Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit. Skriver numera mest på Facebook och Instagram.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan nio gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. Kanske jag 2025 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


lördag, januari 17, 2015

Rapport från en vanlig träning

Ett himskans oljud väcker mig. Det är väckarklockan. Trots att det är lördag.

Hoppar, enligt mig själv, väldigt elegant ur sängen och ropar ÄNTLIGEN. Äntligen lördag och spinning med Team Rynkeby.

Äter en näringsriktig frukost, en kopp the, två smörgåsar med leverpastej och gurka och avslutar med en tallrik fruktyoghurt samtidigt som jag läser morgontidningen. En härlig start på dagen.

Åker iväg till SATS Stadshagen. Helt ensam i omklädningsrummet och jag undrar lite förskräckt om jag tagit fel på dag. Inne i spinningsalen sitter ändå rätt många. Bara tjejerna, inte en kille utom synhåll förutom vår spinningsledare Lars, som ser skräckinjagande pigg ut.

Till slut har ändå 21 spinningssugna teamkompisar kommit. Av 41 cyklister som hela teamet består av. En lite halvtaskig uppslutning, om du frågar mig.

Innan vi drar igång är salen som en gul kacklande kycklinggård. Totalt är vi bara sex tuppar (viktigt med särskrivning av de där två orden) och resten hö.., jag menar tjejer.


Efter en stund äskar Spinning-Lars tystnad och koncentration, och sen brakar det igång. Här gäller det att snabbt få upp pulsen till hög och taktfast musik. Efter en stund är jag trött och tänker, skönt, snart slut. Då har bara en kvart förflutit.

Men så tuggar vi ändå på. Det är som vanligt spurter och utbrytningar och tunga och långa backar som aldrig tar slut. Men alla kämpar på så svetten sprutar.

Jag håller koll på klockan som närmar sig 50 minuter. Åh vad skönt, bara 10 minuter kvar. Nu kör vi järnet sista 10, vrålar Lars. Så vi kör som om det vore det sista vi gör i livet. Efter åtta minuter vrålar Lars, "-NU LÄGGER VI PÅ LITE, BARA EN LITEN BIT KVAR".

10 minuter går, svetten rinner och mjölksyran har invaderat mina ben och jag tänker att fan va bra, nu är det slut. "-KÄMPA vrålar Lars, "- BARA 9 MINUTER KVAR. LÄÄÄÄGG PÅÅÅ". (med lägg på menas att man skruvar upp trampmotståndet ännu mer så det blir tyngre att dra runt tramporna)

Vi tittar lite förvånade på varandra, vi har ju kört 60 minuter nu."-LÄÄÄÄGG PÅÅÅÅ" vrålar Lars ännu en gång. "-TRE LÅTAR KVAR Á 3 MINUTER. LÄÄÄGG PÅÅÅ".

"-"SEX MINUTER KVAR, BARA TVÅ LÅTAR KVAR. LÄÄÄÄGG PÅÅÅÅ".

"-TRE MINUTER KVAR, LÄÄÄÄGG PÅÅÅÅ"

"-EN MINUT KVAR, LÄÄÄÄGG PÅÅÅÅ SISTA MINUTEN.

" TRETTI KVAR, LÄÄÄÄÄGG PÅÅÅ. NU SKA DU KNAPPT ORKA DRA RUNT TRAMPORNA, LÄÄÄÄÄGG PÅÅÅÅÅ!

Så tar då äntligen passet slut, bara 10 minuter längre än vanligt. I omklädningsrummet pustar alla ut, i alla fall de sex tupparna (särskrivning viktigt igen) och börjar prata om de riktiga loppen vi ska köra utomhus i vår. Vad som händer i hön..., jag menar tjejernas omklädningsrum har jag ingen aning om.

Men en sak är jag säker på, alla 21 som tränade idag blev rejält trötta. Och sannolikt även supernöjda. Så känner jag i alla fall.

På måndag kör vi ett nytt spinningpass. Men innan dess hinner jag med ett pass på gymmet. Livet är allt bra härligt, eller hur?