Man kan säga att jag nu gjort ett slags genombrott. Nu simmar jag 50:or mest hela tiden. Men där tar det stopp. Har kämpat i nästan 2 år för att ta mig förbi 25-metersnivån. Jag har till och med kallat mig själv för den enda mannen i Svealand som inte kan lära sig simma crawl.
Jag har slitit ut tre PT-ar och kämpat mig igenom ensamma pass, men icke. Har inte fått till andningen, så 25 meter har varit max. Visst har jag klarat en och annan 50:a också, men bara med ytterst stora problem.
Nu har jag sedan några veckor simmat med två kompisar från Team Rynkeby, Elin och Stina. Två gånger i veckan. Vi tränar inte samma saker, de kör sina race och och jag mina. Och plötsligt, plötsligt hände det. Tror det var i fredags.
Körde några 25:or. Ställer mig vid kanten i slutet av passet och ska ge mig på de sista två längderna. Stina står bredvid och säger "-kom igen nu Göran, nu tar du en 50:a".
"-Mmm", säger jag och drar iväg. Efter halva bassängen känns det ovanligt bra och jag bestämmer mig stenhårt att vända runt direkt vid 25 och kör plötsligt en 50:a utan att dö av syrebrist. Plötsligt funkar rotationen och jag kan andas lika bra från båda håll. Var kom det ifrån? Allt Stina sa var ju bara "kom igen nu Göran".
Tänkte att det kanske bara var en tillfällig historia, men i måndags värmde jag till och med upp med att direkt köra en 50:a. Sen körde jag en till. Och en till. DET FUNKAR. JAG KAN ANDAS SOM MAN SKA.
Jag körde 18 st 50:or på raken. Med vila mellan varje 50:a såklart. 18 st. Galet. Du som inte genomgått den här fasen förstår inte hur lycklig man kan bli av sånt.
Nu längtar jag redan till fredag och nästa simpass. Då är målet att klara 75 meter utan vila. Ett stort steg, men klarar jag det så kan jag nog fasen klara 1900 meter i augusti. Det är målet. Svårt, men det ska gå. Måste gå. Och går det inte får jag väl blanda in lite bröstsim också. För i mål innan cut off-tiden ska jag den här gången. Allt annat är otänkbart.
Men triathlon är ju inte bara simning. Det är löpning också. Tyvärr. Inte heller det min starka sida. Men igår var det ju varmt så det var läge att premiärlubba med kortbyxor. Vad skönt det var.
När jag ser min skugga springa bredvid mig blir jag nästan knäckt hur segt och gubbigt det ser ut. Det är ju förstås okey, för jag är ju en gubbe, det går inte att komma ifrån. En tung gubbe, väger minst 5 kg för mycket och det känns både när jag springer och när jag cyklar. Detta måste åtgärdas med start idag. Ska bara äta upp bullen först.
Men jag körde ett gäng mesiga intervaller så det var väl ändå godkänt trots att det kändes som att springa i sirap. Tungt och segt.
I kväll blir det träning i den tredje triathlondiciplinen, cykling. Det blir ett pass med Team Rynkeby. Intervaller och klungkörningsträning. Och kanske lite benstyrka.
Om tre veckor åker jag på ett triathlonträningsläger med Team Snabbare till Mallis. Då gäller det att vara i god form, så det gäller att jag tränar duktigt i alla dicipliner fram tills dess.
Min dotter tillika medarbetare Sofia skrev så här en gång på sin blogg. Hon skriver för övrigt rätt mycket om simning. Om du är intresserad av det rekommenderar jag att läsa.
Jag tycker hennes formulering fångar träning rent allmänt på ett bra sätt. Min träning bygger på det som står i sista stycket och all min träning går ut på att få uppleva min dröm, att få springa genom målbågen på en Halv Ironmantävling. Och det är där det sista stycket kommer in.
.... Det kommer alltid att finnas människor, kompisar och främlingar, som är bättre än jag. Som är snabbare, snyggare, snällare, har längre ben eller vackrare sångröst, bättre teknik, högre lön, mindre mossa i gräsmattan och som kan stå emot chokladkakor med fyllning av Nutella och Dumlekola.
Jag kan inte tävla mot alla. Men jag kan anstränga mig för att vara bättre än mig själv. Det är konkret och tydligt. Jag kan kämpa för att utmana mig och kanske uppnå något jag inte klarat förut. Jag vet vilken enorm tillfredsställelse det kan ge......