Cykling verkar vara en morgongrej, nästan alltid tidiga träningsstarter. Drog iväg redan kl 06 till Gustavsberg för att där ansluta till Fredrikshofs Nacka/Värmdögrupps träningspass som började kl 07.
Jag har ju hittills bara tränat med nybörjar resp lugna gruppen, men idag var det premiär i mellangruppen. Vi blev totalt sju stycken idag.
Kände mig osäker och lite nervös att jag inte skulle orka hänga med i det tempot som de brukar hålla. Tyckte alla verkade som superproffs med maffiga och dyrbara hojar i kolfiber. Och så Mäster Anders med en gul ledartröja á la Tour de France.
Men du. Hallå liksom, det gick ju kalasbra. Hade egentligen inga som helst problem att hänga med. Inte ens i upppförsbackarna. Vi körde tvåled och vi körde Belgisk kedja. Vi körde fri fart dvs typ spurt i uppförsbackar och vi körde fort som f... på vissa platta avsnitt.
Men jag hängde med utan att skämmas även där. Tycker jag i alla fall. Fick dessutom massor av tips och tricks under tiden vi for fram genom landskapet.
Den här bilden har jag ohämmat och utan att fråga snott av Robert Schmatz. Vi har här precis avslutat en uppförsbackespurt och min puls dunkar nästan genom hjälmen. Men det får man inte visa, jag vilar mig bara lite avspänt coolt på styret. Det är jag i den röda hjälmen och röda tröjan.
Efter en runda på 5,5 mil avslutade vi som vanligt med fika. När jag kollade min cykeldator förkunnade den att jag slagit nytt rekord i genomsnittlig hastighet under en runda, lite drygt 29 km/tim. Coolt.
Det som är kul under fikastunderna är alla dessa underbara nördkonversationer om kolfiber, vajrar, kassetter, kedjetyper, fälgar och allt annat som handlar om cykling.
På tal om det, min nya sadel, som jag skrev om häromsistens, kan inte annat är rubriceras som succé. Så skön som en cykelsadel någonsin kan bli. Vindbrusskyddet, som jag också skrivit om tidigare, känns också lika succéartad. Betydligt skönare med lägre vindbrus och faktiskt mycket lättare att höra vad de andra säger under cykelturen.
Under fikastunden blev jag sannolikt övertalad att hänga med i deras grupp som den 9 augusti ska cykla Mälaren Runt. Den är 32 mil och alltså längre än Vätternrundan. Jag är nästan på. Måste bara fundera en liten aning till.
Vart är min värld på väg egentligen? Jag begriper egentligen inte, men att cykla är helt enkelt härligt. Men det har du kanske redan fattat om du följt min blogg.
Idag berättade förresten min lillebror, han är typ nästan 50 år, att han just hade premiärcyklat 11 km nere i Skåne. Efter 15 minuter fick han ont i rumpan och trodde inte han skulle bli en cykelnörd som storebror. Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt.