Så plötsligt händer det. Klart man blir glad. Och vilket perfekt genrep inför trilägret på Mallis nästa vecka.
Dessutom släppte tyngden lite från mina axlar beträffande min smärre ångest över simdelen i HIM-loppet i augusti.
Idag hade två av mina simpisar frånvaro från simpasset. Elin har dragit till USA och Sofie vet jag inte varför hon inte kom.
Kvar var jag och Stina. Vi tuffade på, hon med sitt och jag med mitt. Körde några femtior och pustade tungt efter varje. Beklagade mig för Stina att det var så jobbigt med andningen.
Hon gav några tekniktips som jag körde några varv. Kändes bra men fortfarande lite tungt. Sen gick Stina iväg lite tidigare och jag var kvar för jag ville köra i alla fall 45 minuter.
Tänkte att jag i alla fall skulle avsluta med en hundring, skam vore det väl annars tänkte jag.
Så jag drog iväg med dolmen mellan benen. Jag vet, det låter ekivokt, men du som simmar vet vad det är. Efter fyra vändor kändes det kalasbra och jag tänkte, okey Göran, kör en längd till så slår du rekord.
Väl där tänkte jag, okey Göran, om du stannar här stannar du ju på fel sida, kör en längd till så har du kört 150 meter. Så då gjorde jag det. Kändes fortfarande skitbra, så jag tänkte, okey Göran, två längder till så har du simmat lika långt som Jonas (min svärson) mäktat med.
Okey, vid 200 meter tänkte jag, okey Göran, fyra sketna längder till så har du klämt 300 meter. Så då gjorde jag det.
Strax före 300 meter så tänkte jag på någon som kommenterade ett tidigare inlägg jag gjort på Fejan att om man fixar 400 meter så kan man simma hur långt och länge som helst.
Så då körde jag ytterligare fyra längder.
När jag närmade mig 400 meter tänkte jag, okey Göran, nu finns chansen att skriva historia, halvkilometern ligger inom räckhåll. Kändes oförskämt bra och andningen funkade till 100 % åt båda sidorna så jag tänkte att fyra längder till borde ju gå.
Så då simmade jag ytterligare fyra längder och jag hade uppnått det för mig overkliga, nästan ouppnåeliga 500 meter. Är rätt säker på att jag hade kunnat fortsätta en stund till för jag kände mig inte jättetrött, men 500 meter kändes så makalöst stort så jag nöjde mig med det när jag slog handflatan i väggen.
Jag blev så galet glad, så jag tror de som simmade bredvid undrade vilken tok som stog där vid kanten och skrattade. Det var ju bara jag. Som var ovanligt glad. Och lycklig.