Ensam herre söker

Rubriken säger egentligen ingenting, men rubriken dök upp när den här bilden togs idag för några timmar sedan. Just då kändes det lite ensamt vid vägkanten.

Har idag påbörjat semestern i stugan i Trosa. Adrenalinpåslaget brukar ligga kvar några dagar innan luften går ur mig och jag liksom downsizar mig själv till  normal semesterlugnnivå.

Så efter bara några timmar av semestern så kände jag för att blåsa ur kroppen så jag begav mig ut på cykeln. Kan inte säga att hustrun direkt jublade av glädje, men hon är tålmodig och förstående.

Tog vägen genom Trosa bort mot Vagnhärad, svängde höger in på gamla E4 förbi Tullgarns slott. Som för övrigt har en folkilsken och otrevlig krögare. Han lyckades nyligen med konststycket att skrämma bort vår resebyrå SällskapsResor genom sitt otrevliga beteende och därmed säkert ett hundratal gäster som vi årligen brukar förse hans krog med. Tack och adjö.

Nåväl, stannade bara och tog en bild på skylten man numera bara ska åka förbi.

Sen fortsatte jag ända bort till Ytterjärna där jag vände och tog en paus. Dit hade jag en för mig väldigt bra snitthastighet. Det gav mig faktiskt en liten självförtroendeboost inför Mälaren Runt. Fixar jag det här tempot på egen hand så ska jag nog hänga med runt Mälaren också. Inbillar mig att vägarna är ungefär liknande, inga hisnande höjdskillnader.

För övrigt har jag numera en mer tillbakalutad åsikt om uppförsbackar. Jag hatar de inte längre, känner mer liksom acceptans. Uppför ger ju nästan alltid även nerför, så genomsnittligt är det rakt. Tänker så numera, och då går det lite lättare.

Sen vände jag tillbaka och då sjönk hastigheten en aning till 27,3. Antar att tröttheten satte in en smula. Totalt blev rundan 6 mil.

Trots att jag var ensam kände jag ändå en fantastisk glädje. Det var kul och jag fokuserade på all möjlig teknik, hänga i bocken, rundtrampa, ståcykla. Hade skitkul helt enkelt i min ensamhet.

Så det viktiga. Resultatet i tävlingen "Flest-träningstimmar-i-familjen-plus några till". Nu ska resultatet redovisas för juli.

AND THE WINNER IS:

Tada, trumvirvel, tada: MISTER GÖRAN DEMNERT. Han tog i och med dagens träningspass julitrofeén i den numera berömda tävlingen. Ett stort grattis till Göran som välförtjänt tog hem segern.

Finns väl inte så mycket mer att tillägga om den tävlingen. Kan inte lägga så mycket energi på den, för i morgon börjar augustitävlingen. Om jag är tävlingsinriktad? Nä inte särskilt tycker jag.

Göran, the trendsetter

Var hämtar man ut bonusen? Hos Folkhälsan? Hos Reinfelt?

Jag menar, någon bonus måste man väl få som god medborgare när man lyckas inspirera andra medborgare att börja cykla. Min dotter t.ex.

Här kan du läsa hennes blogg, men har du inte tid har jag kopierat det viktigaste. Men å andra sidan kan du gärna kolla hennes blogg, även inläggen några dagar bakåt i tiden. Jättefina cykelbilder bl.a.

Jag tror nog att jag har blivit en smula hjärntvättad av min far. Det enda jag hör hela dagarna är hur fantastiskt roligt och häftigt det är med cykling. Engagemanget och glädjen vet inga gränser! Det är svårt att inte dras med i det och jag börjar faktiskt tycka det är lite roligt att cykla MTB. Dessutom har vi kört på så otroligt fina vägar här på Gotland. 

För dig som kanske är oinvigd i min familjestruktur, så jobbar Sofia och jag på samma arbetsplats. Inte heller hojar jag MTB, men man kan ju inte påverka sina barn fullt ut. Men hon har ju även en nyinköpt racerhoj.

Men livet är inte bara cykling. Den 18:e drar tenniscirkusen igång. I mars fick jag för andra gången på kort tid en muskelbristning i ena knävecket. Jag beslutade då att sätta mitt tennisspel på Hold, för att dels rehaba bristningen men i huvudsak för att helt och hållet kunna fokusera på träningen inför Vätternrundan.

Nu är förhoppningsvis bristningen helt och hållet läkt så då är det dags att plocka fram racketen igen. Snart är det också dags att dra igång gymträningen igen efter sommaruppehållet, man får ju inte sitta och stelna till inte.

Har ju nämnt att det snart är dags för nästa stora cykelutmaning, Mälaren Runt. Den är längre än VR, men känns inte alls lika upphetsande som  just VR. Vet inte varför, kanske för att jag lyckades klara VR utan störrre problem och jag nu vet att jag kan om jag vill. Är defenitivt inte i sämre form nu, snarare tvärtom efter alla hårda cykelpass ute på Värmdö.

En sak är dock lite skrämmande. På VR körde jag ju själv, nu ska jag ingå ett team på bortåt 20 pers. I och för sig blir det mycket enklare då, men samtidigt kan man inte vila när man själv känner för det, det gäller ju att hänga med i gruppen. Det maler lite i bakskallen, tänk om jag inte orkar, tänk om jag måste vika ner mig?

Men NEEEEEJ Göran, det kommer inte att hända. Jag kan flyga, jag kan flyga, jag kan flyga. För att hänvisa till Stig-Helmer i Sällskapsresan. Dessutom körde jag över mina svarta demoner i Hjotrakten under Vätternrundan.

Men lite läskigt är det i alla fall.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Del 2

Någonting låter konstigt. Efter några sekunder förstår jag att det är väckarklockan som ringer. Den visar 0530. Fan, känns som mitt i natten, men härliga solstrålar sipprar genom gardinen. Ännu en fin dag att äntra cykeln för en ny tur.

Måste ju träna som en tok, bara 1,5 vecka kvar till nästa utmaning, Mälaren Runt. Den lilla rundan är ju 33 mil så den pölen lattjar man ju sig inte runt utan vidare.

Kan inte säga att jag hoppar ur sängen, snarare rullar jag ur den för att överhuvudtaget orka ta mig därifrån. Kroppen värker lite efter gårdagskvällens trädgårdsarbete.

Första tanken, varför i h-e leker jag med dom ute på Värmdö och inte med de som hojar på rätt sida stan?

Sen tänker jag lite mer positivt, att jag börjar känna dem och de är ju trots allt rätt trevliga. Trots att de bor så långt bort från ära och redlighet.

Nästa tanke. Okey, idag blir det äntligen en lite lugnare tur. Skönt för min sargade kropp. Utannonserad som mellanfart med fika. Jo du, tjenare. På samlingsplatsen dyker det upp den ena kanonen efter den andra. Som vanligt fick jag rollen som åldermannen i gänget. Det pratas om temposträcka, tröskelträning och backträning.

Jag börjar famla lite i ryggfickan efter bilnyckeln och vill bara hem. Känner att det här kommer att bli tufft. Men jag ändrar mig såklart och hänger på så gott det går, det funkar kalasfint, gubben hänger med under ungefär 1,5 mil fram till starten av temposträckan där vi stannar till en liten stund. Hur lång är då den här temposträckan? Jo den är exakt 17,3 km t/r.

"Leader of the gang" tar till orda och säger: "okey, då kör vi temposträckan fram och tillbaka, och vi kör så fort vi orkar. Hela vägen. Sen samlas vi här igen och tar backen ner till Mörtviksbryggan och så tar vi den backen tillbaka upp igen. Sen rullar vi ner igen och svalkar oss lite vid vattnet innan vi klämmer backen tillbaka. Okey, då kör vi".

Swosch, sa det, och så var karbongänget utom synhåll.

Själv kämpade jag på så gott kroppen och benen orkade. Efter en stund känner jag att jag måste tagga ner lite samtidigt som jag hör någon komma ifatt bakifrån. Det är Jessica som flyger förbi och jag tänker att här kommer chansen att inte bli helt avhängd. Vi är nu sist av alla. Så jag trycker på pedalerna så hårt jag kan och kommer strax ikapp Jessica och jag lägger mig hjul mot hjul och jag bara sugs med och bjuds på gratisåka. Ja förstås, lite får jag allt trampa själv. Som den gentleman som jag stundom är tog jag några kortare förningar (farthållare för dig som är novis) för att Jessica skulle få vila lite.

Jessica är stark som en oxe och plötsligt ser jag två rödklädda figurer längre fram och tänker att det vore kul om vi kunde klämma oss förbi dem så jag inte kommer sist.

Och ta mig fan, vi susade förbi båda två och när vi kom tillbaka efter 17,3 km så hade jag två i gruppen bakom mig. Joråsåattliksom, gubben kan ibland. Visserligen mådde en av de som jag kom före lite pyton och fick lämna frukosten vid vägkanten, men ändå, jag var inte sist.

Sen körde vi ner och upp Mörtviksbacken och sedan ner igen. Här är Ingarös ballaste cyklister efter sista nerfarten.

Efter att ha pustat ut för att sedan besegra sista backjäveln, så rullade vi i god fart till belöningen, gofika i Gustavsbergs hamn.

Ja, mycket mer än så här finns väl egentligen inte att berätta om dagens träning. Annat än att det trots det jobbiga, var en superhärlig cyklingstur med superhärliga människor.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Idag tänkte jag köra ett väldigt lugnt cykelpass bara för att lugna ner, och mjuka upp kroppen från gårdagens rätt tuffa träningspass.

Hakade på Latte Audax-gruppen från Värmdö. För dig som inte vet så är Latte Audax den absolut lugnaste formen av organiserad cykling.

Den är så lugn så de allra mest rättrogna Audaxcyklister inte gillar benämningen Latte Audax. Jag tycker det är helt okey och den lockar cyklister som vill ta det väldigt lugnt och som kanske inte annars kommer till de andra formerna av organiserad gruppcykling.

Men som sagt, saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Dagens Latte Audax blev inställd. Men trots detta så räknade vi in fem cykelsugna kamrater vid samlingsplatsen. Och då förvandlades den av mig tänkta lugna cyklingen till en mellanfartsgrupp.

Absolut helt okey och dagen till ära hade även Fredrikshofs välkände Audaxcyklist Bosse Diesel anslutit. Så vi tuggade på i mellangruppsfart från Orminge till Björkvik där en låååång fikapaus togs samtidigt som vi fick ta del av Bosse Diesels kunskaper. Bla rent handgripligen med att han korrigerade lite på en deltagares cykel.

Har bara via Facebook lite då och då stött på namnet Bosse Diesel, men nu fick jag träffa och cykla med honom. Kul att få reda på saker jag inte visste.

I morgon blir det en vilodag för mig. Inte från jobbet, men från träning. Man måste peta in vilodagar lite då och då, det är ju lika viktigt som själva träningen.

Jobbigaste passet hittills.

Idag gruppcykling med Fredrikshof Nacka/Värmdö. Varmt så inihel.....men det gäller väl alla i Svea rike idag kan jag tänka. Utom i Småland där det regnar.

Det märks att jag flyttat upp en cykeldivision nu. Från att ha börjat i lugna gruppen har jag nu steppat upp till mellangruppen, dvs en ännu lite högre snittfart. Gick ju kalasfint häromdagen. Då kände jag att jag fick en rejäl självförtroendeboost.

Idag gick det åt h-e och jag blev mentalt nertryckt i skorna. Satt länge och funderade på att kliva av Mälaren Runt-projektet om två veckor. Ska det vara så här så kommer den svängen att bli övermäktig.

Hängde med på platten, men i de svåra backarna blev jag bojstenen som inte hängde med. Fick släppa iväg gruppen lite då och då och kämpa mig framåt på egen hand tills jag nådde klungan som stannat längre fram.

Jo jag vet att det är okey att köra backar i eget tempo, men det känns inte kul att inte hänga med, det är ingen kul känsla. Själv blir jag mest förbannad. Inte på de som drar iväg, utan på mig själv som inte orkar.

Men nu ska jag beskriva det härliga. Det är att vara en del i ett team som en gruppcykling består av. Ingen lämnas kvar är grundbulten i Hovets cyklingar. Det är en skön samhörighetskänsla när någon saktar ner och hjälper till och snackar lite och peppar. Ingen verkar bli sur. Alla hjälps åt.

Idag fick jag en hjälpande hand i ryggen som tryckte på i en jobbig stigning. Sånt känns också härligt.

Ni vet säkert teamkänslan, gruppkram liksom.

Men allt är inte jobbigt. På platten och i de mindre backarna hänger jag med finfint och hjälper till att dra när det är min tur, så en helt hopplös cyklist är jag väl inte även när det går undan.

För att man ska förstå hur jobbigt jag tyckte det var idag, det var faktiskt det jobbigaste cykelpass jag genomfört under min korta cykelkarriär. Det är bevisat genom alla fina program som finns nuförtiden.

Hör här bara. Min teoretiska maxpuls ligger på 157, men jag brukar säga 180, för det är min högsta puls som blivit registrerat under de senaste årens träning på gym och i löpspåren. Då är jag nära träningsdöden har det känts som.

Gissa vad min maxpuls var idag? Den toppade på 187. Ett-hundra-åttio-sju.

Dessutom brukar min genomsnittspuls ligga runt 135 på ett cykelpass. Idag låg det på 160.

Man måste erkänna sina begränsningar. Jag var trött. När de övriga ville dra iväg på en stickväg och köra hårdare klev jag av och vilade vid vägkanten medan de övriga roade sig med en ännu hårdare form av självplågeri.

Hade kanske varit bättre att följa dem. Istället skulle jag pusta ut lutandes mot ett träd, men där fanns massa vassa taggiga buskar och dessutom satte jag mig i en mindre myrstack. Buskarna orsakade blodvite och jag orsakade en massaker i myrstacken. De hämnades och skickade en hel armé, eller rent av tre armeér av myrsoldater som klättrade över hela mig.

Som vägvakt fick jag uppdraget att vara målgångsfotograf när de övriga kom tillbaka. Tyvärr lyckades jag inte fånga alla, men här kommer ett helt batteri av bilder:

Som avslutning såklart fika i Gustavsberg. Inte ens här lyckades jag fånga alla ansikten, men rent fysiskt kom alla, utom jag, med på bilden. Å andra sidan brukar jag inte bli så bra på bild, så det gör ju ingenting.

 Nu är kläderna nytvättade och hänger på tork. Nu är jag beredd på ny cykeltur, varför inte redan i morgon?

PS. Som stolt far måste jag även föreslå att ni kollar in min dotter Sofias blogg. Igår genomförde hon swimruntävlingen Amfibiemannen. Du hittar hennes blogg här.

Jag har trillat dit igen

Det där med mitt investeringsstopp för cykelprylar har nu omprövats. Särskilt tillfälligt tillstånd har nu getts för införskaffande av nya cykelskor.  Av särskilt ömmande skäl.

Mina gamla skor, som medföljde den första hojen jag köpte, en begagnad snygg sak, som jag köpte i augusti förra året, då min cykelkarriär startade, är på väg att gå sönder. Själv tycker jag skorna ska rubriceras som helt trasiga och i princip oanvändbara. Du ser ju själv här på bevisbilden. Visst har jag rätt, eller hur?

Tänk om sulan skulle lossna i en svår uppförsbacke, vilka katastrofala följder det skulle kunna bli.

Så nu håller jag på att googla fram ett par rejält bra skor som passar en sån som mig. En icke helt vetenskaplig undersökning har gett resultatet att det är vita skor som gäller. Merparten av alla cyklister verkar föredra vita skor. Lite märkligt, men så verkar det vara, även bland proffsen på Tour de France. Jag har spanat in deras skor på Eurosport nämligen.

Det betyder nog helt säkert något, så vita får det bli. Shimano R170 ligger just nu bäst till på min skoranking. I kanotstorlek.

Kommer du ihåg Nacka Skoglund? En gång tiden, då pappa och jag skulle köpa mina första fotbollsskor, så råkade just Nacka Skoglund vara i butiken. När han hörde vilken skostorlek jag skulle ha sa han högt: "nämen grabben, skaru tjacka kanot eller"?

Tre tjejer och jag

I går
I går kväll inofficiellt träningspass med Fredrikshof Nacka/Värmdö. Vet inte om värmen skrämde bort några, men vi blev bara fyra stycken cykelsugna som kom till samlingsplatsen i Orminge Centrum

Trots att officiell ledare saknades körde vi på så det rykte ut till Ingarö i god ordning och i raka led. Helt enligt skolboken.

Det framkom även förslag att vi skulle strunta i backträningen, men vi kände alla att det förslaget var lite skamligt, för Mäster Anders, som körde tävling på Västkusten, skulle nog inte gillat det förslaget. Så vi laddade allt vi kunde i alla tre långa backar i området varav två gick ner till fina bryggor.

Jag vill egentligen inte skryta, men jag vann alla backtävlingar. I och för sig så glömde jag berätta för tjejerna att det var tävling i alla backar, men ändå, jag var först upp i alla tre.

Priset levererades idag i form av lättare träningsvärk i benen. Pain is temporary, glory is for ever.

Men så kom han då. På en lång raksträcka kom han. Vi höll snyggt och prydligt två led så långt till höger vi kunde på den hyfsat breda vägen. 50 meter bakom oss tryckte bilföraren på signalhornet, för det var en bil som kom med en uppenbarligen hjärndöd förare. När han var i höjd med oss slog han på vindrutetorkarna för att stänka ner oss med spolarvätskan. Han lyckades, och hans spolarvätska smakade inte särskilt gott kan jag säga.

Jag är fortfarande fruktansvärt upprörd över detta. Hur kan ens en normalbegåvad människa komma på tanken att göra något liknande. Vi hindrade inte hans framfart en endaste sekund, han hade fri väg, och lång raksträcka med fri sikt. Men lik förbannat gjorde han det han gjorde.

När vi kom ner till bryggan hade vi nästan glömt honom.  En bild skulle tas för att föreviga vår träning.

Denna bild har jag ohämmat snott av Kristiina Blomberg

Man skulle kunna säga om bilden som i Fem myror är fler än fyra elefanter. Förutom att jag själv känner att jag inte riktigt kom till min rätt på bilden.

Tre flitiga myror och en elefant. Gubben ska bort.
Tre vita hjälmar och en röd. Gubben ska bort
Tre mörka coola glasögon och en gul. Gubben ska bort.
Tre bländvita fotomodelleenden och en grimasch. Gubben ska bort.
Tre glada flickor och en sur gubbe. Gubben ska bort.

Sen hojade vi hemåt och när jag var framme vid min bil stod distansmätaren på lite drygt 6 mil.

I dag
I morse var jag, trots begynnande träningsvärk, uppe med tuppen. Eller för att vara noga, uppe före tuppen. For ner till Trosa för att hämta motorbåten som sjösatts. Lagom att sjösätta 23 juli tycker jag.

Efter det vidtog ett jobbmöte med Sofia och företagets IT-ansvarige, Jonas.

Sen for jag hem igen och fortsatte vända papper på mitt skrivbord. Samt döda en geting som flugit in på kontoret och skrämde trafikledare Niklas. När jag ändå var på G klippte jag en fluga också. Utifall den planerade ett bakhåll på trafikledare Niklas.

Det är banne mig inte det lättaste att vara småföretagare.

Introduktionsträning med undergroundgruppen Team Demnert

Sent igår kväll kom en inbjudan från min dotter tillika medarbetare. Hon och Mannen i hennes liv, Jonas, skulle idag på morgonen bege sig ut på premiärturen med hennes nyinköpta racerhoj. Och jag fick frågan att  som uttalat cykelproffs, ty jag har cyklat runt Vättern, att medfölja på premiärturen.

Som en god far ställde jag naturligtvis upp på detta uppdrag i arla morgonstund. Således ännu en tidig cykelträningsdag. Det blev en kort och lugn tur på knappt 3 mil och jag lärde ut allt jag lärt mig den hårda vägen under min korta cykelkarriär.

Lärde naturligtvis ut cyklingens viktigaste beståndsdel, fikat. Så vi stannade vid ett fik i Djursholm och hängde där i nästan trekvart innan vi avslutade turen.

Så det där med min egen cykelkarriär. Den har nu helt klart gått överstyr. Idag anmälde jag mig till det klassiska cykelloppet Mälaren Runt. Sverige äldsta cykellopp, första racet gick i slutet av 1800-talet och har i dag i princip samma sträckning som då. 32,5 mil.

Skilladen mot Vätternrundan är att jag den här gången ingår i en grupp på ca 20 personer, så det kommer att gå galant att cykla runt även denna pöl. Hoppas jag.

Träningsrapport

Kan inte låta bli att skriva en grej om dagens träning. Den var ju så jäkla kul.

Cykling verkar vara en morgongrej, nästan alltid tidiga träningsstarter. Drog iväg redan kl 06 till Gustavsberg för att där ansluta till Fredrikshofs Nacka/Värmdögrupps träningspass som började kl 07.

Jag har ju hittills bara tränat med nybörjar resp lugna gruppen, men idag var det premiär i mellangruppen. Vi blev totalt sju stycken idag.

Kände mig osäker och lite nervös att jag inte skulle orka hänga med i det tempot som de brukar hålla. Tyckte alla verkade som superproffs med maffiga och dyrbara hojar i kolfiber. Och så Mäster Anders med en gul ledartröja á la Tour de France.

Men du. Hallå liksom, det gick ju kalasbra. Hade egentligen inga som helst problem att hänga med. Inte ens i upppförsbackarna. Vi körde tvåled och vi körde Belgisk kedja. Vi körde fri fart dvs typ spurt i uppförsbackar och vi körde fort som f... på vissa platta avsnitt.

Men jag hängde med utan att skämmas även där. Tycker jag i alla fall. Fick dessutom massor av tips och tricks under tiden vi for fram genom landskapet.

Den här bilden har jag ohämmat och utan att fråga snott av Robert Schmatz. Vi har här precis avslutat en uppförsbackespurt och min puls dunkar nästan genom hjälmen. Men det får man inte visa, jag vilar mig bara lite avspänt coolt på styret. Det är jag i den röda hjälmen och röda tröjan.

Efter en runda på 5,5 mil avslutade vi som vanligt med fika. När jag kollade min cykeldator förkunnade den att jag slagit nytt rekord i genomsnittlig hastighet under en runda, lite drygt 29 km/tim. Coolt.

Det som är kul under fikastunderna är alla dessa underbara nördkonversationer om kolfiber, vajrar, kassetter, kedjetyper, fälgar och allt annat som handlar om cykling.

På tal om det, min nya sadel, som jag skrev om häromsistens, kan inte annat är rubriceras som succé. Så skön som en cykelsadel någonsin kan bli. Vindbrusskyddet, som jag också skrivit om tidigare, känns också lika succéartad. Betydligt skönare med lägre vindbrus och faktiskt mycket lättare att höra vad de andra säger under cykelturen.

Under fikastunden blev jag sannolikt övertalad att hänga med i deras grupp som den 9 augusti ska cykla Mälaren Runt. Den är 32 mil och alltså längre än Vätternrundan. Jag är nästan på. Måste bara fundera en liten aning till.

Vart är min värld på väg egentligen? Jag begriper egentligen inte, men att cykla är helt enkelt härligt. Men det har du kanske redan fattat om du följt min blogg.

Idag  berättade förresten min lillebror, han är typ nästan 50 år, att han just hade premiärcyklat 11 km nere i Skåne. Efter 15 minuter fick han ont i rumpan och trodde inte han skulle bli en cykelnörd som storebror.  Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt.

Investeringsstoppet hävt. Tillfälligt.

För några veckor sedan, redan innan Vätternrundan, införde jag ett investeringsstopp för cykeltillbehör. Jag var tvungen att häva det häromdagen ty jag fick syn på en kul grej som man bara måste testa. Ett slags hörselskydd mot vindbrus.

Så jag öppnade ett pyttelitet investeringsfönster så det köpet kunde slinka igenom kontrollen.

Idag har jag därför ägnat mig åt testverksamhet. Vaknade redan kl 0530 för att en av kroppens funktioner tyckte det. Det tyckte inte jag. Men måste man så måste man.

Ingen större idé att krypa tillbaka under täcket igen tänkte jag en smula positivt, och tänkte istället att en cykeltur skulle väl inte skada. Dessutom måste jag ju testa mitt nyinförskaffade hörselsskydd.

In med en leverpastejmacka och lite yoghurt, på med utrustningen inkl det nya hörselskyddet och sen ut bland klorofyllen, bilavgaser och SL-bussarnas vedervärdigt etanolstinkande bussar. De finns inte bara i city utan även i de trakter där jag huserar.

Passade även på att ta en "selfie" också. Kändes konstnärligt och rebelliskt på en och samma gång.

Det var de här "lurarna" jag testade.

Ska enligt reklamen ta bort minst 20 % av vindbruset. De funkar, tycker jag. De tar faktiskt bort en bra bit av det irriterande vindbruset, men ingenting av andra ljud. Jag hörde bilar bakom mig, jag hörde mitt eget stånkande i uppförsbackarna och jag hörde till och med fågelkvittret.

Nackdelen var att jag upplevde att de på slutet av min tvåtimmarstur skavde lite på örsnibbarna. Men det beror kanske på att jag är storörad. Vad vet väl jag.

De gav mig även en värmande känsla över öronen, om det är bra eller dåligt beror väl på vädret kan jag tänka. Kändes mest skönt, i alla fall idag. Däremot ser man ju mer muppaktig ut än man behöver, men även det är väl en smaksak.

Jag  betygsätter lurarna med 4 cyklar av 5 möjliga.

Och vet du. Kan du tänka.  Idag inköpte min dotter tillika medarbetare en racerhoj. En nästan ny Columbus Pinta till ett väldigt förmånligt pris. Kanske jag bidragit med en liten liten form av inspiration till det köpet.

Team Demnert är i en expansiv fas.

Kände mig träffad

Jag snodde en del av en strip i dagens DN. Kände mig sådan idag, men vill nog ändå tillsvidare stryka ordet Plus i stripens rubrik.

Några måndagsfunderingar bara

Äntligen måndag. Eller?

Jag gillar inte måndagsmorgnar. Inte för att jag inte gillar att gå till jobbet, tvärtom, alltid kul att starta upp en ny vecka.

Men det finns alltid ett mörkt moln på mina måndagshimlar.

Det är det där med mina mediciner. Varje måndagsmorgon fyller jag på min lilla pillerbox så jag håller ordning på saker och ting.

I och för sig inget märkvärdigt, förutom att jag får en påminnelse att yttterligare en vecka av mitt liv har förbrukats. Känns lite trist.

Men de där medicinaskarna som pillren levereras i. Jag fattar inte, 9 gånger av 10 öppnar jag dem i fel ände. Borde ju rimligtvis och logiskt vara 50/50, men så är det inte. Märkligt.

Sen nästa grej, pillren ligger i mitt fall alltid i en slags folieförpackning så man måste trycka ut ett piller i taget. Vissa är så knepiga att trycka ut så man har fullt sjå att hinna fånga pillret när det sprätter iväg i 180. Bra reaktionsträning.

Fotboll
Såg något helt otroligt på TV. Inte VM-finalen utan AIK-Kalmar. Såg den troligen hjärnbefriade spelaren i Kalmar som helt brutalt sparkade ner en AIK:are bakifrån. Det var ingen tackling, det var ett medvetet överfall. Bakifrån. Kan du fatta?! Varför? Jo, för att AIK:aren i slutminuten, vid AIK-ledning med 2-0, "förnedrade" den hjärnbefriade Kalmarspelare med en fint, en dragning.

Sånt är brist på respekt, förklarade den hjärnbefriade spelaren och berättade i nästa andetag att han skulle göra likadant igen om det händer. Vilken tragisk figur, hoppas han blir avstängd för tid och evighet och samtidigt får skriva ordet respekt trettiotusen gånger på svarta tavlan. Å andra sidan är det väl inte så troligt att han kan skriva överhuvudtaget.

Fotboll del 2
Såg nästan hela VM-finalen. Berörde mig inte särskilt, hängde mest kvar för jag inte orkade flytta mig till sängen.

Cykling
I lördags hängde jag med på en tur med Nacka/Värmdös grupp Lugna Audax. Audax är en speciell form av gruppcykling. Orkar inte förklara, du får Googla på det.

Men lugnt och sansat var det, inte heller cyklade vi särskilt långt, knappt 4 mil och min puls gick inte särkilt högt. Men en rejält lång och trevlig fika med likasinnade blev det i alla fall.

Med tanke på GPS-kartan kan man tro att det handlade om Bikeswim, men så var det inte. Vi fikade ute vid  Tyresö slott på ett café som låg nära vattnet. Men de som följde min rutt live, undrade om jag gett upp cyklingen och slängt hojen i sjön.

Amatöridrott när den är som bäst
Nu tror du säkert att jag ska skriva om mig själv. Icke. Det får bli om min dotter/medarbetare. Igår ställde hon upp i en ny tävling. Gick rätt bra. Men bäst är om hon själv får berätta, du hittar hennes berättelse på Sofias Secrets.

Trädgårdsarbete
Inget kul arbete, men bor man i hus har man inte mycket att välja på. Igår avstod jag cykling, var sååååå nära att hänga på Täbys gruppcykling, men nej, det dåliga samvetet över trädgården tog över. Kan inte säga att jag ångrar mig, men det hade varit kul med en rejäl cykeltur. Å andra sidan blev trädgården rätt fin. Jämfört med hur den var innan alltså.

Orange is the new black
Såg absolut sista avsnittet igår. Känns tomt nu. Vad ska vi nu kolla på? House o cards har vi klämt alla säsonger, nu måste ny Netflixserie upptäckas. Nu  måste vi snabbt hitta någon serie som BÅDE jag och hustrun gillar. Det är den stora utmaningen som kan ta lite tid.

Sommar med Ern....., ehh jag menar Göran

Nämen hej hörrni, hjärtligt välkommen till min blogg. I den här härliga ljuvliga sommardagen.

Att just du är här och läser min blogg gör mig så innerligt glad så det liksom pirrar i hela kroppen. Känner inte du också så?

Men näe hörrni, nu går vi in på det som det här ska handla om idag, nämligen en rejäl test av en cykelsadel.

I går kväll förstår ni, var jag ute på en ny och uuuunderbar cykeltur i vår gudsförgätna fantastiska svenska natur i Täby. Jag kände mig liksom som en kung i mitt eget kungarike.

Jag for förbi härligt doftande gröna ängar, gödselluktande bondgårdar, hörde de karakteristiska golfljuden från Skålhamra golfbana och jag såg fåglar sväva i skyn.

Det var bara jag, cykeln och naturen. En uuunderbar upplevelse hörrni. Så fantastiskt att jag kände mig tvungen att ta en liten drickapaus vid en härligt grönskande dikeskant. Det var så härligt så mitt hjärta bankade kaboom, kaboom, kaboom.

Och vet ni, jag gjorde min egen härligt uppfriskande energidryck. Så himla enkelt och så himla god. Tog bara tre timmar att koka ihop. Men värd varenda minut. Men om det kan jag berätta en annan  gång.

Men hur gick det med cykelsadeltestet undrar du kanske. Men hörrni, det gick jättebra. Jag köpte en ny cykelsadel på Cykelcity i går. Jag var så innerligt trött på att få ont, ja hörrni, ni kan säkert gissa var, när jag cyklar.

Så jag diskuterade ärendet med Cykelcity på Folkunggatan, en helt uuuunderbar butik hörrni. Jag inköpte en Specialized Romin Evo Comp Gel för det facila priset av 899 kronor.

Tycker inte ni också att det är så härligt solidarsikt att handla lokalt och inte av några multinationella webbutiker. Vi måste ju värna om vår lokala kompetens, tycker inte ni det också?

Och vet ni, den kändes helt ljuvlig mot min härligt mjuka och fina bakdel. Sadeln är också lika vacker att titta på som ett smycke i rubin. Tycker inte ni det också?

Hur gick det då att cykla i alla våra härliga backar som vår fina natur har gett oss, undrar ni säkert.

Jo hörrni, det gick helt fantastiskt bra den här gången. Jag liksom skrattade hela vägen till energibanken, så fantastiskt fin och rolig cykeltur hade jag i uppförsbackarna igår.

Men hörrni, nu är den här bloggen slut för idag. Tack så jääättemycket att du tog lite av din tid att titta in här på min lilla fina, nästan syndiga och anspråkslösa blogg.

Vi hörs snart igen hörrni.

PS. All eventuell likhet med TV4:as Ernst Kirchsteiger sätt att uttrycka sig är inget annat än en tillfällighet och ren slump. Vår enda likhet är för övrigt längden. För övrigt gillar jag Ernst, han är ett naturbarn som man blir glad av att titta och lyssna på. Bara så du vet var jag står i ärendet.

Startskottet har gått

Äntligen. Igår kväll tänkte jag bara på mig själv. Struntade i alla måsten och gav mig iväg på en cykeltur. En kort sådan visserligen, men ändå.

Vet inte om jag sagt det förr, men cykling påminner mig alltid om två saker. Segling och utförsåkning med skidor. Kanske det hänger ihop med någon slags frihet, eller fartkänsla, eller att man liksom kämpar med eller mot naturen. Men oavsett om det är cykling, segling eller utförsåkning så är känslan densamma, livet är härligt.

Men tillbaka till gårdagens cykeltur då. Valde en kort tur på 2 mil som jag klämde av på trekvart. Men vilket pass det blev. Stenhårt. Var betydligt tröttare efter de här 45 minuterna än efter min pendlingscykling förra veckan på två gånger 7 mil.

Körde en slags pulsträning uppför alla backar jag stötte på. Riktigt svettigt och jobbigt. Men kul och härligt som sagt.

Men jag tror jag är felbyggd. Felkonstruerad. Jag måste ha fått för små lungor. Är nog därför som jag alltid ända från ungdomsårens fotbollssträningar hatat allt vad uthållighetsträning och pulsträning innebär.

Benen orkar, kroppen orkar, hjärnan både orkar och vill, men lungorna räcker liksom inte till när jag tar ut mig rejält. Kan då knappast andas. Det är väl därför jag inte gillar uppförsbackar där den här felbyggnationen ger sig till känna.

Fick en gratisåkare som svans en liten stund också. Såg honom först några hundra meter framför mig och fick samma känsla som vid segling. Den där måste jag ikapp. Gick väl sådär. Han verkade hålla ungefär samma hastighet som jag.

Men så stannade han plötsligt upp för att dricka. Kanske han sett mig och ville samåka. Han smet upp lite diskret bakom mig efter en liten stund och fick som sagt lite gratisåka. Men sen kom han upp långsides och frågade vart jag skulle. Kändes som han ville att vi skulle fortsätta "gruppcykla". Tyvärr hade jag då kommit till min tänkta vändpunkt så det blev inget av med samcyklingen. Hade annars varit kul. Lite spontant sådär.

Tänkte lite försiktigtvis att gårdagens pass nog var startskottet för Vätternrundan 2015. Lite tidigt kanske du tycker, men om jag ska vara med i en sub11-grupp med Fredrikshofs CK så då gäller det banne mig att ligga i. I så fall måste jag ju förbättra åtets VR-tid med 4,5 timmar dvs typ 30 % snabbare än i år.

Går det verkligen? Låter ju nästan som en omöjlig uppgift. Men. I år hade jag ju väldigt många och långa pauser i depåerna, så bara där går det ju att kapa oceaner av tid. Så kanske det går. Trots allt. Så varför inte försöka? Det är ju en målsättning så god som någon.

Dessutom, alltså dessutom, har jag nåtts av ett rykte att två personer boende på Västkusten ska spöa mig under nästa Vätternrunda. Alltså inte spöa mig fysiskt, men få en bättre sluttid än vad jag kommer att få.

Sånt går naturligtvis inte för sig, så det är lika bra att börja köra stenhård träning redan 11 månader innan loppet.

Varför ska det vara så svårt?

Fasicken vad svårt allt är. Man, alltså jag i det här fallet, vill ju så mycket. I går hade jag bestämt mig för att cykla efter jobbet, en lugn och fin tur på någon timme eller så. Bara cruisingcykla liksom.

Så jag gjorde efter jobbet i ordning hojen, pumpade däcken, oljade in kedjan och gav sadeln en kärleksfull klapp.

Sen kom jag på att jag ju måste göra klart mitt skogshuggarjobb innan jag sticker ut och cyklar. Då blev det så.

Sen kom hustrun hem och vi dinerade. Så började jag fundera på om jag inte istället skulle ta Edsviken runt och köra en lite jobbigare backrunda istället för en cruisingrunda. Skulle nog behöva det. Eller inte.

Mitt i mina svåra och komplexa funderingar kring detta så föreslog hustrun att vi skulle kolla ett avsnitt av Orange is the new black på Netflix. Okey, sa jag, och kände att min självdiciplin fick sig ännu en törn.

Ja du vet, sen blev ju klockan alldeles för mycket för att ge sig ut och cykla. Då bestämde jag att okey, ingen fara, jag sticker ut på en morgonrunda istället, funkar ju lika bra.

Men när klockan ringde i morse så fick jag dåligt samvete, bokföringen på jobbet måste ju göras, vilket görs bäst tidigt innan telefonerna börjar ringa. Fan också, jag får ta cykelturen i kväll istället.

Men NEEEJ, för sent kommer jag ihåg att vi ska göra nånting i kväll, så det funkar inte att hoja då heller.

Jag lägger ner, jag lägger av, jag lägger mig ner i fosterställning och skriker. Det borde hjälpa.

Är jag ensam om sånt här, eller är jag bara en i mängden av människor som inte hinner allt man vill? Och jag som inte ens har småbarn att ta hand om.

En del mail är väl ändå lite roligare än andra

Eller hur? Visst är det väl så, att vissa mail känns lite mer spännande än vanliga reklammail som vi alla överöses med.

Det här innehållet som kom i ett mail kan väl ändå anses som en smula humörhöjare. För en sak är klar, spelar ingen roll hur många bilar man haft under årens lopp, spelar ingen roll att hur gammal man är, det är ta mig f... alltid lika roligt att byta bil.

Jodå, det är nästan lika kul att shoppa bussar, men de kör jag ju själv så sällan, så det är inte riktigt lika kul. Bara nästan.

Jag har testat att cykelpendla

Nu har jag läst så mycket om cykelpendling till och från jobb.  Har stått så mycket om besvärliga cykelvägar, dumma bilister och konstiga cykelvägsdragningar. Så nu tänkte jag att även jag måste testa.

Jag, och svärsonen Jonas, gjorde lite tvärtom. Vi började pendla FRÅN jobbet till vår tillfälliga bostad i stugan utanför Trosa. Alltså Jonas och jag bor inte ihop, Jonas fru=min dotter, har flyttat ut sitt kontor till stugan och min fru och jag bor där hela den här veckan för vi har hantverkare i huset hemma. Så därför pendlar vi den här veckan. Där har du bakgrunden.

Vi har pendlat med bil men igår bestämde vi cykling. Eftersom ingen av oss är självmordsbenägen så valde vi bil till Huddinge sjukhus och så startade vi vår cykling därifrån och inte innifrån city. Alltså från sjukhusets parkering, inte för ett besök på psykmottagningen, som kanske hade varit lämpligare.

Efter en halvtimme kom regnet. Det vräkte ner. Vi tog skydd i skogen under några granar. Sen fortsatte vi tills nästa störtskur. Även då tog vi skydd i skogen. Sen fortsatte vi tills nästa störtskur. Då hade vi tur, ett jättefint café dök upp bakom en sväng.

Där intogs fika och den garanterat godaste chokladbiskvie jag någonsin ätit. Den var hembakad. Jag betraktar mig själv som en chokladbiskvieexpert och som sagt, detta var en exceptionellt god biskvie.

Två muppar (i varje fall en) tar en fikapaus så regnet kan dra förbi

Vi bestämde då att vid cykelpendling till/från jobb som överstiger 5 mil skall alltid en obligatorisk fikapaus ingå.

Sen slutade regnet och vi fortsatte ner till Skanssundet för färja över till Mörkö. Där hade inte en droppe fallit på hela dagen.

Efter landstigningen på Mörkö kämpade vi oss genom motvinden ända ner till stugan strax utanför Trosa. Det blev en lång pendling, 7,3 mil för att vara exakt.

Det här var första gången som jag cyklade i regn. Jag lärde mig följande av den här turen:
- när det regnar blir det ohyggligt otrevligt att cykla
- granar är inget vidare som regnskydd
- när det regnar är bromsverkan synnerligen usel
Dessutom lärde jag mig följande:
- Södertörn har en väldigt vacker men kuperad terräng. Men på ett trevligt sätt. Många jobbiga backar uppför men dessbättre lika många trevliga backar nedför.
- Mörkö är platt och rätt tråkig att cykla på
- vägen från Hölö till Trosa har en ny och superfin cykelbana.

Dagen efter, alltså idag, hojade vi tillbaka samma väg till våra jobb. Inklusive fikastopp vid Rosenhill. Kul, eftersom jag bor på Rosenhillsvägen fast i en annan del av världen.

Här startar vi pendlingen tillbaka till våra jobb, noga övervakad av Reka

En sak till, under en rätt lång och smal sträcka vid Lidatrakten, både mötte och passerades vi av otroligt antal lastbilar. De låg som ett radband mest hela tiden, men ingen, säger ingen, körde förbi oss på ett farligt eller ens obehagligt sätt. Samtliga saktade in och avvaktade lite om det inte gick att köra om oss och lämnade flera meter i utrymme när de brakade om oss. Full respekt för alla dessa chaffisar. Känner du någon så berätta det gärna.

Nä, det där med cykelpendling är ingenting för mig. Inte till landet i alla fall. Lite väl långt. Men kul var det.

Till minne av Stefan Hydén

En kollega har lämnat oss för evigt. Stefan Hydén, Hydéns Buss i Stockholm, har avlidit i sviterna av en cancersjukdom. Alldeles för ung, tror inte han ens hann fylla 40, men jag vet inte säkert.

Jag har pratat med Stefan som kollega via telefon under många år, men bara träffat honom en enda gång. Det var för några månader sedan då jag besökte honom i hans hem. Redan då var han svag, men fullt beslutsam att kämpa sig igenom alla svåra behandlingar.

Till sist gav hans kropp upp och cancern har nu tagit ännu ett liv.

Jag tänder ett ljus för Stefan Hydén.

Payback time

Jaha. Så var det dags för payback. Idag fick jag ställa upp som  serviceBÅT/hejarklack åt dotter Sofia.

Hon tränar för fullt inför hennes kommande swimruntävling och i afton skulle hon simma tvärs över viken 500 meter och sedan tillbaka igen.

Lite läbbigt om det kommer en båt farande och inte ser min dotter träna. Så då får man ställa upp och agera följebåt och se till att allt går rätt till så ingen kör över henne plus hålla kolla så inget undervattenmonster äter upp henne. Sånt kan hända.