Så fel jag hade.
Min fjärde VR-medalj smakade ovanligt gott
But you know me, jag tar det från början med en hel hoper bilder.
Ja alltså, jag skulle såklart köra rejset med Team Rynkeby Stockholm.
Bussen, från StockholmsBuss såklart avgick kl 19 från Stockholm till Motala. Vi samåkte med teamet från Täby.
Vår eminente chaufför Rolf lastar våra cyklar i en special-
cykelkärra vi fick låna av CykelTours. (Tack Garry).
Det här var Rolfs tredje raka VR som driver.
Under resan passade de flesta på att sova/vila.
Här vår kapten Jonas som redan var färdigklädd.
Jag tror det är Karin som ville ha lite avskiljdhet
och lite lugn och ro.
Personligen valde jag en variant av slutspelsskägg, benämnt VR-skägg.
Struntade i att raka mig på morgonen och tänkte
inte raka mig förrän jag gått i mål.
Vår start var 00:54 så vi hade gott om tid för att hämta startkit, handla, äta, mingla och uppleva den härliga atmosfären vid startområdet.
Blev lite sur på Christer, Jörgen och Tina för att de bara
larvade sig när jag skulle ta en seriös bild.
Bara Jonas fattade allvaret i såna saker.
Här ser man tydligt att det snart är rejstime, ett horn
började växa ut ur min panna.
Vid midnatt samlades alla vid bussen igen för att göra i ordning både oss själva och våra cyklar.
I bussens strålkastarsken var det hög intensitet
att fixa cyklarna.
Anna H ser ut att be en bön att det skulle gå bra.
Det gick superbra både för Anna och alla andra.
Marcus försöker se lagom avslappnad ut
när han klistrar chipet på hjälmen.
Tiden går fort när man har roligt. Dags att bege oss iväg till startfållan.
GMLV (teamets General Manager Lake Vattern) aka Mr Ego, och
kapten Jonas 100 % laddade för rejset.
Så rullade vi in i startboxen. En häftig känsla tycker jag. En slags spänd förväntan. Oavsett hur mycket man tränat är 30 mil inget man bara snyter ur näsan.
Här lovar jag att det var många hjärtan som slog lite extra.
Vi hade ovanligt många förstagångare i årets team.
Så bar det iväg. I vår raceplan hade vi korta microstopp, max 60 sekunder varje timme. Många är ovana att äta och dricka under rull, så därför gjorde vi såna här korta stopp.
Vi i Team Rynkeby kör med fasta positioner och på VR valde vi att vår motor skulle bestå av fyra superstarka cyklister som orkade dra runt oss hela varvet. Dock hade vi reserver som kunde byta av. De i motorn växlade runt inom den gruppen. plus att en av grindvakterna, Christer, efter halva loppet bytte plats med Ylva.
Resterande lag i fasta positioner. Två i teamet fick dessvärre lämna sent återbud pga sjukdom, så vi blev 24 som körde.
I depå Ödeshög stannade vi hela 5 minuter precis enligt vår raceplan. Sen bar det av direkt mot Jönköping. Här var det nära att jag cyklade fram till Jonas och ville slå något hårt på hans hjälm för här gick det fort för oss.
I Grännabackarna fick jag ligga i som en iller för att inte tappa hjulet framför. Vid värsta backen slog min puls i absoluta taket, 100% av min uppmätta maxpuls. Då for tankarna genom skallen om jag verkligen skulle orka genomföra det här loppet.
Men vi fortsatte i samma vilda tempo och nådde depå Jönköping med ett bra rullsnitt. Det bästa i år för teamet sett över så lång sträcka.
Det här var vi mer än nöjda med i Jönköping
30 minters stopp. Dessvärre sinkade jag teamet lite, fick lite problem med bakhjulet som strulade. Löste sig och vi var iväg.
Kände mig lite orolig inför de kommande Bankerydsbackarna och Salighetens Backe, där vi alla blir välsignade. Mitt minne var att de alla var grymt jobbiga.
Men icke i år, vet inte säkert, men jag tror vägverket varit och hyvlat av de lite, för de gick förvånansvärt bra även om jag trodde jag skulle dö andnödsdöden.
Mot Karlsborg i fortsatt vilt tempo med ett kort vattenfyllnadstopp i depå Hjo. Även här sinkade jag teamet med mitt strulande bakhjul. Fick hjälp i servicetältet.
Vi lyckades hålla farten uppe även på den här sträckan upp till Karlsborg.
I Karlsborg ville vi se hur många som får plats i en Görankram.
Jag, Nicklas
Isabell lite hoptryckt
Jocke, Jörgen, Melissa, Satu.
Borde gå att få in några till nästa selfiekram
Efter 15 minuter on the road again.
Depå Hammarsundet.
Vet inte varför, men hit sölade vi lite.
Nu kommer den sedvanliga Hammarsundströttheten. Det händer något i kroppar efter 25 mil. Det börjar göra ont i nackar, ryggar, knän, fötter, energin börjar tryta och det börjar bli långtråkigt och mjölksyran i låren börjar kännas mer och oftare.
Väldigt ofta börjar orden misär och elände vandra runt i hjärnbarken.
Men teamet bet ihop och körde på så gott det gick. Och det gick fortsatt bra. Bara någon enskaka lucka uppstog lite då och då och men inget märkvärdigt.
Vid varje kvarstående milskylt jublades det högt i klungan. Nu bara 1 mil kvar. Den går fort, kortare än en cykling till våra vanliga vardagsträningar. Så tänkte jag.
Vi rullade i mål på tiden 11:44 och med ett rullsnitt som slutade på 29,5. Vill du se när vi rullade i mål kan du kolla den HÄR på teamets Facebooksida. Passa på och gilla oss också.
I målområdet blev det mat och avkoppling i gröngräset.
Åven i år gick min egen cykling rätt bra. Var ohyggligt nervös innan om jag skulle klara hela vägen, har ju haft lite problems under våren. Men det gick strålande. När man kollar pulsanalysen, så kan man ju tro att det var ett lagom lågpulspass. Men det var det verkligen inte.
Verkar ju innebära att om jag jobbar upp styrkan i benen till nästa år kanske jag kan klämma pölen med en SUB11 eller SUB10-grupp.
Men vänta nu, jag har väl sagt att det här var sista gången?
Den här kartbilden har många sett, men en del ofrälsta vet inte hur man kör runt Vättern. Här är kartan vi kör efter.
Mest spännande är det i Jönköping för om man missar
den skylten hamnar man i Malmö och får ingen medalj.
Till sist en slags intervju av mig i gröngräset efter målgång. Kanske jag överdrev vissa saker. Vi får väl se vad framtiden har att erbjuda.