Förstog aldrig varför alla medtrafikanter tittade så konstigt
på mig på väg till simhallen.
En liten detalj bara, jag visste inte ens att det var Lisa som simmade två banor bredvid mig. Det var kompis Elin som berättade det när vi var klara och gick mot omklädningsrummen.
Men ändå, Lisa och jag liksom. Tränade samtidigt. Nästan bredvid varandra. Coolt.
Mina simpisar Elin och Sofie simmade på banan mellan min och Lisas. De är med i Team Skoda och ska cykla runt Vättern i överljudsfart och ska dessutom köra en och annan Ironman. Jorå, man väljer ju sina träningskompisar.
Idag kändes simningen inte lika bra som häromdagen, men trots det kändes det ändå som jag uppnått en viss basnivå som är okey även om jag har en dålig dag, som idag.
Körde mycket teknikövningar som jag fått av dotter tillika medarbetare tillika vid behov simcoach.
Det var catch up, tumme i armhålan och fokus på rotation. Gick rätt bra. Så avslut med fartövningar, typ max 12,5 meter och lugnt 12,5. Vila och så påt igen.
Det roliga med maxfarten idag, var att jag faktiskt kunde avsluta längden lugnt med korrekt andning. Det har jag aldrig lyckats med tidigare.
Sen skulle jag avsluta med att köra en eller två 75:or, vilket jag aldrig klarat tidigare. Fast besluten gav jag mig iväg lugnt och fint. Vände runt vid 25 med en bra känsla. Men när jag kom tillbaka och skulle vända om igen tog det stopp.
Fattar egentligen inte varför, det bara tog stopp där. Precis som det gjorde förut vid 25. Jag är nästan säker på att jag orkar, men ändå ger jag upp. Fan också, och svärson Jonas lyckades häromdagen simma 200 meter i ett sträck. Vafan, då måste ju jag klara det också.
Men nästa gång, då j-----, då ska det ske.
Idag var det ändå ett bra pass, även om jag saknade den där riktigt härliga känslan. Blev rätt trött efter varje längd.
Sen for jag hem och käkade frukost nummer två med en nyvaken hustru. Tänk så mycket man hinner om man går upp i ottan medan vissa sover bort sin ungdom.