Trött på min kropp, det är vad jag är nu. Har ont överallt. Höger armbåge värker, vänster knä värker, vänster vrist värker.
Idag fick jag nog, ringde och bokade tid hos en specialist. Jag misstänker att menisken pajat i knät.
Känns hopplöst, jag kan ju knappt träna någonting. Inte löpträna, inte träna på gym med benpåfrestning, inte träna på gym med påfrestning på höger armbåge. Mag- och bålövningar kanske, men hur kul är det på en skala?
Men som min guru Paolo Roberto säger, man har fått en överkäke och en underkäke för att kunna bita ihop. Så därför kommer jag trots mina skador att lira tennis i kväll. Att lämna WO för lite småproblem finns inte på min världskarta. Hellre utspelad än ospelad.
Det var bara stroken för några år sedan som tvingade mig till några veckors uppehåll. Kommer ihåg första matchen efter själva stroken, kände mig frisk som en nötkärna efter några veckor och bestämde att jag var redo för match. Tjenare, 0-6 på rekordtid, men istället för att ge upp fortsatte jag ett set till. 0-6 igen.
Kommer ihåg att det var en märklig känsla, en lite läskig känsla för jag hade inne i skallen exakt koll på hur jag skulle slå, men rent praktiskt så vispade jag runt racketen lite hur som helst i tron att det var det perfekta slaget. Fast det var det ju inte, bollusclingen kunde lika gärna hamna på rätt ställe som sitta som en kanonkula i väggen bakom min motspelare.
Då insåg jag att jag nog trots allt skulle lämna wo på resten av den säsongens matcher. Men det var då, nu är det andra grejer som krånglar. Man får aldrig vara riktigt glad.
