Mot Paris. Rostock -> Uelzen med en DNF

Oj vilken god nattsömn. Men lite kort kanske. Men man får vara glad för det lilla.

Frulle 06:30, packa och göra sig i ordning inför dagens etapp

 Grundade med en ganska bra frulle

Kl 07:45 teamade vi upp och kapten och vice kapten

drog riktlinjerna för dagens etapp

På pricken kl 08 rullade vi iväg i behagligt väder. Benen kändes inte riktigt pigga idag, men efter första depåstoppet kom krutet tilbaka i kanonerna och det rullade på bra utan några som helst problem. Varken för mig eller någon annan.

 Depåstopp 1. En bra meny för ett 15 minutersstopp

Avslutade med en godisshot

Sen fortsatte vi på jättefina vägar. Solen tittade fram och det blev varmt och gosigt.

Vi körde på i gott tempo och hade 30 minuters lunchstopp efter 10 mil. Kalasgod lax bjöd coreteamet på idag.

Upp på hojarna och iväg igen nästa 5 mil till eftermiddagsdepån. Rullade fortfarande på fint. Men nu började plötsligt temperaturen att stiga. Fick lite flashback från förra året då jag tvärbonkade pga värme redan efter 7 mil. Dock av medicinska skäl, då hade vi 42 grader varmt.

Den medicinen jag äter gör att hjärtat inte orkar pumpa runt blodet tillräckligt snabbt i kroppen för att kyla ner den inifrån när utetempen börjar närma sig 30 grader.

Och det gjorde den nu. Började känna av den och rent mentalt fick jag kämpa för att orka fortsätta. Orkesmässigt har jag inga problem, men jag kände att jag var på väg att bli överhettad igen.

När vi hade 20 km kvar gjorde  vi ett s.k. mikrostopp på tre minuter. Då var det 30 grader varmt. Jag kände där och då att det skulle bli svårt att klara resten av etappen. Jag ville så gärna köra den, men nånstans sa kroppen nej, så efter en mycket svår beslutsvånda bestämde jag att jag klev av där för att åka i följebilen sista biten. Jag har lyckligtvis lärt känna min kropp och vet när det finns pannbenskrafter kvar och när det inte finns det. 

Satte mig ensam bakom bilen och fick ett mindre psykbryt och tårarna trillade av besvikelse. Jo, gubbar gråter också, även om det svider rejält att erkänna. Det suger fett, är ett modernt och fint uttryck för samma sak.

Vice kapten Elin tröstade med en kram och positiva kommentarer. Det kändes bra.

Den besvikna surgubben Mr Ego, en av våra två läkare, Emilia,

och vår eminenta cykelmeck Rille.

Väl vid hotellet blev det after bike vid vår lastbil och allmän cykelvård. 

Vice kapten Elin smörjer föredömligt kedjan efter dagens etapp

Kortfattat kan man säga att sträckan Rostock- Uelzen och jag inte riktigt lirar.

Men nu var det dags för lite hushållsarbete. Mina cykelkläder behövde tvättas. Det går ju fint i handfatet, värre är att få det torrt till dagen därpå. Såhär på sommare är värmen avstängd på alla hotell så inga element funkar.

En bilkupévärmare borde teoretiskt kunna

torka objekten på 9 timmar

Och sen, sen var det bara middagen kvar innan det var dags att svimma av trötthet i sängen.

Jonas. Elin, Patrik, Sandra, Lars, Lotta, Jörgen.

Jag avstog selfievarianten. Valde att lyfta fram de här

människorna istället.

Det var väl allt för idag, Jo, jag cyklade 199 km, de andra 220. Jag nämner det ifall Intresseklubben vill anteckna det för historieböckerna.

Du har väl gillat Team Rynkeby Stockholms Facebooksida. In och spana varje dag där, för där lägger vi upp en slags vlogg med små filmer varje dag.

Nämen ojdå, jag råkade visst få med en resultatlista också från Vansbro Tjejsim. Nämen kolla placering nr 6. Rätt coolt va? Vet inte om hon bloggat om det racet än, men i avvaktan på det kan du ju läsa hennes blogg HÄR.

Mer än så hände inte idag.

Hörs i morrn.

Mot Paris. Dag -1 och 1. Nattåg och busig maskot

Fredagen blev lite spännande. Lastning av cyklar och bagage. Scania transporterade allt i en fin semitrailer, tror jag det heter, alldeles gratis ner till Malmö.

 Scania fixade en snygg transport av våra prylar

 Endast mjuka väskor gäller i år

Sen blev det dags att arbeta på kontoret också. Och vilken dag det blev. Allting strulade. Kunder strulade, bussar strulade, kunder bokade så mailboxen nästan började brinna av överhettning. En av de värsta dagarna i mannaminne.

Jag som tänkte softa och njuta hela dagen lång, men av det bidde ingenting.

Sen blev det dags för avresa. Samling runt 22 på Centralen, nattåget började rulla 23:14.

Har jag berättat att du kan följa oss live hela resan? Klart du ska göra det. Det gör du HÄR. Jag är med i team nr 28.

Hursomhelst. Nattåg ner till Malmö alltså.

Gick väl sådär att sova, men det funkade. Rynke var med mig, och när vi var framme togs en PR-bild av oss utanför SJ:s försäljningsställe. Ja då upptäckte jag att Rynke inte var med. Jag fick medelst snabb språngmarsch springa tillbaka till tåget för att leta efter Rynke. Tåget låst. Panik. Rynke inlåst.

Rusch tillbaka och lyckligtvis hittade jag personal som jag fick låna nyckeln av och kunde gå in och hämta Rynke.

 Rynke har blivit lite väl busig

En uppläxning var verkligen på plats.

Så småningom cyklade vi vidare till Trelleborg.

Blev en lång väntan på incheckning

 Soligt och varm på däck

Mr Ego, Janica, Lotta och kapten Jonas njuter i värmen

Har fått stränga order av hustrun att jämna

ut cykelbrännan. Synd att förstöra den men

vad gör man inte för familjefriden

 Tror du inte att Rynke fortsatte att busa.  Sprang direkt upp på kommandobryggan

och tog helt enkelt över färjan vi åkte mellan Trelleborg och Rostock

Rynke har förresten skaffat ett eget instagramkonto där han lägger ut foton på sig själv under resan. Jag har lärt honom selfiefotandet svåra konst. rynkesresa, heter kontot.

När vi cyklade av färjan var det ca 2 mil till hotellet dit vi ankom ca kl 23. En lång dag närmade sig sitt slut. Men först måste dagen rapporteras på bloggen, så när jag skriver det här har lördagen blivit söndag.

Måste bara berätta en grej. Jag har blivit befordrad. Jag har fått en komradiosnäcka i örat. Superballt. Vi har nämligen radiokommunikation i klungan när vi cyklar. Kapten Jonas längst fram, navigatör ligger i tredje led, vice kapten Elin sist i klungan, Och så jag som ligger i mitten av klungan. Allra sist bakom klungan i bil som vi också har radiokontakt med sitter vår briljanta cykelmeck Rille och vår läkare Emilia.

Funkar klockrent att ha radiokommunikation så vi kan hålla ihop klungan på bästa sätt.

Adam Viktor Kalle kom. Känns lite som i lumpen.

Nä, nu måste jag sova. Vi, som vi säger, teamar upp kl 07:45 och börjar rulla nästa etapp kl 08:00. Morgondagens etapp är 220 km i relativt platt landskap.

Hörs i morrn.

Kände mig nästan uppraggad

Igår köpte jag europengar inför Parissvängen. Blev ett lite annorlunda köp. När det blev min tur gick jag fram till kassan, som sig bör när det är ens tur. Där satt en tjej. Följande konversation utspelade sig som tog åtskilliga minuter.

- hej, vilken fin färg på tröjan. Du passar jättebra i den.

Vet inte om färgen passar mig.

Tycker jag mest ser rynkig ut. Å andra sidan är jag ju

med i Team Rynkeby, så det passar väl bra kanske.

-oj, tack, det var snällt sagt. Men du såg väl inte fläcken. (det satt en liten fläck mitt på magen)

-jo, den såg jag också.

-jag vill köpa euro för tusen kronor.

-visst, vart ska du resa?

-till Paris.

-det är inte mycket pengar för en resa till Paris, du vet väl att det inte finns lika många bankomater där som här.

-ska bara vara där en dag, ska cykla dit på lördag.

-va? är du med i det där tour de....nånting?

-nä, jag ska cykla för Barncancerfonden.

-nämen gud va spännande det låter, nu öppnar jag inte min terminal förrän du berättat precis allt om det där.

Sen fick jag berätta precis allt om vår cykling och vad Team Rynkeby är och gör. Jag fick även berätta om vårt coreteam och hur de jobbar.

-oj, det där vill jag göra. Har inte kondition för att cykla, men jag har varit både servitris och samordnare i massa projekt, det där skulle passa mig perfekt. Gud va kul de låter.

-då ska du ju självklart söka redan nu till nästa års team

Sen fick hon alla möjliga webadresser för att kolla mer och var och hur man söker till teamet. Hon skrev nogsamt ner allt på en lapp.

Sen öppnade hon terminalen och jag fick mina pengar. Vi sa hej då och kanske vi ses nästa år om även jag söker till nästa års team.

Time to say goodbye

Idag slutar Rynke hos oss. Hans ordinarie jobb som glädjespridare i Team Rynkeby Stockholm börjar i morgon bitti. Då sätter han sig i en lastbil tillsammans med teamets cyklar som transporteras till Malmö.

Vi andra i teamet tar nattåget till Malmö och vi startar vår cykling mot Paris på lördag. Men mer om det i bloggen framöver.

Vi på StockholmsBuss har haft en fin tid under vintern tillsammans med Rynke. Han hade stundtals det lite tråkigt där han satt ensam i bussgaraget. Han busade lite då och då och körde våra bussar på gården när ingen såg. Utom jag, som en gång lyckades fota honom precis när han kört in i garaget.

Stor skandal. Han hade inte ens säkerhetsbälte på sig

Sen avancerade han i organisationen och började jobba på kontoret. En riktig glädjespridare som hade många fina åsikter om både ditten och datten.

Avskedet blev väldigt känslosamt och det var svårt att hålla tårarna tillbaka.

Svårt att säga att jag fick tårar i ögonen av ledsamhet,

eller att Rynke inte tvättat sig på tre år.

Men vi kommer att ses snart igen när han åker omkring med vårt coreteam under cyklingen till Paris.

Jag själv är mitt upp i slutpackning inför resan. I morgon bitti ska cyklar och vårt bagage lastas i en lastbil för att köras till Malmö där vi i teamet möter upp lördag morgon efter att ha tagit nattåget via vårt fina järnvägsbolag SJ som vänligt nog sponsrar tågresan plus även bidrar till Barncancerfonden. Det är fint gjort.

Igår hade vi också vår sista träning inför Paris. Som traditionen bjuder så blev det bara två superlugna rundor runt Kaknästornet. Så lugna så vi nästan trillade omkull. Sen hade vi picnic och allmänt trevligt och sen var det läge att åka hem och börja packa och slutfixa cykeln.

En rysligt trevlig tradition.

 Byte till nya bromsklossar kräver hög koncentration

Det är svårt att packa. Inte för mycket, och inte heller för lite.

Behövs inte jättemycket i bagaget. 

Det enda vi gör är ju att cykla, äta, sova. Och sen cykla, äta, sova

Och sen cy......

Idag hände det. Äntligen. Var på den berömda institutionen Dressman och köpte ett par brallor. För första gången, alltså första gången någonsin, frågade tjejen i kassan inte om jag även behövde några strumpor eller kalsonger, typ köp tre men betala för två. Första gången. Undrar vad hennes chef tycker om det. Jag som behövde nya strumpor. Nu blev det inga.

Å andra sidan får man ju inte ha Dressmanstrumpor när man cyklar. Funkar absolut inte.

Stockholm Triathlon. Race day. Min race report

Det är kul med tävlingar. Lite läskigt. Lite spännande. Fjärilar i magen som flyger runt. De slutar aldrig att hitta till min mage trots att åren går.

Dagen innan ett race är det svårt att ha koncentration på flera håll.

Man blir liksom splittrad när ett race knackar på dörren.

Ingen bra start på dagen med stort D. Väcktes kl 01:30 då jourtelefonen ringde. En chaufför hade problem med en trilskande buss. Problemet löstes och jag gick tillbaka och svimmade i sängen igen.

Kl 05:30 ringer jourtelefonen igen. Ett nytt men rätt onödigt problem som inte var ett problem löstes på 30 sekunder. Boom ner på kudden igen och nu sov jag ända till 07:30.

Näe, inte sova bort sin ungdom, ett kul race väntar vid lunchtid, supersprinten i Stockholm Vattenfall Triathlon. Så upp och hoppa.

En rätt sömnig men god och nyttig frulle inmundigades lite halvt sovandes

Pre race
Dotter tillika medarbetare Sofia ämnade även hon starta i supersprintdiciplinen. Samling en timme innan start tillsammans med medföljande make/svärson/fotograf Jonas och lite uppladdning med god pastasallad.

Fröken Ego, i rakt nedstigande led från Mr Ego, 

svärson/fotograf Jonas och Mr Ego äter laddmat i solen.

Klockan gick lite väl snabbt, så plötsligt fick vi lite bråttom till incheckningen.

På vägen dit behövdes det inre trycket lättas lite. En modern pissomat gjorde det enkelt.

Paparazzifotografer finns överallt

Vi blev tilldelade en plats i transitionzonen allra längst bort i zonen. Betydde en lång löpsträcka med våtdräkt från simningen men bara en kort bit till cykelstarten. Och tvärtom på tillbakavägen, en kort bit med cykeln och en j****igt lång bit att springa innan löpdelen började. Mycket bra att slippa springa långt i cykelskorna.

Supertaggad och rätt nervös. 
Dags att kränga på våtdräkten och
springa bort till startområdet.

Simningen
Gemensam uppvärmning. 91 kvinnor och män på startlinjen. 400 meter i stökigt och skvalpigt vatten.

Kände mig ohyggligt nervös när de släppte ut oss på startbryggan. Men flera heja-heja och high fives från några Rynkebykompisar värmde gott i hjärtat.

Snart går starten

Brööööl, starten gick. Tänkte köra det som jag fick tips om på Try Tri-träningen, kör 10 crawltag, 10 bröstsim, 10 crawl osv. Började med att räkna till 10 crawl, sen gick jag över till bröstsim och började räkna om. Plötsligt märkte jag att jag var uppe i 75 och insåg att det var nog lika bra att fortsätta med bröstsimmet. Kändes bra och enkelt. Hade trots allt förvånansvärt många simmare bakom mig, de flesta tjejer.

Till slut, efter en evighet, nådde jag bryggan och det var dags för nästa gren.

Som stolt far har jag nöjet att meddela att dotter tillika medarbetare Sofia var snabbast av alla, både män och kvinnor på simdelen. Hur coolt är det inte att vara pappa till en sån?

Cyklingen
Måste träna mer på att kränga av mig våtdräkten, det tar för lång tid helt enkelt. Men på med cykeldojor och hjälm och kort sprint bort till cykelstarten. Ajabaja om man sätter sig på cykeln i växlingsområdet, då blir man diskad. Man blir även diskad om man rör cykeln innan man satt på sig hjälmen. Did no mistake.

Så bar det det iväg i som jag tyckte en ohygglig fart. Körde förbi horder av cyklister.

Black Devil har lite lattjolajban på Norr Mälarstrand.

Låg i omkörningsposition hela racet.

Det här är min grej. Blev inte omcyklad av någon trots att det vimlade av cyklister från alla olika tävlingsdistanserna.

När jag kollade min snitthastighet blev jag grymt besviken. Riktigt rejält besviken. Min snitthastighet var 28,6 att jämföra med förra årets 29,9. Skit också. Undrar varför det blev så, det kändes ju kanonbra i hela kroppen. Inte ens problem att cykla i Västerbronstigningarna den här gången.

Men jag är fortfarande vassast i familjen. Spöade Sofia med hela 14 sekunder. Ett annat ord är evighet. Ännu ett annat ord är utklassning.

Fast ärligt, jag är grymt imponerad av hennes cykling, för hon cyklar aldrig, hon hatar cykling. Ännu en besvikelse, jag borde ha cyklat ifrån henne ännu mer.

In i växlingsområdet igen, av med cykeldojjor och på med löpardito. Tryckte i mig en gelbomb för säkerhets skull.

Löpningen
Och så iväg ut på löpsträckan som enligt reglerna skulle vara 2,5 km. Den var 3,2 km.

Det är nu det händer.

Springer de här 3 kilometrarna för mig rekordsnabbt. Och rekordjämnt. Har nog aldrig sprungit bättre i vuxen ålder. Sååå jäkla kul.

Lika besviken som jag blev över cyklingen, lika glad blev jag för det här. I mina bästa stunder snittar jag 7 och lite drygt det på träning. Bäst när det gäller. Typ.

Löpsträckan som var 3,2 km.

Sen gör jag ett idiotiskt och pinsamt misstag vid målgången uppe på Slottsbacken. Då springer man på en blå matta. Högst upp så delar sig banan, målgång till vänster på blå mattan och till höger utan matta för de som kör de längre sträckorna.

Sista kraftansträngningen uppför Slottsbacken.

Måste snarast köpa nya snyggare löparskor.

Jag är trött och bara följer en tjej som håller höger. Efter 50 meter inser jag mitt misstag och får vända om och sikta till vänster. Usch och fy och jäkligt onödigt.

Det bidde en liten omväg på kanske en halv minut. Stupid me.

För kalenderbitarna

Vetetusan hur de räknat ut minut/km resp km/h, men fel är det. 

Här kan du jämföra Familjen Ego, far och dotter

Den här bilden måste klickas på för att du ska kunna se ordentligt.

Dotter tillika medarbetare Sofia kom trea av 70  i damklassen och jag kom på plats 19 av 21 i herrklassen och på plats 52 totalt av 91 startande i supersprintklassen. Inte mycket att skryta med. För min del alltså, Sofias resultat är ju kanonbra.

Fast det är klart jag är nöjd med plats 52, jag spöade ju massor av duktiga tjejer.

Men jag kom etta i min åldersklass. Det står ju där jättetydligt. Men högst sannolikt var jag den ende i den klassen, så det är väl inte heller så värst mycket att skryta med. Eller det kanske det är, jag ställde i alla fall upp i motsats till alla andra åldringar som inte gjorde det.

Far och dotter. Stolta, glada och nöjda. Med viss rätt.

Sammanfattning
Så jäddrans kul tävling det här är. Massor av publik, man känner sig nästan som ett proffs. Idag många kända ansikten som hejade fram mig lite här och där. Absolut superkul som ger en extra kick och adrenlinskjuts. Tack ni som gjorde min dag ännu roligare.

Är hyfsat nöjd med simningen, men ångrar i efterhand att jag inte försökte crawla mer. Missnöjd med cyklingen, fattar egentligen inte hur jag kunde vara långsammare än förra året. Fattar inte.

Superdupernöjd, på gränsen till fånigt nöjd, med löpningen.

Nästa år lutar det åt att jag uppgraderar mig lite och kör sprintdistansen istället.

Men ett slags beslut togs i alla fall i samråd med med min assisterade sim-PT Sofia. Jag kommer framöver att fokusera på bröstsim istället för crawl. Känns fortfarande inte bra att crawla i motsats till bröstsimmet som jag känner mig mycket mer komfortabel med. Eller rättare sagt, jag kommer att träna 80 % bröstsim och 20 % crawl. Känns som ett vettigt och bra beslut.

Nu gäller 100 %-igt fokus på nästa äventyr, cyklingen till Paris. Det är nära nu, på fredag drar vi.

Snart race day. Igen.

Förberedelserna står nu som spön i backen. Särskilt inför Pariscyklingen. Mycket att tänka på, inte bara att den fysiska formen är på topp. Det är den, kan inte vara annat för sedan 1/11 2015 då Team Rynkeby Stockholm 2016 började träna, har jag genomfört 230 träningspass. Eller fysiska pass snarare. Rätt många. Djisus, vad många när jag tänker efter.

Det var varit simning, spinning, löpning, styrka, tennis och såklart cykling. Min fysiska status har nog aldrig någonsin i mitt liv varit bättre. Så jag känner mig väldigt redo inför Paristuren.

Till och med frillan är nu intrimmad och fått Parislooken. Nej, benen får förbli orakade. Så pratar vi inte mer om det.

Min frissa sedan många år tillbaka, Gun, fixar

min frilla på mindre än 5 minuter. 

Jag är alltid lika skraj att hon ska ge sig på 

mitt getabocksskägg under läppen.

Men trots allt, Paris är ändå bara ett delmål. Mitt stora mål är ju en Halv Ironman 18 september. Det är den här bilden som legat på näthinnan under i princip alla mina träningspass. Plus en och annan backjävel på vägen till Paris förstås. Jag vet vilka dom är och var dom bor. Just sayin´.

Målgången i Pula,Kroatien

Den här då. Win or lose, det är frågan.

Jag har mina aningar.

Som en del i det hela måste jag ju såklart ställa upp i Stockholm Triahlon nu på söndag. 400 meter simning i Riddarfjärden, cykla 1 mil och sedan avsluta med 2,5 km löpning.

Tänker göra allt jag kan för att spöa min egen tid från förra året. Kommer jag sist är väl det okey, men det vore ju roligt om jag precis som förra året hade ett gäng bakom mig i resultatlistan.

Idag hängde jag på låset när de öppnade för uthämtning av startkitet.

Hyfsat jobbig målgång uppför Slottsbacken

Tänkte ut och lubba lite ikväll, vila i morgon och så fullt ös medvetslös på söndag.

Startid kl 12:40. Startnummer 5025.

Om du är där är jag hyfsat lätt att hitta i vimlet. Simmar som en kratta, leta bland de sista, cyklar rätt bra, och springer som en gravid elefant. Så är jag rätt lång också.

May The Force Be With Me.

Ibland är det riktigt kul att träna

Häromdagen hade jag nästan, alltså bara nästan, bestämt att jag skulle hoppa över onsdagsträningen med Team Rynkeby.

Inte av något särskilt skäl, hörde bara en så klar och tydlig inre röst:

 "- Göran, den här veckan kan du hoppa över onsdagsträningen, det är du värd. Du är färdigtränad inför Pariscyklingen, tat lugnt och sitt hemma och softa lite i soffan istället."

Men istället körde jag den och efteråt på hemvägen kände jag mig både glad och supernöjd, trots, eller kanske p.g.a brinnande lår.

Ibland är det extra kul att ha plågat kroppen lite

Plötsligt häromdagen fick jag frågan från vår träningschef Elin om jag kunde hålla i passet för hon var lite krasslig och ville inte riskera något inför vår långa cykling.

"-mm, kan jag väl" sa jag och såg den lugna och softade kvällen med lite glass och godis i soffan försvinna i fjärran.

Hursomhelst så körde jag igång passet och min enda målsättning med träningen var att alla idag ska känna träningsvärk i benen, för det tycker jag symboliserar ett bra cykelträningspass med inriktning på intervall och tung benträning.

Vi var inte fler än 9 pers den här gången, men man kan ha lika kul för det.

Onsdagens supertaggade krigare.

Teamet är nu nästan fullärt i konsten att ställa upp för gruppfotografering. 

Det har bara tagit åtta månader att nå dithän.

Vi körde varvet runt Kaknästornet ett antal gånger på olika sätt och avslutade med maxfart på absolut tyngsta växeln både på platten och i de små uppförsluten. Enda gången det var tillåtet att växla ner var när farten var så låg att man trillade omkull. Först då var det tillåtet att växla ner ett snäpp. Men först då.

Fan va jobbigt det var, benen brände och pulsen steg till ny rekordnivå så nu måste jag korrigera alla pulsklockor jag har.

Som tränare måste man föregå med gott exempel. 
Vilket härmed skulle bevisas.

Tog i lite under hemcyklingen också för säkerhets skull.

Breaking news. Jag har blivit utsatt för mutförsök. På riktigt. Så nu är jag mutad. Jag tog emot mutan och sa okey.

Dotter tillika medarbetare Sofia ville gå hem tidigare idag.

Hon mutade mig. Det var lätt.

Häromdagen körde hon Try Tri. Det gjorde inte jag. Ville inte missa sista teammötet med Rynkeby innan avfärden till Paris om lite drygt en vecka.

Hon körde cykelrundan med en snitthastighet på 30,1. Gäsp, säger jag. Senast jag körde var min hastighet 30,5. Joråsåatt liksom. Övriga grenar tävlar vi inte i och jämför således inte tiderna där.

Alla har inte jättebra dagar på jobbet. Hen på Aftonbladet hade nog ingen bra dag när hen satte förstasidan.

Ett ge fem plus för en massaker känns inte okey.

Inte ens för en kvällsblaska.

Eller var det glassmaskiner det gällde? Jaha.

Vill bara gråta.

En omtumlande dag. Fick några brev med Posten. Fast de heter väl inte Posten längre. Postnord ska det vara. Post Nörd tycker jag är ett bättre namn, för postutdelningen funkar uselt.

Inte särskilt kul brev dom kom med inte. Man kan ju bli deprimerad för mindre.

 "-skärp dig Göran", kanske du säger, men så enkelt är det inte.

Det är inte särskilt upplyftande, eller peppande, att veta, och hela tiden bli påmind om eländet, att jag befinner mig i livets nerförsbacke. Man blir lite deppig.

Inget kul alls kan jag förtälja, även om de som redan är där gladeligen förkunnar att det är deras bästa tid i livet.

Hursomhelst, de där breven. Va fan är det frågan om? Samma dag. Har de samordnat utskicken?

Bevismaterial A

Bevismaterial B

Kul att någon i alla fall försöker muntra upp mig.

En och en halv vecka tills vi börjar vår cykling till Paris. Sen den 1:a april, då teamet började cykla tillsammans, har jag fått ihop 307 mil. Vi signade upp oss på att klämma 250 mil innan avfärd, så det klarade jag med god marginal.

Det som känns lite trist är att jag har cyklat 295 mil utan att få skavsår i rumpan en enda gång. Vad tror du händer på en vanlig simpel 15-milare i söndags? Jo, jag fick ett skavsår på rumpan.

Bare elände och misär idag alltså.

I kväll har vi vårt sista teammöte innan avfärd, nu känns Äventyret.2.com väldigt nära.

Jag är redo, cykeln är också redo, bla med nybytta vajrar till både broms och växlar. Ny styrlinda också, för säkerhets skull. Nya bromsbelägg? Inte än, men självklart kommer nya fräscha att sitta på när vi beger oss.

Ja ja, jag SKA byta ut vattenflaskorna