I typ 60 år var jag en gående människa. Endast under mycket korta perioder har jag försökt att löpträna men alltid gett upp efter ett tag. Varit för jobbigt.
Men så förra våren tog det fart. Jag upptäckte att det infann sig en härlig harmoni i kroppen efter en löprunda. När den s.k. tröskeln var övervunnen var jag ute och löptränade minst 3 gånger i veckan hela sommaren och hösten. När vintern kom höll jag mig inomhus på gymmet.
På vårdagjämningen i år blev det utepremiär. Härlig känsla, förutom att mitt vänstra knä började värka några dagar senare. Äsch, tänkte jag, det går över, bara otränade springmuskler som legat av sig under vintern.
Det gick inte över så då gick jag till Farbror Doktorn och klagade. I fredags ringde han och berättade att röntgenplåtarna visade att jag fått Artros i knät. Det betyder att glidlagren, eller packningen, mellan benknotorna är utslitna. Obotligt.
"-Jag är ledsen Göran, men du ska inte springa mer i ditt liv. Du kan cykla, simma, åka skidor, men aldrig mer springa".
Om jag är bitter? Jag är så inihelvete bitter, så bitter är bara förnamnet, det måste till många många kraftord för att beskriva mina känslor. Jag är ju för helvete inte ens pensionär än. Utslitna knäleder, det är ju bara för gamlingar.
GAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH
