Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit. Skriver numera mest på Facebook och Instagram.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan nio gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. Kanske jag 2025 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


lördag, januari 24, 2015

Ett osedvanligt bra pass

Lördagsträning med Rynkeby. Som vilken lördag som helst alltså. Men ändå inte. För idag kände jag mig urstark. Äntligen.

Häromdagen klagade jag högljutt på kontoret att jag inte märker någon förbättring trots att jag tränar rätt mycket. Det händer liksom ingenting. Men idag kände jag mig som sagt urstark, så det måste ju betyda att träningen gett effekt trots allt. Det var en kul känsla.

Men en sak var förbryllande. Hur mycket jag än tog i på cykeln, så fick jag inte upp pulsen. Jag satt och trampade tungt tungt tungt, jag stod upp och trampade tungt tungt tungt. Jag satt och trampade lätt, jag stod och trampade lätt. Ingenting skrämde upp pulsen till den vanliga nivån. Men jag blev lika andfådd och trött som vanligt.

Jag fattar ingenting. Kan den nya medicinen jag fick häromveckan ha den inverkan månne? Att den trycker ner hjärtfrekvensen och därmed maxpulsen. Måste rådfråga expertisen.

Hursomhelst, efter en tuff och hård timmes spinning, ett av mina bättre pass tycker jag nog, gick vi ut i stora gymsalen och körde cirkelträning i ytterligare en halvtimme. De övningarna sved också i kroppens alla delar.

Här kommer några bilder på några av dagens kämpar.








Med konstnärens/fotografens obestridliga rätt att dokumentera verkligheten råkade jag missa några övningar. Attans också.