Sjukdom och simkval

Tredje dagen på skidresan. Den började inte bra. Vaknade med halsont och huvudvärk. Stannade i sängen hela förmiddagen, men åkte sedan upp med skidtåget till första stoppet i backen och käkade lunch.

Kändes bra så jag beslutade att senare på eftermiddagen ställa upp i inbjudningstävlingen 4x7 meter medley i hotellets utomhuspool. Som för övrigt har en behaglig temperatur på 30 grader. Poolen är i stort sett inte längre än just ca 7 meter, därav den något korta tävlingsdistansen.

Min motståndare i kvalet var ingen mindre än svärsonen Jonas. Vi simmade bröstsim, frisim, ryggsim och fjäril. 7 meter av vardera simsätten under den stjärngnistrande himlen.

Det blev en synnerligen jämn kamp, men juryn beslutade att båda gick vidare. Tydligen simmade vi inte på tid utan hur bra det såg ut. Eller något i den stilen. Om vi gick vidare till semifinal eller final på fredag kväll är lite oklart, men vi gick båda vidare till min otroliga glädje. Det hade jag inte räknat med.

I finalen, jag räknar nu med att gå dit, kommer jag att ge allt jag har och lite till. Jag räknar också med att svärsonen också tar sig till final. Det pratas redan om en s.k. drömfinal.

Sammanträden

Alla dessa beslut ock sammanträden. Hinner knappt åka skidor alls medan solen skiner. Jättejobbigt.

Måste försöka anpassa mig

De senaste dagarna har jag tränat på att anpassa mig till nästa veckas arbetsplats. I morgon åker jag ju iväg på tjänsteresa till Österrike.

Förutom den fysiska träningen har jag även lagt in anpassningsträning för kontorsarbete i svår miljö och utanför den s.k. bekvämlighetszonen. Det har funkat fint och jag ser fram mot nästa veckas hårda arbete å tjänstens vägnar.

Skandal, skandal, skandal. Och en sanning.

Läste den här notisen i dagens DN:

Denna Maria Lönegård ska alltså som chef för Eko-brottsmyndigheten stå över alla andra människors moral. Som chef för den myndigheten ska han, eller i det här fallet hon, inte på något sätt någonsin tjafsa med vare sig lagar, moral, etik eller bara vanliga mänskliga funderingar.

Som chef för den myndigheten ska man vara lika ren som den dag han, eller hon, föddes.

Att bara avgå, är ett för milt straff för Maria Lönegård. Att återgå till sitt gamla jobb borde vara uteslutet. Det är inget straff. Hon ska avskedas från alla tänkbara jobb inom stat och kommun. Hon ska absolut dömas, hårt, som i en vanlig ekobrottsrättegång. Och dessutom dömas till lagens strängaste straff.

Jag mår illa när jag läser artikeln och känner ett outgrundligt stenåldersmässigt hat mot just denna kvinna. Nästan så jag skäms.

Kanske jag känner hatet beroende på att jag en liten stund har suttit på ekobrottsmyndigheten och våndats under ett förhör av två trötta polistjänstemän som gjorde allt för att sätta dit mig för bokföringsbrott i samband med Hammarby Hockeys konkurs för 6-7 år sedan.

En lång historia, som hamnade där den gjorde mest på grund av en totalt inkompetent, tillika väldigt otrevlig, konkursförvaltare.

Jag blev inkallad till förhör, jag åkte dit utan advokat, jag hade ju inget att dölja och behövde ingen hjälp att förklara det.

Efter några timmar ville de att jag skulle skriva på ett papper där jag erkände skuld, och så skulle jag få ett milt straff. Alltså exakt som i en polisfilm i kalkonkategorin. Jag vägrade såklart och kontaktade en advokat några dagar senare.

Han gick igenom alla handlingar, ringde ett telefonsamtal, och därefter lades fallet ner och jag förklarades helt oskyldig.

Exakt samma sak drabbade en annan styrelsekollega i samma ärende. Anklagad, gick dit utan advokat, fick ett papper att skriva under, vägrade  och några dagar senare lades även hans fall ner.

Enligt min advokat är det så ekobrottspoliserna konsekvent jobbar, försöker pressa fram felaktiga erkännanden, för att bättra på statistiken.

Efter den händelsen kommer jag aldrig, säger aldrig, att åta mig något ideellt arbete. Man sliter häcken av sig och sedan riskerar man att hudflängas för att någon inte fattat någonting. Det är fan i mig skandal det också.

Jag har hittat en sponsor

Det har varit svårt att hitta en sponsor. Inte så många tror att jag fixar att hoja runt den där pölen Vättern i sommar. Många tycker heller inte att reklamvärdet är särskilt stort. De vet inte vad de snackar om.

Men nu har jag äntligen övertalat med själv att sponsa mig själv, eftersom jag är av den absoluta uppfattningen att jag klarar utmaningen.

Så därför har jag startat Team Demnert. I cykelteamet ingår förutom jag själv även svärsonen Jonas som ska cykla Cykelvasan.

Vi har nu varsin teamtröja, och för att vi inte ska blanda ihop tröjorna så står våra namn på ärmkanterna.
Även på ryggen står vårt stolta teamnamn som många många andra cyklister kommer att kunna läsa när jag och Jonas blåser förbi de andra deltagarna.

Nu återstår bara att försöka övertala StockholmsBuss ägare, dvs jag själv, att möjligen bidra med en liten slant för att finansiera detta äventyr. Jag är tveksam till ett positivt besked från mig själv, men jag måste ju prova i alla fall.

Falska förhoppningar

Verkligheten överensstämmer som du vet inte alltid med verkligheten. Här ett exempel på dagens microlunch.

Överst på bilden själva förpackningen, en förförande bild på en härligt maträtt. Och så verkligheten. Man kan säga att proportionerna inte riktigt stämmer. Märkligt nog.

Jag skulle nog säga att förpackningen lovar två rejäla Jägarbiffar med potatis. Verkligheten är mer Potatis med två små jägarbiffar.

Eller är det bara jag som är lite grinig idag?

Jag har gått på kurs

Tänkte jag kunde lära mig något genom att på Stockholms stadsteater beskåda föreställningen VD. En ganska bisarr berättelse om en chef och en anställd.

Men jag vet inte. Som kurs betraktat var nog inte föreställningen en fullpoängare.

Om du är intresserad att veta så handlade den om att chefen, Helena Bergström som gestaltade en ganska vidrig figur, gick hem till en anställd, Anna, för att hälsa på. Det blev inte så bra. Helena, VD:n alltså, förnedrade både Anna och hennes kille på olika sätt, och det hela slutade med att VD:n hade sex med Annas pojkvän. Men det fick vi ju såklart inte se.

Som föreställning betraktad, och inte som kursunderlag, får pjäsen av mig ett mycket högt betyg. Välspelad och med trovärdiga figurer, om än ganska bisarra. Helena Bergström visade att hon kunde spela en hel pjäs utan sina berömda gråtattacker.

Tyvärr spelades pjäsen utan paus, så någon bedömning av det viktiga pausfikat får helt enkelt utebli den här gången. Dessvärre, är väl bäst att tillägga.

I dödens käftar

Där befann jag mig idag strax före kl 14. I dödens käft alltså. Jag bara väntade på att den skulle slå igen och göra slut på mig.

Jag klarade mig med en hårsmån, och 60 sekunder senare kände jag mig hög, adrenalinstinn och med en inre glädje som är lite svår att beskriva med ord.

Pratar så klart om ett helvetespass på gymmet med min tränare Tommy. Idag tog han mig upp på en högre nivå än tidigare, där jag nog aldrig varit. Någonsin. Så här kallade han passet:

Det var verkligen High intensity, man kan kalla det gymcross, med flera olika stationer. 40 sekunder så mycket man orkar på första momentet, några djupa andetag och så snabbt byte till nästa 40- sekundersmoment, några fler djupa andetag och sedan vackla över till nästa och avsluta direkt med en ny 40-sekundare. Därefter vila 2 minuter och sedan påt igen. Detta pågick alltså i 60 minuter, så det finns anledning att kalla det ett helvetespass.

Några gånger var min puls högre än det jag trodde var min maxpuls, men uppenbarligen pressade jag mig ytterligare en bit. På köpet blev det ju också en slags mental träning, nämligen att köra järnet ytterligare 10 sekunder trots att både kropp, muskler och hjärna bara skrek att jag skulle sluta. Men det gjorde jag inte.

Det är en sak som jag inte blir riktigt klok på, trots nära-döden-upplevelsen, jag lämnade trots allt gymmet med ett stort leende och med en otroligt härlig känsla i hela kroppen, hög av endorfin. Helt lagligt.

En riktig jävla skitdag

Fan vilken skitdag onsdagen den 12 februari blev. Och dyr. Helvetes jävlar. En buss som strulade, om du undrar.

Det enda positiva idag var att jag var förbannad när vi körde lunchträningen. Kändes som jag fick valuta för all träning fram till idag. Kände mig stark som en oxe och körde järnet ända in i kaklet, så hela kroppen darrade efteråt.

Men humöret blev inte bättre. Inte nog med eländet. Jag måste också försöka sluta tugga på en golfpeg. Kanske måste jag slänga den för att komma ur mitt missbruk. Känns jobbigt det också.

Fan vilken jävla skitdag. Men i morgon blir det säkert bättre igen.

Köp aldrig kalsonger i Florens

Been there, done that. Inte att rekommendera.

I våras var jag och hustrun på kortsemester i just Florens. En supertrevlig stad med mycket att beskåda.

Vi kom dit som vi skulle. Det gjorde inte vårt bagage. Därför trädde vår försäkring i kraft och vi kunde shoppa ersättningskläder för en skaplig summa.

Det var ju lite kul och bland annat var jag tvungen att inköpa kallingar. Av vad jag trodde god italiensk kvalitet. Men vilken blåsning. Idag är de typ värdelösa som kallingar, passar mer som putstrasor. Till och med kallingar från Dressman, du vet ta 3 betala för 2, kan i sammanhanget betraktas som Top Quality.

Så jag rekommenderar härmed ingen, man eller kvinna, att någonsin köpa kalsonger i Florens. Är du däremot ute efter att köpa putstrasor av god italiensk kvalitet är Florens ett utmärkt inköpsställe.

Oj, jag kanske anses sexig

Tänk vilken viktig uppgift forskning har. Nu har en studie, på riktigt alltså, kommit fram till att vissa kvinnor tycker att män i cykeldräkt är sexiga.

Foto: Doug Pensinger

Ju snabbare man cyklar, desto sexigare. Såvida kvinnan inte äter p-piller, då spelar varken cykeldräkt eller snabbhet någon roll längre.

Biologerna tror att det handlar om en nedärvd förmåga hos kvinnor att hitta en bra framtida partner med friska gener. Uppenbarligen förstör p-piller den viktiga förmågan att se hur sexig en cyklist egentligen är.

När jag läste den här artikeln, i en kvällsblaska, så trillade polletten ner. Det var alltså därför som jag inte fick ha min cykeltrainermackapär i vardagsrummet utan nere i källare. Hustrun var rädd att den kvinnliga delen bland grannarna skulle se mig genom fönstret när jag cykeltränade. Det var nog det som var skälet, där har vi det.

Men det vete fasicken om studien stämmer. När jag läste den här artikeln, så klädde jag på mig cykelkläderna, gick ner i källaren och körde ett stentufft pass där jag hojade jättefort i nästan trekvart.

När jag kom upp darrig i benen, och svetten rinnande på hela kroppen hoppades jag ju att jag skulle få lite spännande kommentarer av hustrun, kanske något spännande ögonkast upp mot sovrummet eller så.

Men icke, jag märkte ingen skillnad mot tidigare, samma ljuva mottagande av hustrun som andra gånger jag tränat andra saker med andra typer av kläder.

Så jag tror kvällsblaskan ljuger ännu en gång. Jag som hade hoppats att det dom skrev för en gång skull skulle vara sant.

Eget beröm luktar inte alls illa

Men andras beröm luktar ännu bättre, till och med ljuvligt. Fick idag ett litet vykort från en kund.

PS. Visst är det lite roligare med ett sånt här vykort istället för ett mail?! Betyder det att jag är så gammal så jag är gammeldags?

Nu säljer vi ut vår personal

Aha, nu gör StockholmsBuss en "norwegien air", tänker du när du läste rubriken. Nu säger Stockis upp all personal och hyr den billigaste arbetskraften som finns att hitta över hela världen.

Men nej, så är det såklart inte. Vi har redan den bästa chaufförerna som går att hitta, visserligen inte världens billigaste, men ändå de bästa. Samma sak på kontoret, inte billigaste, men bäst.

Nejdå, de vi säljer ut är de här busiga små grabbarna. Vår friskvårdsansvarige Rekas senaste kull. Fem stycken busiga och nyfikna killar som helt plötsligt och utan förvarning blir solidariskt trötta och somnar samtidigt i en enda varm hög.

Tyvärr, eller snarare lyckligtvis, bor de inte här utan hos uppfödaren någonstans i mellansverige där Reka bott de senaste månaderna för att föda sin kull. Rekas ägare, dotter/arbetskamrat Sofia, har valt att avstå från att ta en egen valp, utan säljer de alla.

Men sorry, just du kan inte köpa någon liten gullegris, de var alla tingade typ en vecka efter att det konstaterades att Reka var "havande".

Alldeles snart, inom en vecka eller två, kommer Reka tillbaka till oss om friskvårdsansvarig igen. Under hennes "mammaledighet" har vi ändå lyckats hålla igång vår fysik rätt hyfsat.

Då var det klart

Nu har jag varit hos Farbror Doktorn och gjort två saker.

A/
lämnat blodprov för prostatacancertest. Har därmed även bidragit till läkarkonstens forskning om just prostatacancer. Viktigt. Läs gärna mitt föregående inlägg om detta. OBS. Om jag inte varit tillräckligt tydlig: Det finns ingen som helst misstanke att jag har prostatacancer, provet ingår i ett forskningsprojekt som alla män kan vara med i. OBS igen. Nedanstående bild är autentisk, dvs det är min arm som nålen sitter i. Obehagligt.

Nu är jag därmed också forskningsobjekt i två viktiga projekt, forskning kring prostatacancer och sedan tidigare även i en forskning kring stroke.

Känner mig faktiskt lite stolt att jag på så sätt är med, visserligen i en synnerligen blygsam roll, men ändå, i stora viktiga projekt för kommande generationer. T.ex mina barnbarn kanske får nytta av att farfar en gång i tiden deltog.

B/
Jag har en tydligt artros i mitt knä. Sannolikt även en trasig menisk, men läkaren avrådde mig från att operera den. Han bedömde risken som hyggligt stor att det inte skulle bli bättre, i värsta fall till och med lite sämre på grund av att jag även har artros, dvs lite utsliten "stötdämpare".

Bättre att undvika löpning på hårda underlag, onödiga hopp och skutt och framförallt fortsätta med att träna så alla benmuskler orkar hålla upp kroppen. Cykling är väldigt bra t.ex.

Därmed stänger vi för idag Görans sjukjournal.

Prostatacancer och menisk

Allvarliga saker det där i rubriken. Har en känsla att det är mer "politiskt korrekt" att prata om kvinnors bröstcancer än om mäns prostatacancer.

Faktum är att prostatacancer är sveriges vanligaste cancersjukdom och varje år dör 2500 män av just den sjukdomen. Tillsammans med stroke, som är sveriges 3:e vanligaste dödsorsak, så är vi bara där uppe i 7500 dödsfall per år. Som kan minskas om sjukvården och forskningen får mer pengar.

Lyckligtvis har nu Karolinska sjukhuset dragit igång ett stort projekt för att forska om prostatacancer. De har dragit igång kampanjen Sthlm3 där alla män mellan 50-69 år boende inom Stockholms läns landsting kan vara med.

Man svarar på ett himla massa frågor om sig själv och sitt leverne, plus att man lämnar blodprov. Man får självklart reda på om man är i riskgruppen eller inte, och till och med om man bör söka vidare vård, då får man en remiss.

Idag lämnar jag mitt blodprov. Det här får man bara inte missa. Jag krånglade mig ur en stroke, och jag tänker förbanne mig inte riskera att ovetandes vara ett tänkbart prostatacanceroffer. No way.

Dessutom ska jag idag få mitt knä undersökt. Mitt artrosknä. Vill ha en "second opinion" om det verkligen är artros eller rent av en meniskskada. En hel del talar nämligen för att det kan vara så, och min förra doktor som diagnostiserade artrosen är i min värld en läkare man inte riktigt litar på. Han har feldiagnostiserat mig tidigare en gång.

På sätt och vis hoppas jag det är menisken, även om det innebär en liten knäoperation och massa rehab, men att gå med ett ont knä i ytterligare 25-30 år känns inget vidare.

Äsch, bara lite blygsam fakta

Statistik är ju alltid intressant. Här kommer, såklart, redovisningen över familjen Demnert träningsinsatser under januari månad. Våra bonusträningar på jobbet, dvs armhävar- resp plankdagar icke inräknade.

Jag får ingen pokal eller nåt, bara en bättre fysik och då mår man också bättre rent allmänt. Bortsett från en och annan muskelbristning förstås.

Sedan senaste mätningen kan man konstatera att det är hårt i toppen, men gammal är ju trots allt äldst. En bubblare är Marcus som kommit starkt under januari. Däremot har lillebror Gunnar sackat lite med träningstillfällena. Kristina, min fru, hon kämpar på så mycket hon hinner.

Sammantaget, som vanligt lite blygsamt: Familjen Demnert, lite bättre än din.

Nu blir jag nog religiös igen

Lite då och då blir jag religiös. Häromdagen kände jag att livet nästan tog slut när jag fick muskelbristningen som jag skrev om häromsistens.

Jag såg en mörk framtid, haltandes, tittandes på andra människors fysiska aktiviteter.

För mitt inre så jag mig själv sakta men säkert tyna bort som en värsta soffpotatis zappandes bland tv-program och skålar med chips och ostbågar och med massa odiskade och urdruckna vinglas.

Men ser man på. Ett mirakel inträffade. Efter första rehabpasset på gymmet så blev det plötsligt oändligt mycket bättre i benet. Det fanns alltså hopp om ett fortsatt liv.

Igår kväll cyklade jag en halvtimme på min cykeltrainer och efter det kändes benet ännu bättre, nästan helt bra.

Idag såg jag den här bilden i morgonblaskan Dagens Nyheter. Den fångade exakt känslan som fanns inom mig höromkvällen. I princip död, men så inträffade ett under, ett mirakel. Klart man då funderar på att bli religiös, jag är ju trots allt medlem i Svenska kyrkan, eller vad det nu heter.

En sån snabb rehabilitering har jag då aldrig varit med om. Funderar på att uppgradera min PT Tommy Jonsson, chefstränare i Frescatihallen, till om inte min Gud så kanske i vart fall Jesus. Kan nämligen inte tänka mig att läkningen skulle gått så snabbt om jag inte var rejält tränad i hela kroppen. Helt återställd är jag ju ännu såklart inte i benet, det gäller att bygga upp musklerna försiktigt igen, men ändå, jag har fått uppleva ett mirakel.

Eländes elände jävla elände

Det där med fysisk aktivitet. Är det så bra? Egentligen. Här hoppar och skuttar man, häver arm och plankar. Cyklar, springer och lirar tennis.

Och så plötsligt händer det. Smack, en rejäl muskelbristning i vaden när jag satsar allt för att springa fram för att lägga tillbaka en stoppboll i gårdagskvällens tennismatch.

Bara att säga tack och adjö och grattis till vinsten, till min motståndare. Sedan hem, linda benet, hälla upp ett stort (jättestort) glas vin, sen lägga benet i högläge och sen ägna en timme att tycka synd om mig själv.

Redan idag påbörjades rehaben med försiktig cykling. Jag har en sån otroligt tur att jag har en PT som kan allt. Förutom att han är en superbra tränare är han även specialist på rehabträning. Känns rent av lyxigt.

Så nu är all fysisk benansträngning förutom rehaben bannlyst minst två veckor framöver. Innebär att jag måste ställa in alla mina tennisfajter lång tid framöver. Det suger, som man säger.

Armhävnings-jävla-tisdag

Rubriken är stulen från min dotter/arbetskamrats blogg. För idag är det armhäv som gäller. Inte alltid kul.

Här visar jag en föredömlig armhävning. Spikrak. Möjligen ett litet minus för den böjda halsen. Min PT Tommy skulle trots det vara stolt om han såg den.

Så här såg det ut på ett Ericsson-kontor i Kista:

Även små människor har blivit engagerade i detta vårt kollektiva armhävningsprojekt:

Nästa armhävningsdag är på torsdag kl 10,11,12,13,14 och 15. Vore kalaskul och du mailade in en bild hur det då ser ut när just din arbetsplats gör kollektiva armhävningar. Jag lovar att publicera bilden och därmed ge ditt företag en ovärderlig reklam.

Kändisar har alltid gräddfil

Det är ibland rent märkligt att kändisar har s.k. gräddfiler i alla möjliga sammanhang. Vår lilla exclusiva klubb KulturRallyt hade i går nedslag på Fotografiska Museet.

Där fanns som vanligt ett gäng fotografer, mer eller mindre kända, som hade utställning. Bla hade Johan Rheborg sin utställning Backstage. Massor med bilder på andra kändisar så att säga bakom kulisserna.

Nu ska förstås Johan Rheborg inte skämmas för att han pga sin kändisstatus fick ställa ut sina bilder på Fotografiska. Enligt min blygsamma bedömning så är han värd det. Helt igenom fantastiska porträttbilder. Absolut värt ett besök på museet. Gillar du foto ska du utan någon som helst tvekan pallra dig dit och beskåda verken. På köpet för du också se några andra fotografers utställningar.

Fika/lunchavdelningen går för övrigt heller inte av för hackor. Nice view, som vi säger och kaffet och bullarna fick också godkänt.

Armhävartorsdag

Igår var det kollektiv träning. På vårt kontor men även hos Kambi Sport Solutions. Och förhoppningsvis även på andra ställen.

Vore kul om du kunde maila en bild från just ditt kontor när ni gör kollektiva armhävningar varje tisdag och torsdag 10,11,12,13,14 och sista kl 15.

Så här såg det ut hos Kambi Sport igår:

Men armhävningar räcker inte. Själv tog jag en cykeltur på kvällen på Pacific Coast Highway.

Nästan en timme i ett väldigt tufft tempo. Började med en lååååång nedförsbacke till havet och sedan bar det uppåt så-in-i-helvete. Superjobbigt. Efter nästan en timmes cykling stoppade mitt serviceteam mig med att ropa "maten är klar". Så jag avbröt träningen och orkade sen inte återuppta den.

Så kan en vanlig träningsdag gå till. Idag gäller en timmes gymträning på lunchen. Okey då, en lite förlängd lunchtimme då om det ska vara så noga.

Tveksamma försäljningsmetoder

Det här stör jag mig på. Om du själv har en kopiator händer sannolikt samma sak för dig.

Plötsligt kommer det här meddelande upp på skrivaren:

Problemet med det är att tonern räcker ytterligare FLERA månader, trots att vi använder printern tämligen flitigt varje dag. Och under de månaderna blinkar den röda varningslampan hysteriskt.

Det är en usel försäljningsteknik tycker jag. HP, Samsung, you name them, alla kör med samma usla bondfångarknep.

Varför ska allting gå ut på att lura till sig merförsäljning?

Planen är lagd

Min träningsplan inför Vätternrundan börjar ta form lite mer konkret.

I går körde vi första gympasset med inriktning på loppet.

Idag anmälde jag mig till cykelloppet Gran Fondo. 15 mil runt Stockholm med start och mål i Friendes Arena. Om du vill gå överkursen kan du kika på den här länken:
http://www.granfondostockholm.se/?gclid=COeejea1hbwCFUNe3godd34Afg

Det blir en perfekt genomkörare för DET STORA LOPPET 3 veckor senare.

Jag var varit i Bretagne

Paketet som jag skrev om igår visade sig innehålla en träningsmackapär för cykel. Superkul.

Man hänger fast sin cykel på manicken, kopplar ihop manicken med en dator, drar igång ett dataprogram och så kan man hoja världen över.

Filmerna man kan se är filmade som om man cyklade på vägarna. När det är uppförsbacke så ser manicken till att det går trögare att trampa.

Det blir ju såklart inte riktigt som i verkligheten, men ett kul sätt att träna cykel (och rumpa) under snösäsongen.

Igår testade jag och jag trampade i 1 timme ca 2 mil i ett vårlikt Bretagne. Ikväll funderar jag på att ta en tur på Mallorca. Kanske jag också tar några minuter i Skottland också, vi får se.

Men det viktiga är trots allt inte hur man tränar, eller var man tränar, bara man tränar. Men det absolut viktigaste när man tränar är att se cool ut. Jäkligt cool, det är regel nummer ett.

Stötte på visst motstånd när jag ville placera träningsmanicken i vardagsrummet, så jag blev hänvisad till källaren. Det går att se cool ut även i en sån, särskilt när man vill skydda sig mot solen. För att inte tala om fartvinden.

Men som sagt, att se cool ut, det är viktigast.

Tomten kom i alla fall

Jag som trodde Tomten svek mig. Men icke. Jag visste att han inte skulle göra det, egentligen, för 2013 var jag totalt sett oerhört snäll.

Igår kom ett paket som han för säkerhets skull skickade med UPS. Han var väl rädd att lägga paketet i fel skorsten kan jag tänka.

Vad kan det vara i paketet tro?

Det får bli som ett TV-serieavslut.... to be continued

Cirkus Demnert

Nu utökar vi kontorets vardagsträning.  Från idag gäller följande:

- varje måndag kör vi den s.k. plankan kl 1000, 1200 och 1500. Man står som en planka, på tåspetsar och armbågar, så lång tid man orkar, dock minst 45 sekunder.

Här en illustration hur det går till. Extravikt på ryggen behöver man inte ha om man inte vill. Det är överkurs. Lite Cirkus Cirkör-look-a-like.

- varje tisdag och torsdag kl 1000,1100,1200, 1300, 1400 och 1500 kör vi armhävningar. Minst 10 st plus 1 extra varje klockslag.

Ensam är stark

Killen på bilden är Kodjo, en känd radiopratare i P3. Han brukar träna på samma gym som jag. Dessutom har han samma tränare som jag. Kodjo är imponerande vältränad och han brukar då och då träna tillsammans med oss på våra onsdagslunchträningar.

Bilden sitter på en affisch i Frescatihallen och som gör lite reklam bla för att träna i grupp. Kanske inte rätt bild för just det ändamålet, Kodjo ser rätt ensam ut på gruppträningen. Men så är det ju inte.

På våra onsdagsträningar brukar vi vara sådär 5-6-7-8 stycken som kör stenhårt i 30 minuter. Jag är alltid den äldste.

Bara lite lätt chockad

Idag under lunchpromenaden gick vi förbi en lågstadieskola. Döm om min förvåning när jag kollade in genom ett fönster och såg säkert 30 små knoddar med varsin laptop på bänken framför sig.

De satt alla djupt koncentrerade för att lära sig mer om data och datorer. 8-åringar!

My God, det var annat på min tid, då skulle man plugga dödsdatum för kungar och baroner, veta årtal för massa krig för typ tusen år sedan och vem som vann krigen.

Nu lär man sig tydligen hur datorer funkar och var och hur man hittar information man verkligen behöver.

Bra skolan, jag är en modernt tänkande man, jag är på. Men en smula chockad blev jag allt, det visste jag inte att skolan lärt ut sådant.

Förmodligen värdelöst vetande

Så har jag nu fått ihop statistiken för min träning under hela 2013. Inte så svårt, jag registrerar all min träning på sajten FunBeat. Då har man liksom koll på läget. Om man vill.

Jag har under 2013 tränat 217 pass och totalt ägnat 215 timmar, 27 minuter och 29 sekunder åt att förbättra min fysik och därmed uppnått: A: jag lever förhoppningsvis lite längre. B: klarar framtida sjukdomar och allmän skröplighet bättre. C: har haft roligt under tiden.

Det här diagrammet visar min träningstid per månad. Lite utjämnat så blir det ungefär 4 pass per vecka.

All denna träningstid, som ju egentligen inte är särskilt mycket, fördelade sig så här mellan mina aktiviteter:

2014 har startat i god träningsanda och såvitt jag kan bedöma så kommer det att fortsätta så. Jag är ju dessutom omgiven av hejapåare typ dotter/arbetskamrat Sofia och inte minst min tränare Tommy Jonsson i Frescatihallen.

Sannolikt har jag nu drabbats av en allvarlig form av endorfinmissbruk varför jag misstänker att träningsdosen kommer att öka under det här året.

Vet inte vad du tycker, men jag tycker det känns skithäftigt att träna seriöst och målmedvetet, och min träningssatsning mot att klara Vätternrundan i juni är bland det häftigaste jag gjort sedan bröllopsnatten.

Nya året började inte som jag tänkt

Allt går inte som man tänkt. Nyårsdagen var tänkt som en dag med museibesök, putsa på cykeln, lite allmänt privatfix och en begrundan av vad 2014 kan komma att bjussa på. Kort sagt en lugn och behaglig dag.

Men icke.

Kl 10:15 uppdagas att ett missförstånd skett, det saknas en chaufför som ska köra glada nyårsfirare från Silja/Tallink-båten norröver. Med avgångstid 10:30. Panik. Kaos.

Efter ett antal resultatlösa telefonsamtal återstår ett enda alternativ. Det är att petit moa hoppar i brallorna och ger järnet till bussen. Vilket sker. Lite lätt försenade, typ 45 minuter, så drar vi iväg med det fullsatta ekipaget norrut. En smula spännande för jag har inte en susning var alla hållplatser är belägna. Men med hjälp av snälla passagerare  prickar vi in hållplatserna i både Uppsala, Tierp och Gävle.

Efter 25 mil möter vi upp bussen som kör nya Silja/Tallink-resenärer från Sundsvall till båten, vi byter buss och jag kör ner buss och nya gäster till Silja/Tallink-båten.

När jag äntligen är hemma igen på kvällskvisten så har James Bond-filmen redan börjat. Liksom 2014 som inte började som jag tänkt. Men jag är inte ledsen för det inte. Det är alltid lika kul att köra buss och alla resenärer var glada och tacksamma att få komma hem. Så slutet gott, allting gott. Precis som det gamla året 2013.