simmade några varv ut till den tomma bojen längre ut.
Där borde min segelbåt ligga. Men den ligger ännu på land
och lär väl bli kvar där även den här sommaren.
En söndagscykling med Team Rynkeby får man ju inte missa, så hem på lördagkvällen och ladda för en 15-milare. En lugn och fin 15-milare hade jag som teamets träningsansvarig bestämt.
Du vet hur det är nu va? Ingen j....l lyssnar. Det var om inte fullt spett norrut till härliga Drömkåken, så gick det i alla fall undan. Inte undra på. Med en härlig vind i ryggen var det som att segla fram.
Vi stannade inte mindre än 60-70 minuter och hade det rätt mysigt.
Mr Ego och kapten Jonas.
Övriga vägrade titta in kameran i ren protest
Mysigt och trevligt.
Bilden har jag snott av Mats Eriksson. Det är han som kikar fram
till vänster i bild. Själv kikade jag fram lite diskret bakom blommorna
Reidar mådde lite halvtjyvis så han värmde sig
med den finaste filt han kunde hitta.
Sen bar det iväg de sista 8 milen hemåt. Nu hade vi den härliga medvinden rakt i näsan. Ni som var ute och hojade vet att det stundtals var en grym vind. Ibland rätt i nosen så de längst fram fick slita hårt.
Ibland blev det kantvind som slet i hela teamet. Pga de kraftiga vindbyarna blev det en ryckig framfart som stundtals slet sönder klungan. Superjobbigt för de som låg längre bak.
Men alla bet ihop med glatt humör. Ingen började gråta, ingen la ner cykeln i diket och ringde efter taxi. Inte ens jag.
Nu ska jag berätta om min puls. Har alltid trott att min maxpuls var 175 vilket jag uppnådde flera gånger under vinterns spinningpass. Sen vi gick ut i verkligheten har pulsen aldrig gått över 165 trots att jag tagit i så det nästan svartnat för ögonen. Så jag trodde att min maxpuls helt enkelt sjunkit.
Pratade med min teamläkare om saken för några veckor sedan. Konstaterade att enda skillnaden var att jag sedan flera månader tillbaka käkat magnesiumpiller för att undvika kramper efter hårda pass. Det har funkat.
Hon förslog att jag skulle sluta med pillren för att testa. Så har jag nu gjort några veckor.
Och ser man på, när jag kom hem och kollade min Garmin, hade jag vid några tillfällen kämpat upp pulsen till 175. Alltså där maxpulsen borde ligga. Det förklarar lite varför det ibland känts konstigt att se på Garmin att jag ligger runt 95 % av max, fast jag själv känt att det gått lugnt och fint och inte varit särskilt jobbigt.
Piller är bra, men ibland kan de uppenbarligen ställa till det på andra sätt än tänkt.
På pulskurvan märks det en rätt tydlig skillnad
mellan med- och motvind.
Efter några mil stannade vi till vid Lunda Livs och käkade glass. Det var vi värda. Blev också ett s.k. Kodak moment.
Jacob och Reidar pustar ut gräset
Anna H, Henrietta och Isabell förevisar årets mode i teamet,
spegelglas i sponsglajjorna från POC.
Om man kollar noga i Isabells glasögon blir det ju
även en slags konstnärlig selfie.
Fyra coola ruggigt starka tjejer.
Agnes, Louise, Annica och Ylva.
Till vänster i bild en av teamet två läkare, Anna G.
Sen hänger urstarka Tina på den ännu mer urstarka Christer.
Kanske Tina var trött, hon låg oftast längst fram och drog.
Hela härliga söndagsgänget.
Om bara 11 dagar drar vi söderut. Mot Paris. Tiden sen teamet bildades i höstas har gått så obeskrivligt fort så man fattar inte vart tiden tagit vägen.
Tillsammans med de här helt fantastiska människorna ska jag nu ge mig i kast med att cykla till Paris för tredje året i rad.
Kan inte tänka mig ett bättre sätt att träffa nya fantastiska och inspirerande människor än att vara med i Team Rynkeby och tillsammans göra en fantastisk insats för andra människor som har det svårt, särskilt barn.
I år har vårt team lyckats slå en nytt Team Stockholmrekord i insamlade pengar till Barncancerfonden. Det känns fint.
Nu är vi så gott som färdigtränade, bara några finjusteringar kvar innan vi börjar vår 135-milacykling. Det ska bli så himla kul. Igen.
Även dom det då och då under färden är nästan ångestframkallande jobbigt. Jag vet ju redan det, been there, done that. Men jag gör det igen. För att det är så kul.
Du bara MÅSTE, M-Å-S-T-E söka till något av nästa års team. Du får garanterat ett minne för livet.
HÄR kan du söka.
Om jag ska söka för fjärde gången? Hmm, jag säger så här, dörren är inte helt stängd, men vi får se hur det känns efter Parissvängen.