Vi fick fortsätta våra "basövningar", att hitta flytläge, att sparka med benen och ta ett och annat armtag. Låter ju plättlätt, eller hur? Men det är det inte.
Varje enskild pusselbit som vi jobbar med, som så småningom ska leda till en exemplarisk simning, är skitknepiga. Att simning handlar så mycket om teknik hade jag aldrig föreställt mig.
Efter halva lektionen fick jag en sån där tråkig känsla, att det här projektet är ju rent hopplöst, jag fattar liksom inte, jag kommer aldrig att kunna lära mig.
Vi är ungefär 10 pers i gruppen och de flesta har det lika svårt som jag vilket känns väldigt uppmuntrande. Det är alltså inte bara jag som känner mig som Bambi på hal is. Fast smält is.
Men vår simfröken Henke, en kille i åldern nånstas 25-28 år är en superduktig pedagog. Dessutom har han en kropp man skulle dö för att få om så bara i några år. Bara muskler på exakt rätt ställen. Tur man inte är tjej, då hade jag nog bara tittat på honom och inte lyssnat.
Men så hände något på slutet. Vi skulle sätta ihop några enskilda övningar till en slags helhet, och voilá, där satt den.
Ett, två tre, andas, ett, två, tre, andas och så vidare. Plötsligt gled jag likt en delfin genom vattnet med lugna fina armtag och jag lyckades andas på rätt ställe utan att få tre liter vatten i lungorna.
Fast ska jag vara ärligt var jag förmodligen mer lik en överförfriskad valross än en smidig delfin, men ändå, jag hann ändå känna mig som Lars Frölander i några ögonblick.
Om jag inte hade kommit ikapp en tjej och simmat in i hennes fötter och var tvungen att stanna upp efter 15 meter, så är jag bergis på att jag hade kunnat crawla mig hela bassänglängden.
Så kanske det ändå finns ett hopp att gubben ska kunna lära sig crawl. Trots allt och mot alla odds, så det är väl lika bra att jag kämpar mig igenom hela kursen.
