Det märks att jag flyttat upp en cykeldivision nu. Från att ha börjat i lugna gruppen har jag nu steppat upp till mellangruppen, dvs en ännu lite högre snittfart. Gick ju kalasfint häromdagen. Då kände jag att jag fick en rejäl självförtroendeboost.
Idag gick det åt h-e och jag blev mentalt nertryckt i skorna. Satt länge och funderade på att kliva av Mälaren Runt-projektet om två veckor. Ska det vara så här så kommer den svängen att bli övermäktig.
Hängde med på platten, men i de svåra backarna blev jag bojstenen som inte hängde med. Fick släppa iväg gruppen lite då och då och kämpa mig framåt på egen hand tills jag nådde klungan som stannat längre fram.
Jo jag vet att det är okey att köra backar i eget tempo, men det känns inte kul att inte hänga med, det är ingen kul känsla. Själv blir jag mest förbannad. Inte på de som drar iväg, utan på mig själv som inte orkar.
Men nu ska jag beskriva det härliga. Det är att vara en del i ett team som en gruppcykling består av. Ingen lämnas kvar är grundbulten i Hovets cyklingar. Det är en skön samhörighetskänsla när någon saktar ner och hjälper till och snackar lite och peppar. Ingen verkar bli sur. Alla hjälps åt.
Idag fick jag en hjälpande hand i ryggen som tryckte på i en jobbig stigning. Sånt känns också härligt.
Ni vet säkert teamkänslan, gruppkram liksom.
Men allt är inte jobbigt. På platten och i de mindre backarna hänger jag med finfint och hjälper till att dra när det är min tur, så en helt hopplös cyklist är jag väl inte även när det går undan.
För att man ska förstå hur jobbigt jag tyckte det var idag, det var faktiskt det jobbigaste cykelpass jag genomfört under min korta cykelkarriär. Det är bevisat genom alla fina program som finns nuförtiden.
Hör här bara. Min teoretiska maxpuls ligger på 157, men jag brukar säga 180, för det är min högsta puls som blivit registrerat under de senaste årens träning på gym och i löpspåren. Då är jag nära träningsdöden har det känts som.
Gissa vad min maxpuls var idag? Den toppade på 187. Ett-hundra-åttio-sju.
Dessutom brukar min genomsnittspuls ligga runt 135 på ett cykelpass. Idag låg det på 160.
Man måste erkänna sina begränsningar. Jag var trött. När de övriga ville dra iväg på en stickväg och köra hårdare klev jag av och vilade vid vägkanten medan de övriga roade sig med en ännu hårdare form av självplågeri.
Hade kanske varit bättre att följa dem. Istället skulle jag pusta ut lutandes mot ett träd, men där fanns massa vassa taggiga buskar och dessutom satte jag mig i en mindre myrstack. Buskarna orsakade blodvite och jag orsakade en massaker i myrstacken. De hämnades och skickade en hel armé, eller rent av tre armeér av myrsoldater som klättrade över hela mig.
Som vägvakt fick jag uppdraget att vara målgångsfotograf när de övriga kom tillbaka. Tyvärr lyckades jag inte fånga alla, men här kommer ett helt batteri av bilder:
Som avslutning såklart fika i Gustavsberg. Inte ens här lyckades jag fånga alla ansikten, men rent fysiskt kom alla, utom jag, med på bilden. Å andra sidan brukar jag inte bli så bra på bild, så det gör ju ingenting.
PS. Som stolt far måste jag även föreslå att ni kollar in min dotter Sofias blogg. Igår genomförde hon swimruntävlingen Amfibiemannen. Du hittar hennes blogg här.