I vår familj äts det ganska mycket godis på påskhelgen. Vem, säger vem, kan motstå sånt?
Tyvärr märks det på vågen som redan innan påskhelgen visade ett för högt tal, tresiffrigt. Så vi kan därför direkt konstatera att min karaktär varit en smula sviktande den här helgen.
Kvar är lidandet. Det fick bli en cykeltur helt enkelt. Men vädret var ju inte på cyklisternas sida i år, men det passade ju in rätt fint i lidandets ädla konst.
Bestämde att söndagen blir en cykeldag och jag bestämde att det fick bli en Ironman 70.3-distans, dvs 9 mil. Tänkte mig även att rundan skulle vara ett lågpulspass.
Klart man måste köra i kycklinggult,
det är ju ändå påsk.
Sagt och gjort. Iväg strax före kl 10 och jag möttes av en grym motvind. Efter några mil kändes hela vinters träning som bortkastad. Satt och blev riktigt irriterad, besviken, förbannad och rädd att mitt bäst-före-datum trots allt passerats.
Just då kändes det som att jag inte ens kommer att klara Halvvättern. För att inte tala om Vätterrundan och hela Parissvängen. Jag kommer inte att orka hänga med i år.
Såna tankar snurrade hela tiden i huvudet på mig. Inte så konstigt, jag fick kämpa som en en gorilla för att ens hålla mig nära 20-strecket på hastighetsmätaren.
Det här diagrammet visar hur tufft det var på rundans första del. Det där lågpulspasset som jag tänkt mig funkade ju inte alls i början.
De blå kurvorna är min hastighet och de röda pulsen.
Trots väldigt låg hastighet i början fick jag slita rätt hårt.
Sen kom jag förbi alla öppna fält och fick vindskydd av skog och sen fick jag en trevlig med- eller sidvind hem. Lite snöfall i mitten av rejset bättrade på lidandet en smula.
Men vad bra jag var med energiintaget. Drack en slurk sportdryck var 15:e minut och var 30:e tog jag några tuggor av energitillskott. Totally by the book.
Plötsligt var alla dystra tankar som bortblåsta. Gick plötsligt finfint och lätt att cykla. Brukar ju göra det när vinden är borta eller man har den i ryggen.
Klart jag fixar både HV och VR och självklart fixar jag även Pariscyklingen. Måste bara träna lite mer. Benstyrka t.ex. Blir bra med med en vecka på Mallis i månadsskiftet.
Med stadigt energitillskott hålls humöret alltid på topp.
Även om det är en smula kallt och småjävligt.
Hade några felkörningar, så 50 meter hemifrån slog mätaren om till 10 mil. En bra runda på härligt fina och torra vägar.
En liten orolig tanke for genom mitt huvud när jag klev av cykeln. Om lite drygt 4 månader ska jag efter en sån här distans omedelbart ut och springa ett halvt marathon. Fattar just nu inte hur jag ska orka det.
Så därför blir det mer träning. Mer löpning helt enkelt och snart ska jag börja med s.k. brickpass, ut på en cykelrunda och sen en löptur direkt på det. Räcker fint med någon eller några mil cykling och sen ut och löpa några kilometer. Gäller att vänja kroppen till en sån omställning.
Men ändå, borde jag inte känna mig lite piggare efter "bara" 10 mil efter vinters rätt hårda träning?
Det är jäddrans irriterade att inte känna mig piggare, kroppen känns ju helt urblåst. Fan, aldrig får man vara riktigt glad.