Måste ju träna som en tok, bara 1,5 vecka kvar till nästa utmaning, Mälaren Runt. Den lilla rundan är ju 33 mil så den pölen lattjar man ju sig inte runt utan vidare.
Kan inte säga att jag hoppar ur sängen, snarare rullar jag ur den för att överhuvudtaget orka ta mig därifrån. Kroppen värker lite efter gårdagskvällens trädgårdsarbete.
Första tanken, varför i h-e leker jag med dom ute på Värmdö och inte med de som hojar på rätt sida stan?
Sen tänker jag lite mer positivt, att jag börjar känna dem och de är ju trots allt rätt trevliga. Trots att de bor så långt bort från ära och redlighet.
Nästa tanke. Okey, idag blir det äntligen en lite lugnare tur. Skönt för min sargade kropp. Utannonserad som mellanfart med fika. Jo du, tjenare. På samlingsplatsen dyker det upp den ena kanonen efter den andra. Som vanligt fick jag rollen som åldermannen i gänget. Det pratas om temposträcka, tröskelträning och backträning.
Jag börjar famla lite i ryggfickan efter bilnyckeln och vill bara hem. Känner att det här kommer att bli tufft. Men jag ändrar mig såklart och hänger på så gott det går, det funkar kalasfint, gubben hänger med under ungefär 1,5 mil fram till starten av temposträckan där vi stannar till en liten stund. Hur lång är då den här temposträckan? Jo den är exakt 17,3 km t/r.
"Leader of the gang" tar till orda och säger: "okey, då kör vi temposträckan fram och tillbaka, och vi kör så fort vi orkar. Hela vägen. Sen samlas vi här igen och tar backen ner till Mörtviksbryggan och så tar vi den backen tillbaka upp igen. Sen rullar vi ner igen och svalkar oss lite vid vattnet innan vi klämmer backen tillbaka. Okey, då kör vi".
Swosch, sa det, och så var karbongänget utom synhåll.
Själv kämpade jag på så gott kroppen och benen orkade. Efter en stund känner jag att jag måste tagga ner lite samtidigt som jag hör någon komma ifatt bakifrån. Det är Jessica som flyger förbi och jag tänker att här kommer chansen att inte bli helt avhängd. Vi är nu sist av alla. Så jag trycker på pedalerna så hårt jag kan och kommer strax ikapp Jessica och jag lägger mig hjul mot hjul och jag bara sugs med och bjuds på gratisåka. Ja förstås, lite får jag allt trampa själv. Som den gentleman som jag stundom är tog jag några kortare förningar (farthållare för dig som är novis) för att Jessica skulle få vila lite.
Jessica är stark som en oxe och plötsligt ser jag två rödklädda figurer längre fram och tänker att det vore kul om vi kunde klämma oss förbi dem så jag inte kommer sist.
Och ta mig fan, vi susade förbi båda två och när vi kom tillbaka efter 17,3 km så hade jag två i gruppen bakom mig. Joråsåattliksom, gubben kan ibland. Visserligen mådde en av de som jag kom före lite pyton och fick lämna frukosten vid vägkanten, men ändå, jag var inte sist.
Sen körde vi ner och upp Mörtviksbacken och sedan ner igen. Här är Ingarös ballaste cyklister efter sista nerfarten.
Efter att ha pustat ut för att sedan besegra sista backjäveln, så rullade vi i god fart till belöningen, gofika i Gustavsbergs hamn.
Ja, mycket mer än så här finns väl egentligen inte att berätta om dagens träning. Annat än att det trots det jobbiga, var en superhärlig cyklingstur med superhärliga människor.