Jag på triläger. Dag 5. Jag fick nästan ståpäls

Åter till vardagen, dvs plingeling i telefonen kl 06:15.

På dagens träningsmeny fanns att välja på:

Kl 07:00 Simning i havet
Kl 07:00 Yoga på stranden
Kl 07:00 Löpteknik eller jogg på stranden

Kl 08:00 Frukost

Kl 09:15 Bergsvandring eller bergslöpning
Kl 12:00 Cykling halvdag

Kl 15:00 Fartpass simning i bassäng

Kl 15:15 Växlingsteknik triathlon

Kl 17:00 Yoga

Kl 17:45 Infomöte

Kl 18:30 Middag

Ungefär så här ser alla dagar ut men med olika menyer mellan morgonpasset och kvällsyogan. Finns alltid någonting för varje trigren att välja på alla dagar.

Någon som tror att en sån här träningsresa är rena semestern? Hand upp. Någon?

Ack nej, det är full rulle från arla morgonstund till solen går ner. Men man behöver inte göra allt. Man får ta vilodagar om man vill. Man kanske till och med ska det.

Men det hinns inte med för mig. Gäller att ta till sig så mycket som möjligt på mina sex träningsdagar. (här blev jag lite nervös att jag av misstag skulle skriva ihop de två sista orden)

Idag valde jag först morgonsimningen. Vi blev inte särskilt många den här dagen. De flesta kände sig nöjda med gårdagens långsimning, men jag kände att jag har mycket kvar att lära och öva på, så jag tyckte det kändes viktigt att passa på.

Självaste chefen och instruktören Pål, Mr Ego och Kristina.

Är jag verkligen sådär jättestor på riktigt, eller är Pål och Kristina små?

Eftersom vi bara var två blev det nästan som ett privat PT-pass. Hur lyxigt som helst. Vi tränade andningsteknik och navigering. Båda sakerna knepiga var för sig, och att göra det samtidigt är ju ännu värre. Men det gick ändå hyfsat bra. Lärde mig ännu lite mer att träna på framöver.

Jag är nog lite tjatig, men ett sånt här läger är så jäkla kul. Man lär sig hela tiden nya saker, får tips om små men viktiga pusselbitar som behöver justeras för att helheten ska bli bra och man träffar nya härliga likasinnade människor.

Det enda jag inte tränat den här veckan är löpning. Har fokuserat helt på cykling och simning.

Efter lunch valde jag cykling. Det blev en lugn och behaglig 6-milarunda i perfekt cykelväder.

Men nu ljuger jag lite. Fram till fikat, vänligen notera FIKAT, kors i taket, det blev en sån i en by som heter Campanet, så gick det väldigt lugnt och städat.

Jag och namn. Näe, men här är fikagänget.

Efter fikat delade vi upp oss i två grupper, en lugn och en snabb. Som vanligt ett svajigt självförtroende, men efter lite velande valde jag att köra med snabbisarna, som den här gången bestod av 57,14 % tjejer.

Å hej vad det gick undan. Kändes som vår eminente ledare Johan plötsligt ändrade konceptet Lugn cykling till Fullt ös medvetslös-cykling. Vi körde lagtempo och skiftade positioner lika elegant som en kniv skär genom mjukt smör. Eller nåt sånt.

Och fort gick det på vissa avsnitt. Hann slänga ett öga på hastighetsmätaren och första siffran jag såg var en fyra. Siffran pendlade nästan hela tiden mellan en trea och en fyra.

Det var så jäddrans kul så jag nästan fick ståpäls. Händer minsann inte varje dag.

Det här är vi som rockade loss rejält på hemvägen.

En allvarlig sak måste dock komma fram i ljuset. Tänk att en ledare i Team Snabbare slarvar med sin egen dyrbara cykel. Se själv här:

Du ser va? Han la ner cykeln med växelgrejset NEDÅT

Som vanligt undviker jag som bekant att hänga ut folk som gör konstiga saker, men herregud Johan, hur kunde du? Det där är ju en guldklimp med elektroniska växlar dessutom. Usch och fy.

Mer än så hände inte idag. I morgon vankas en intern liten träningstriathlontävling. Det blir kul.

Jo, en grej till. Jag har fått en rumskompis. Den här. 

En mygga. En elak jävel som biter mig när jag sover. Och varje stick kliar något alldeles förskräckligt. F´låt alla djurvänner men jag tror myggan måste avlägsnas på ett för myggan alldeles oerhört obehagligt sätt.

G´natt, hörs i morrn.

Jag på triläger. Dag 1
Jag på triläger. Dag 2
Jag på triläger. Dag 3
Jag på triläger. Dag 4

Jag på triläger. Dag 4. Besviken.

Efter gårdagens cykling kände jag mig lite sliten i kroppen. Bestämde mig för sovmorgon. Int fan gick det int. Vaknade i alla fall kl 06:30. Men jag låg kvar och dvalade lite fram till frullen vid 8-isch.

Då satt ju i princip hela gänget redan där med någon form av morgonpass genomfört. Kände mig lite usel då. Fast bara en liten stund. Tog det lugnt av en enda anledning, långsimningen.

Efter frullen tog jag en promenad för att reka var vi skulle simma.

Havet kändes fint. Lagom djupt och bra temperatur.

Kl 13:00 tog hela gänget bussen några kilometer bort till startplatsen för långsimmet. Tänk dig 35 människor, alla iklädda våtdräkter och dessutom barfota, kliva ombord på lokalbussen och lämna fram 1,55 euro till chauffören som först såg lite förbryllad ut. För att inte tala om övriga passagerare.

Tyvärr inga bilder, för det man tog med sig måste man ha med sig under simningen.

Nåväl, så småningom, efter coach Ulfs genomgång, plums i baljan och simma ut till startbojen.

Fan va jobbigt det var. Hyfsat stora vågor rätt i nosen. Men jag kom så småningom ut till rätt plats medelst crawl och så gav vi oss iväg.

Jag och en tjej simmade sist tillsammans med Mattias som utsågs till cyklingens motsvarighet till grindvakt, dvs längst bak.

Tjejen gav upp efter bara en liten stund men jag kämpade på så gott det gick medan de övriga pep iväg med blixtens fart.

Mattias peppade mig som bara attan. Vi följde gula bojar som låg ungefär med 25 meters mellanrum.

Det var jobbigt, rejält jobbigt. Funkade stundtals jättefint med andningen men så kom en våg och förstörde flowet. Och saltet i vattnet, fy fan för den lede. Usch och fy. Blev nästan illamående, för det gick inte att undvika att svälja några droppar här och där som stänkte in i munnen.

Plötsligt kom chefen Pål simmandes och filmade mig när jag simmade. Hoppas jag får se filmen, och blev den bra kommer du också att få se den. Självklart vill jag inte undanhålla såna underhållande filmer för allmänheten.

Men till slut blev havet och vågorna övermäktiga. Kände att min gräns hade nåtts och jag simmade in till stranden.

Men trots allt, på min Garmin står det 679 simmade meter. Alltså crawlade metrar, inte bröstsimmade.  Nytt svensk Göranrekord.

Stort tack till Mattias som verkligen pushade och peppade mig att fortsätta längre än jag antagligen hade simmat utan den peppen.

Slår man personliga rekord har man ju hål i hövve om man inte nöjd. Jag har uppenbarligen hål i hövve för jag var jättebesviken på mig själv när jag sen stog på strandkanten och begrundade mitt öde. Jag hade hoppats på att klara 1000 metrar.

Å andra sidan, i torsdags var mitt crawlrekord 100 meter i bassäng, i fredags, dagen innan jag åkte hit ner, lyckades jag klara 500 meter i bassängen.

Med tanke på det så borde jag således vara ohyggligt nöjd med 679 meter i ett skvalpigt hav.

Så jag kanske inte ska vara besviken trots allt. Bara att träna stenhårt fram till examen i Zell-am-See i slutet av augusti, så kanske jag klarar att crawla 1900 meter där och då.

Så lite info från avdelningen Värdelöst vetande. Den här snutten simmade jag. Exakt 679 meter.

Sen blev det yoga på gräsmattan som vanligt.

En härlig miljö att sträcka ut kroppens alla delar

Efter yogan en gemensam samling för att prata om hur dagen har varit för alla, och info vad som händer i morgon.

Cheferna/pappa/mamma Pål och Marika

håller i både yogan och informationsmötena

Idag var det för övrigt ganska varmt och solen bränner obarmärtigt. Kan inte påstå att jag solar mig traditonsenligt.

Måste har mer fokus på rätt klädsel i den brännande solen

Sen blev det middag på stan och därefter plums ner i bingen för skönhetssömnen.

Tidig start i morgon igen. Kl 07 träningspass i havet. Får inte missa viktiga ow-pass. Sen blir det eftermiddagscykling. Vi får väl se om det blir med ett fikastopp. Känner mig försiktigtvis positiv till att det kan bli ett sånt, men säker är jag absolut inte.

Mer än så hände inte idag.

G´natt, hörs i morrn.

Jag på triläger. Dag 1
Jag på triläger. Dag 2
Jag på triläger, Dag 3

Jag på triläger. Dag 3. Jag fick för evigt en plats i historieboken.

Så här kommer det att stå, eller i varje fall borde stå, i Team Snabbares historiebok:

Onsdag 3/5 2017. Göran Demnert tog en smula överraskande bergströjan på sträckan Santa Maria -> Valdemossa. Han vann tröjan helt ohotad med en marginal på flera minuter.

När snabbgruppen fick en punktering gjorde Göran ett ryck, och avståndet som han då skapade, och sedan bara drygade ut, blev till slut en för svår uppgift för snabbgruppen att hämta in.

Den här bilden passar bra att ha vid ovanstående text

i historieboken. Bara ett förslag alltså.

Men vi tar dagen från början så klart. Ville bara nämna detta viktiga allra först.

Kl 08:15 avfärd med buss till Santa Maria för att slippa en halvtrist och tidsödande transfercykling.

Spansk buss med tillhörande släp.

Jäddrans tur att resan inte var jättelång. Som jag är.

Vi delade redan från början upp oss i två grupper, en snabbgrupp som skulle, förutom Piggen, även köra Sa Calobra. Den andra gruppen skulle inte köra Sa Calobra. Den gruppen valde jag. Mina benmuskler räcker inte till två monsterbackar på en och samma dag.

Snabbisarna pep iväg först och vi andra efter. Efter någon mil körde min grupp om snabbisarna pga att någon av dom fick en punka. Sen fick jag höra att de till råga på allt fick ytterligare en punka.

När vi kom till början av stigningen till Valldemossa fick jag feeling. Frågade vår ledare Johan om det var okey att gå in i min bubbla och bara mata på i min takt. Så då gjorde jag det och ingen annan hakade på. Kändes konstigt, sånt är jag inte van vid.

Tiden gick och jag  bara väntade på att snabbisarna skulle dundra förbi. Men dom kom ju aldrig. När jag närmade mig toppen blev det en tävling inne i skallen på mig. Jag hade bergströjan inom räckhåll. Måste härda ut. Lungorna pep och låren skrek om nåd och barmhärtighet.

En annan del av kroppen skrek "håll käften och trampa, tröjan är din om några minuter".

Jag kom upp, vände mig om men inte en enda Team Snabbare-cyklist inom synhåll. Tog flera minuter innan de första snabbisarna kom upp.

Nu hör det ju till saken att det var ingen tävling, det finns ingen bergströja. Det var en lek i min skalle för att härda ut. Men jag hade faktiskt rätt kul för mig själv.

Det är faktiskt en ganska tuff stigning upp till Valldemossa

Så kom vi då till slut till veckans första, och efterlängtade fikapaus. Det blev på torget i Soller.

Det här blir lite pinsamt. Jag och namn är ingen bra kombo.

Men här är från vänster Leif, Caroline (ledare), NN, NN, NN och Johan (ledare)

F´låt NN:ar, jag vet vad ni heter men kommer inte ihåg till 100 % just nu.

Skyller på trötthet och allmän förvirring.

Eller kan det vara Mona. Maria och Gunilla? Näe, något namn stämmer inte.

Efter fikat dags för dagens stora utmaning, Piggen. Mallorcas längsta stigning. Snitt runt 6%, närmare 10 där det är som värst har jag nu läst mig till. Glöm alla procenttal om ni läst dagens Fejaninlägg jag gjort.

Ingen cykel lyft över huvudet idag när Piggen blev besegrad.

Förra året hade jag dispens för det. men i år beviljades ingen. 

Så då blev det en sån här variant.

Dags för en superhärlig nerfart till cafét vid nerfarten till Sa Calobra. Där väntade vår egna Team Snabbare-depå med förfriskningar och godis.

Jag kom först ner dit i vår grupp. Av pur glädje fick all depåpersonal, dvs Marika och Åsa, en glädjekram av mig.

Marika verkar inte särskilt begeistrad i min kram.

Kanske luktade jag svett. Åsa gav ett lite gladare och positivare intryck.

Fast före och efter att bilden togs var Marika på sitt vanliga

glada och härligt positiva humör. Så det så.

Där satt vi en bra stund och vilade våra trötta ben innan hemfärden nerför berget började.

Väl tillbaka på hotellet satte vi oss i baren och njöt av vår prestation.

När man har Rynkebyuniform skall man inte visa sig samtidigt

med alkoholhaltiga drycker. Det är en bra policy.

Vätskan bakom den blurriga delen är ju bara sportdryck och inget annat.

Middag blev det även idag. Kunde inte låta bli att efterrättsfrossa lite.

Stort tack för min grupps fantastiska ledare Caroline och Johan.

De här två kommer jag ihåg namnen på.

Johan och Caroline.

Den här rutten körde vi.

Det lite lustiga här om dagens tur var att jag igår kände mig nervös och lite orolig att jag inte skulle orka. Fattar inte, När vi i Rynkeby cyklar till Paris käkar vi såna här dagar till frukost.  Då klämmer vi ca 10000 höjdmetrar på sju dagar och dessutom ligger på ca 20 mil om dagen, vissa dagar ännu längre. Och det bekymrar mig inte det minsta. Ibland fattar jag inte själv hur jag tänker och värderar saker.

Avslutningsvis vill jag bara ge lite cred till min hyrcykel. Den som jag inte blev kär i vid första ögonkastet. Men med en bikefit skulle vi nog kunna bli vänner, Tarmacen och jag. 

Väldigt pigg och alert vid igångdrag och komma-i-fatt-spurter och oerhört stabil i höga farter nerför bergen. Stor skillnad mot min egen hoj som känns lite wobblig vid farter från 50 och uppåt.

Ja ja, mer än så hände inte idag såvitt jag kan minnas. Men bergströjan, den glömmer jag inte i första taget. Måste vara min största idrottsliga framgång någonsin.

G´natt, hörs i morrn.

Jag på triläger. Dag 1.

Jag på triläger. Dag 2.

Jag på triläger. Dag 2. Simning, cykling och simning igen

Vaknade av väckarklockan 06:15. Inga sovmorgnar här inte.

Ingen frukost, kl 06:45 samling för en kort promenad till simhallen. Där blev det pang på rödbetan på en gång. Massor av teknikövningar under ledning av simcoachen Ulf Hausmann. En f.d elitsimmare på landslagsnivå.

Pigg och glad i arla morgonstund

Kommer ihåg förra årets läger på det första simpasset. Jag försöker kravla mig med stor möda 25 meter. Ulf står vid kanten och säger på sitt typiska sätt med korrande r, "-Görrran, kan du verrrrkligen simma?"

Well, jag hoppas jag svarade ärligt att nej, men jag försöker i alla fall. Gott nog, redan då gav han mig massor av tips och trix som jag faktiskt haft med mig hela året trots inblandning av ett helt sjok av simlärare som jag slitit ut och gett gråa hår.

Idag gick det betydligt bättre och han ställde inte samma fråga, utan sa att det såg rätt så bra ut. Så uppenbarligen har jag gjort min läxa. Eller bra och bra, det finns tiotusen saker som jag måste förbättra, men i år klarar jag i alla fall 25:or lätt som en plätt.

När vi var klara med det passet blev det full fart till frukostbuffén och kl 09:30 var det dags för nästa pass, cykling.


Två grupper, en snabbgrupp och grupp nästan lika snabb. Kul val.

Snillen spekulerar. Här går ledarna Jonas, Johan, Juan och Emma

igenom dagens tur. Inget fikastopp hanns med. 

Vill bara nämna det. Jag är helt oskyldig till det etikettsbrottet.

Vi tutade på i 6 mil. Inte märkvärdigt fort, men stundtals så gick det undan. På platten hänger gubben med, men så fort det börja tuffa till sig och det blir backar, ja då är Mr Ego rökt, grillad, stekt, friterad och blir frånåkt på mindre än 30 sekunder. Sketajobbigt, men bara att bita ihop och göra så gott man kan.

Inga märkvärdiga backar idag, snarare några fartgupp,

men de kan vara nog så jobbiga

Vid hemkomsten snabb lunch, ombyte och rask promenad till simhallen igen för ett nytt teknikpass.
Nya tips- och trix och nu skulle vi köra hundringar på olika sätt. Herrejösses, jag som redan började känna mig trött. Int fan orkade jag det inte, så det blev lite uppdelat på 4x25 eller 2x50. Funkade att göra så också.

Men ändå känns det som att jag tar myrsteg framåt. Känns superkul att känna att det går bättre och bättre med simningen.

Blev peppad av chefen och pappa Pål att hänga med på långsimningen i havet om några dagar. Jag sa att jag nog inte var riktigt där än, men Pål hävdade med bestämdhet att jag skulle vara med.

Skit samma om du bara klarar 100 meter, eller 400 meter, du kliver upp på stranden och tar en fika när du inte orkar mer, sa han. Värre än så är det inte, och vi simmar längs med en långgrund strand så det är inga problem att sluta när som helst.

Så vi får se, men visst kittlar det nu lite i äventyrstarmen efter lite pepp. Ibland är jag feg, men ibland är jag också dumdristig som ger mig på saker jag kanske inte klarar. Gränsdragningen är hårfin.

Men jag vet nog redan svaret. Om jag inte försöker kommer jag att ångra mig. Därmed inte sagt att jag gör det.

Efter simpasset två timmars paus. Va? Inget att göra? Vafalls?

Blev lite vila på rummet, och kl 17 var det dags för after raceyogan. Rätt skönt, det måste erkännas.

Yoga är för övrigt ingen lek, det är ju stundtals jättejobbigt ju. Man blir ju rent av svettig Men den sista avslappningen är hur skön som helst, älskar den och bara sjunka in i mig själv helt avslappnad.

Under den stunden idag for en märklig tanke genom skallen. Jag tänkte att om jag dör här och nu så dör jag lycklig. Är inte det en skum tanke?

Sen raskt iväg till middag. Där diskuterades bl.a viktiga saker som rätt enerigintag inför morgondagens jobbiga cykling. Då ska vi cykla över skithöga berg.

En smarrig Hawaipizza är aldrig fel

Hem till hotellet och plums ner i sängen.

Det var den dagen det. Mer än så hände inte. En kul och givande dag.

Hörs i morrn.

Jag på triläger. Dag 1

Jag på triläger. Dag 1. Formentor

Jahaja, ett år har gått sen sist jag var här. På Mallorca alltså. Tiden går fort när man har roligt.

Igår flög jag, dotter Sofia och svärson Jonas med sena kvällsplanet till Mallis för träningsläger i Team Snabbares regi.

 Alla kom inte med på bild. T.ex så kom bara Sofias näsa med.

Här lyckades fotografen bättre, och se så glad Sofia blev

Kom i säng först vid tvåtiden. Segt, sa Bill. Tröttsamt, sa Bull.

Men upp och hoppa till frullen kl 8, för kl 9 skulle vi hämta ut hyrcyklarna.

Bilden ljuger lite, cykeln färg är inte gul, den har någon

färg som jag inte kan benämningen på.

Förra året blev jag kär redan första dagen. I den cykeln som jag hyrde då. I år valde jag en Specialized Tarmac bestyckad med Ultegra.

Jag blev inte kär. Inte ens förtjust. Jag skulle nog benämna den som livlig. Smått bångstyrig rent av. Minsta lilla rörelse med händerna och den drar iväg åt valfritt håll. Dessutom domnade min vänstra hand redan efter 2 mil.

Hojen har dessutom 23-däck, på min Rynkebyhoj har jag lagt på 28:or. En himmelsvid skillnad i komfort vill jag påstå.

Strunt samma. Vi började dagen med en liten provtur på en halvtimme för att se att allting funkade på hojarna. Det gick fint.

Lunch och kl 12 drog vi iväg till Formentor. Jonas som ledare i snabbgruppen och jag som vanlig soldat i den lite mindre snabba gruppen. Fri fart uppför och återsamling efter ungerfär halva sträckan.

Jag är, och kommer aldrig att bli en s.k. bergsget. Min vana trogen kom jag sist upp, kort paus och så vidare uppåt till själva fyren Formentor.

Innan den här resan har jag varit lite skraj. Inte känt att formen är där jag tycker den borde vara efter all den hårda träning jag gjort under vintern.

Tror att jag idag fick en bekräftelse på att jag ligger rätt. Jämfört med förra året cyklade jag i år flera minuter snabbare över alla backar till fyren. I procent räknat, vilket ser coolare ut än minutsiffran, så förbättrade jag tiden med 20 %. Inte illa. Fan heller, det är ta mig fan sketabra, för att tala ren svenska.

Stolt och glad som en tupp, eller snarare kyckling,

vid slutet av vägen, fyren Formentor.

Men nu kommer det. Jag skäms lite, det gör jag. Men jag kan inte undanhålla fakta. Den ohyggliga sanningen måste komma i dagen.

Jag fikade inte. De flesta andra gjorde det, men inte jag, inte chefen Pål, och inte två till.

Det bara blev så, har ingen bra förklaring. Vi fyra valde att påbörja hemcyklingen ganska omgående.

 Här sitter dom. Dom som har cyklat, för det sägs ju att om man

inte fikat har man inte cyklat.

Äsch, idag hade vi dispens. Så det var är ju ingen fara på taket, mitt race finns på Strava så då har jag ju cyklat.

Men idag hade jag inte mer bråttom hem än att jag kunde stanna några gånger för att fota. Naturen är helt magisk och att bara blåsa nerför berget utan att fota, kändes inte okey.

Den där tunneln du ser framöver är lite läskig. Mitt i blir det nästan

kolsvart och man (jag) får lite svårt med balansen en stund. Rätt konstigt.

När alla så småningom var nere på platten föreslog Pål att vi skulle köra lagtempo några kilometer på hemvägen. Några valde att inte göra det utan ta det lite easy hem. Jag var i valet och kvalet. Alltså mina medcyklister är ju inga vanliga hobbycyklister, det är ju triathleter som genomför alla möjliga och omöjliga tävlingar, så snabba är dom ju.

Hursomhelst så hängde jag på. Kan ju alltid släppa om det skiter sig tänkte jag. Men det gjorde det inte. Det var hur häftigt som helst. Inte blev gubben frånåkt inte, trots att farten låg på minst 35 och stundtals lite till tror jag. Vi körde belgisk kedja hela tiden.

Hade inga som helst problem att hänga på, benen kändes som två kärnkraftverk i perfekt symbios. Rent av en poetisk känsla infann sig i kroppen.

Men nu körde vi så bara några kilometrar, hade ju aldrig orkat det tempo i flera mil.

När vi kom hem blev det trots allt en fika. Valde bort ölen till förmån för en kopp kaffe för att lindra fusket uppe vid Formentor. Tycker nog jag blev kvitt den skulden i och med detta.

Sen raskt upp på rummet för klädbyte. Nu dags för eftermiddagsyogan.

Yoga i skön miljö med chefen Marika som ledare.

Jo, det finns två chefer, Pål och Marika, det är gifta och

dessutom pappa och mamma till alla oss i gruppen.

Inte biologiskt ,hur skulle det se ut, utan mer känslomässigt

Alltså, jag är inget fan av yoga, har aldrig riktig fattat grejen, förutom att det är otroligt skönt för en stel gubbkropp. Så det är väl det som är grejen då, att mjuka upp kroppen och få till en bra rörlighet. Och då är det ju jättebra. Efteråt känns ju min kropp väldigt behaglig, det måsta jag ju erkänna.

Sen blev det middag och sen dags att avlägga rapport, dvs skriva den här bloggen.

Den här resan är så kul. Det finns tusen saker att välja mellan, problemet är inte vad man vill göra, problemet är att välja bort saker man vill göra men inte hinner göra, för de andra sakerna man också vill göra.

Svåra val att ta ställning till

Idag brände solen stenhårt utan att vara alltför varmt. Självklart glömde jag smörja in mig. Men en bra start på cykelbrännan blev det.

I morgon blir en tuff dag, men om den berättar jag i morgon.

Gnatt, hörs i morrn.

Så här glad har jag inte varit sen bröllopsnatten

Det här är helt overkligt. Jag, mannen som inte kunde lära sig crawla, har idag crawlat 500 meter i ett svep. Fattar du storheten i det? Jag har alltså crawlat 500 meter. Jag. Femhundra meter. Som aldrig orkat längre än 100 meter tidigare.

Så plötsligt händer det. Klart man blir glad. Och vilket perfekt genrep inför trilägret på Mallis nästa vecka.

Dessutom släppte tyngden lite från mina axlar beträffande min smärre ångest över simdelen i HIM-loppet i augusti.

Men det här måste såklart analyseras ner till mikronivå. Så här gick det till.

Idag hade två av mina simpisar frånvaro från simpasset. Elin har dragit till USA och Sofie vet jag inte varför hon inte kom.

Kvar var jag och Stina. Vi tuffade på, hon med sitt och jag med mitt. Körde några femtior och pustade tungt efter varje. Beklagade mig för Stina att det var så jobbigt med andningen.

Hon gav några tekniktips som jag körde några varv. Kändes bra men fortfarande lite tungt. Sen gick Stina iväg lite tidigare och jag var kvar för jag ville köra i alla fall 45 minuter.

Tänkte att jag i alla fall skulle avsluta med en hundring, skam vore det väl annars tänkte jag.

Så jag drog iväg med dolmen mellan benen. Jag vet, det låter ekivokt, men du som simmar vet vad det är. Efter fyra vändor kändes det kalasbra och jag tänkte, okey Göran, kör en längd till så slår du rekord.

Väl där tänkte jag, okey Göran, om du stannar här stannar du ju på fel sida, kör en längd till så har du kört 150 meter. Så då gjorde jag det. Kändes fortfarande skitbra, så jag tänkte, okey Göran, två längder till så har du simmat lika långt som Jonas (min svärson) mäktat med.

Okey, vid 200 meter tänkte jag, okey Göran, fyra sketna längder till så har du klämt 300 meter. Så då gjorde jag det.

Strax före 300 meter så tänkte jag på någon som kommenterade ett tidigare inlägg jag gjort på Fejan att om man fixar 400 meter så kan man simma hur långt och länge som helst.

Så då körde jag ytterligare fyra längder.

När jag närmade mig 400 meter tänkte jag, okey Göran, nu finns chansen att skriva historia, halvkilometern ligger inom räckhåll. Kändes oförskämt bra och andningen funkade till 100 % åt båda sidorna så jag tänkte att fyra längder till borde ju gå.

Så då simmade jag ytterligare fyra längder och jag hade uppnått det för mig overkliga, nästan ouppnåeliga 500 meter. Är rätt säker på att jag hade kunnat fortsätta en stund till för jag kände mig inte jättetrött, men 500 meter kändes så makalöst stort så jag nöjde mig med det när jag slog handflatan i väggen.

Jag blev så galet glad, så jag tror de som simmade bredvid undrade vilken tok som stog där vid kanten och skrattade. Det var ju bara jag. Som var ovanligt glad. Och lycklig.

Det närmar sig. Jag är i princip redo.

Idag sista cykelpasset innan årets häftiga resa till Mallis med Team Snabbare och TríWorld är nu genomförd. Ett sketajobbigt backpass med Team Rynkeby.

Nu är jag eventuellt redo för Mallis backar. I morgon blir det en behövlig vilodag, ett simpass på fredag och kanske ett mycket lätt löppass på lördag och på söndag flyg till Alcudia.

Men det känns lite läskigt. Vi snackar triathlonläger. Kan du fatta.

Fullt med superduktiga vältränade unga och medelålders triathleter. Och så jag. Vet inte om det finns någon mer gamling på lägret i år, förra året var jag med god marginal äldst.

Men jag klarade cyklingen hyfsat bra förra året, hoppas jag gör det även i år. Nytt för i år är att svärson Jonas är en av cykelledarna för den hastighetsgrupp som jag tänker cykla med. Och dotter tillika medarbetare Sofia är en av simledarna.

Hoppas Jonas inte tänker leka leken "köra ifrån svärfar" och att Sofia avhåller sig från leken "köra skiten ur farsan".

Sannolikt blir det väl en tur till Formentor, Piggen ska vi väl uppför också antar jag. Sen får vi se om jag törs ge mig på den klassiska Sa Calobra. Vore häftigt, men vettefan om jag törs.

Idag blev det lite konsumtion á la fomeln N+1. Men nu gällde det våtdräkt. Den jag köpte förra året var mer anpassad för bröstsim och den hade korta ärmar och korta ben.

Nu gick jag all in och köpte en heltäckande dräkt mer anpassad för crawl, men den funkar hyfsat även för bröstsim.

En Batman-look-a-like. Eller?

Nja, inte riktigt, magrutorna fattas ju.

Inte nog med det. I går blev det ett besök hos frissan Gun som skalade av håret som nu är anpassat till hårda fysiska aktiviteter i varm väderlek.

Det ska bli så sanslöst kul. Tänk dig, det blir morgonsimning i havet, yoga på stranden, härlig cykling. Det blir teknikträning i löpning och det blir teknikträning i simning i både bassäng och hav. Och med fantastiska ledare och instruktörer.

Det gör inte så mycket om jag inte hänger med alla andra superduktiga människor, jag får göra så gott jag kan. Det är ju i slutänden bara mig själv jag tävlar mot och tränar för.

Innan det är försent vill jag uppnå några idrottsliga drömmål. Göra saker som jag aldrig gjort förr och som känns näst intill omöjliga att nå, men ändå fullt genomförbara. Det är därför jag kastar mig in i såna här lite knasiga projekt. För att jag kan. Och vill. Jag vill springa under en målbåge i ett Ironman 70.3-race. Målet är att göra det i Zell-am-See den 27 augusti.

Min hjärna gör inte som min kropp vill

Det där med mental träning är ett intressant ämne. Jag skulle kunna ställa upp som visningsexemplar på någon kurs i det ämnet. Både som ett dåligt exempel och ett bra exempel. Man är väl flexibel.

Här inne sitter något som jag inte alltid gillar.

(Botox för män, funkar det? Är det dyrt?)

Idag, eller snarare i morse, som vanligt ett simpass med mina simpisar Elin, Stina och Sofie. Kändes lite tungt att simma idag, men det är som det är. Efter en hel hoper med 25:or och 50:or kändes det ändå rätt bra, även om dolmen hjälper till med flytläget på de flesta längderna.

Dolmen hjälper mig att koncentrera mig på armtagen, rotationen och andningen, vilket är högsta prio för mig inför HIM-simningen. Inte att sparka med benen.

Det där med min hjärna då. Jag simmar och det känns bra. Stabilt och hyfsat lätt. Kör massor av 50:or och tänker att jag vänder och kör i alla fall en 75:a. Men nej, jag ställer mig upp vid kaklet och pustar ut. Kör ett varv till och tänker samma sak, jag vänder runt. Men nej den här gången också. Fan fan fan.

"-Vi avslutar med en hundring innan vi kliver upp", säger Stina. Och då gör jag det. Vafan, har jag ingen egen vilja? Måste någon säga hur långt jag ska simma?

När jag är tio meter från kaklet efter 90 meter känner jag att jag kan nog vända runt och i alla fall klämma ett PB, dvs 125, eller kanske 150 meter. Men nej säger hjärnan, NEEEEEEJ, skriker den.

Va fan igen, what the madderfacker is going on? Varför vänder jag inte runt när jag känner att jag kan? VARFÖR SITTER EN JÄVLA SPÄRR I SKALLEN OCH VRÅLAR NEJ, DU KLARAR INTE MER.

Inte stannar jag under en cykling mitt i en backe för att pulsen drar iväg och låren brinner. Nä, då biter jag ju ihop och fortsätter, Mur de Huy undantagen. Varför gör jag inte det i bassängen också?

Har lite att jobba på där.

Idag hände en lustig sak i bassängen. När jag står vid enda änden och pustar ut så står jag bredvid en tjej som också pustar ut lite. Så säger hon "-cyklar inte du för Rynkeby?". Det går ju inte att förneka, så berättar hon att hon cyklade med Täbyteamet förra året. Christine heter  hon. Även hon tränar numera för något triathlonrejs.

Så vi var alltså fem Rynkebyare i simhallen idag. Fyra tjejer och en gubbe, och alla tränar för triathlon. Kul va?

I går körde vi som vanligt lite distans med Rynkeby Stockholm. Vi håller oss till de lite blygsammare distanserna, knappa 10 mil i början. Alla är inte vana cyklister och då kan 10 mil kännas som 30, så vi går ute lite löst.

Även här hände en ovanlig grej. Efter två mil gjorde vi ett kort stopp. Två tjejer krokar i varandra, mer eller mindre stillastående. Den ena ramlar över den andra. Ingen gör illa sig, men BÅDA cyklarna går sönder och blir obrukbara. På den ena går växelörat av, och på den andra bryts ett broms- och växelhandtag sönder.

 Inte mycket hjälp att växla här inte

Trist för tjejerna såklart, men vår egen "världens bästa cykelmeck" Rille kommer att fixa felen snabbt som ögat idag, tjejerna åkte direkt till Rilles arbetsplats Sportson i Haninge. Det är där han jobbar nämligen, den vi i teamet tycker är världens bästa cykelmeck. 

Men han är allt lite lurig. Under förra Pariscyklingen gick han igenom alla våra hojar när vi cyklister sussade gott i våra sängar. En natt ställde han in tyngsta växeln på samtliga hojar vilket gjorde att ivägcyklingen på morgonen blev lite trög kan man säga.

Vi lämnade kvar tjejer och vi andra fortsatte ner till Ösmo och Plantshoppen för fika. Dit kom även ett snabbgäng från Valhall CK. Vi beundrade deras dyra och fina värstinghojar, där ingen såg ut att kosta mindre än 40-50 tusen.

Du vet såna där man bara vill ha, men det skulle ju bara se patetiskt ut om t.ex jag hade en sån. Man måste kunna cykla snabbt på en till synes snabb cykel, annars är det ju bara larvigt. En cykel i sig är ju inte snabbare än ryttaren. Fast ändå, strunt samma, det är känslan man vill åt. Känslan att det inte är cykeln som är begränsande, det är bara den egna kroppen.

I det här härliga gänget finns inga jättesnabbisar, 

men en och annan snabbcyklare finns här allt.

Ja, det var nog allt jag hade att säga idag.

Det är skönt när det gör ont

Ursäkta rubriken. Låter ju möjligen lite ekivokt, om man nu har en sån typ av fantasi.

Men nej nej, här snackar vi träningsont. Det är skillnad det.

Idag hade vi intervallträning med Rynkebyteamet. Det är fantastiskt kul att jag fick förtroendet och äran att vara träningsansvarig för årets team.

Superkul att testa det jag själv lärt mig under de få år som min cykelkarriär varat. Och kul att testa allt jag läser om träning, för jag tycker det är ett intressant ämne. På gamla dar, som man säger.

Kul att också få positiva gensvar, för en och annan säger att det är bra pass vi kört. Själv försöker jag ta i så jag nästan kräks, och ta i så mjölksyran brinner i låren. Lika härligt kul är det att se att de andra gör precis likadant.

Med wattmätare får man ju liksom svart på vitt hur mycket man tagit i.

Det gör ont men man har det tiofallt igen om några månader när de stora uppgifterna ska genomföras. Som Halvvättern. Som Vätternrundan. Som cyklingen till Paris. Som Ironman 70.3.

Mycket skoj ligger framför mig, den saken är klar. Och inget av dom är enkla och lätta grejer. Det krävs mycket - och hård - träning för att klara allt. Är ju inte direkt purung längre, så det är klart att jag måste köra hårt men genomtänkt.

Att träna med andra tycker jag ger en helt annan dimension jämfört med att köra själv. Finns inget bättre när man på en intervall ser någon på lagom avstånd framför och man märker att här finns en chans att köra om.

Skön känsla när man sneglar ner på wattfältet på Garminprylen på styret och ser att nu jävlar i min lilla låda är det tryck i låren. Då är det en extra boost att trycka till lite mer. Och som bonus komma närmre och närmre cykeln framför och sen bara blåsa förbi.

Passet avslutades med smarriga morotskakor made by Isabell, som fyllde år just idag.

Födelsedagsbarnet, f´låt, födelsedagskvinnan 

ska det ju vara, Isabell med hembakade kakor.

Kan inte hjälpa det, men det är en härlig känsla när man väl kommit hem. Hemcyklingen brukar numera vara den jobbigaste delen av våra onsdagsträningar. Att komma hem, äta, duscha och sen bara glida ner i TV-soffan med en härligt skön känsla i hela kroppen. Det är gött. Det är vardagslycka.

Den här killen är en speciell kille. Aron Anderson. Nästa torsdag har du chansen att få höra om hans fantastiska äventyr. Inträdet kostar ynka 195:- som i sin helhet går direkt till Barncancerfonden.

Team Rynkeby Stockholm är stolta över att kunna presentera en inspirationsföreläsning, med äventyraren Aron Andersson, till förmån för barncancerfonden. 

Genom att utföra otroliga äventyr som de flesta med full rörlighet aldrig ens skulle drömma om inspirerar han andra att se möjligheter – oavsett svårigheter. Aron har deltagit i 4 Paralympics i 3 olika grenar, bestigit Kebnekaise och Kilimanjaro, armcyklat från Malmö till Paris, simmat 37 km över Ålands hav och senast blev han den första rullstolsbundna att skida till sydpolen. Aron lever efter mottot ”Ju större mål – desto häftigare resa”.

Var: Birka Cruises, vid Stadsgårdskajen, Stockholm

När: 27 april kl. 17.00 - 18.30, registrering i terminalen mellan 16.30 – 16.45 för ombordstigning

Pris: 195 kr/biljett som oavkortat går till Barncancerfonden

Hur: Biljett köper man genom att donera biljettkostnaden via en cyklist i Team Rynkeby Stockholm eller genom att swisha. Glöm inte att skriva meddelande Aron i båda fallen. Swishnummer: 1236140891

Länk för donation via cyklist; https://collection.teamrynkeby.com/se/collection.aspx?t=1437

Med reservation för slutförsäljning då vi har ett begränsat antal biljetter. Stort tack till Birka Cruises som bistår med lokal till förmån för barncancerfonden. Föreläsningen sker ombord på båten, och de håller den dessutom kvar extra tid efter normal avgångstid vid kaj bara för vår skull.

Vid eventuella frågor vänligen kontakta cyklisten Isabell Bylund;
Isabellbylund91@hotmail.com, 0768 544 549

Jäddrans irriterande är det i alla fall

Påskhelger kräver ett visst mått av lidande. Och ett visst mått av karaktär. Det där med godis t.ex.

I vår familj äts det ganska mycket godis på påskhelgen. Vem, säger vem, kan motstå sånt?

Tyvärr märks det på vågen som redan innan påskhelgen visade ett för högt tal, tresiffrigt. Så vi kan därför direkt konstatera att min karaktär varit en smula sviktande den här helgen.

Kvar är lidandet. Det fick bli en cykeltur helt enkelt. Men vädret var ju inte på cyklisternas sida i år, men det passade ju in rätt fint i lidandets ädla konst.

Bestämde att söndagen blir en cykeldag och jag bestämde att det fick bli en Ironman 70.3-distans, dvs 9 mil. Tänkte mig även att rundan skulle vara ett lågpulspass.

Klart man måste köra i kycklinggult,

det är ju ändå påsk.

Sagt och gjort. Iväg strax före kl 10 och jag möttes av en grym motvind. Efter några mil kändes hela vinters träning som bortkastad. Satt och blev riktigt irriterad, besviken, förbannad och rädd att mitt bäst-före-datum trots allt passerats.

Just då kändes det som att jag inte ens kommer att klara Halvvättern. För att inte tala om Vätterrundan och hela Parissvängen. Jag kommer inte att orka hänga med i år.

Såna tankar snurrade hela tiden i huvudet på  mig. Inte så konstigt, jag fick kämpa som en en gorilla för att ens hålla mig nära 20-strecket på hastighetsmätaren.

Det här diagrammet visar hur tufft det var på rundans första del. Det där lågpulspasset som jag tänkt mig funkade ju inte alls i början.

De blå kurvorna är min hastighet och de röda pulsen.

Trots väldigt låg hastighet i början fick jag slita rätt hårt.

Som du kanske vet skaffade jag en wattmätare i vintras. Kul grej. Garmin meddelade mig högtidligen vid hemkomsten att den noterade ett nytt höjt FTP-värde över 20 minuter. Antagligen som tack för mitt föredömliga slitade mot vinden i början.

Sen kom jag förbi alla öppna fält och fick vindskydd av skog och sen fick jag en trevlig med- eller sidvind hem. Lite snöfall i mitten av rejset bättrade på lidandet en smula.

Men vad bra jag var med energiintaget. Drack en slurk sportdryck var 15:e minut och var 30:e tog jag några tuggor av energitillskott. Totally by the book.

Plötsligt var alla dystra tankar som bortblåsta. Gick plötsligt finfint och lätt att cykla. Brukar ju göra det när vinden är borta eller man har den i ryggen.

Klart jag fixar både HV och VR och självklart fixar jag även Pariscyklingen. Måste bara träna lite mer. Benstyrka t.ex. Blir bra med med en vecka på Mallis i månadsskiftet.

Med stadigt energitillskott hålls humöret alltid på topp.

Även om det är en smula kallt och småjävligt.

Hade några felkörningar, så 50 meter hemifrån slog mätaren om till 10 mil. En bra runda på härligt fina och torra vägar. 

En liten orolig tanke for genom mitt huvud när jag klev av cykeln. Om lite drygt 4 månader ska jag efter en sån här distans omedelbart ut och springa ett halvt marathon. Fattar just nu inte hur jag ska orka det.

Så därför blir det mer träning. Mer löpning helt enkelt och snart ska jag börja med s.k. brickpass, ut på en cykelrunda och sen en löptur direkt på det. Räcker fint med någon eller några mil cykling och sen ut och löpa några kilometer. Gäller att vänja kroppen till en sån omställning.

Men ändå, borde jag inte känna mig lite piggare efter "bara" 10 mil efter vinters rätt hårda träning? 

Det är jäddrans irriterade att inte känna mig piggare, kroppen känns ju helt urblåst. Fan, aldrig får man vara riktigt glad.