Usch vilken (härlig) start på helgen. Spinning med Team Rynkeby. Inget konstigt med det. Helt normalt numera. Men just denna gång meddelar Lars att just det här passet blir extra jobbigt. Han utlovar 75 minuter fullt ös med max 45 sekunders vila. Pannbenet kommer att få sitt också, påstår han. Han ljög inte.
Han sa också några bevingade ord "-känns det mysigt gör ni fel".
Helvete vad jobbigt det var. Vet inte hur många gånger jag tänkte "jag går ut och låtsas att min telefon ringer", "jag går ut och låtsas gå på muggen", "jag går ut och låtsas fylla på vattenflaskan", eller helt enkelt lite lagom dramatiskt låtsas svimma. Vad som helst för att slippa cykla Highway To Hell, som lämpligt nog AC/DC underhöll oss med.
Men jag sansade mig och körde på. Kollade pulsklockan när jag kom hem, i minut 39 klev jag in i pulszon 5, dvs min maxnivå, och gled ur den 42 minuter senare då vi var klara. Ett rätt okey pass med andra ord. Vilket dessutom kändes i benen på väg till omklädningsrummet.
Vi var som Lucky Luke, vi drog snabbare än vår egen skugga
Söndag
Söndagen bjöd på "riktig" cykling. Premiär för mig att göra det med Team Rynkeby. Eller i varje fall med några från Rynkeby. Tre från årets team, en från förra årets team och två helt "vanliga" nybörjare. Men jäkligt duktiga nybörjare.
Alltså en inofficiell träning med nästan bara tjejer. Och så jag. Märkligt. Men superkul.
Vi startade ute i Vendelsö och Stina fick framhjulspunka redan innan vi började rulla. Men sen bar det iväg söderöver med målet att fika i Nynäshamn.
Det gick så jäkla bra, jag suddade definitivt bort taggen från förra helgen då jag inte kände mig helt nöjd. Det gjorde jag med råge på denna tur. Exakt en fart, både uppför och nedför, som passade mig som handsken. Kände mig urstark, en superhärlig känsla. Tack vare alla spinningpass under vintern.
Tyvärr glömde jag min cykeldator hemma så jag vet inte exakt hur snabbt vi cyklade, men med de andra klockorna som fanns i gruppen så tror vi att vi snittade sådär 28, kanske upp mot 29 km/tim. Det är ju jättebra.
Om vi hojar såhär föredömligt runt Vättern och sedan till Paris med Rynkeby kommer det att bli stenbra. Finns ingen anledning till oro, och man får ju inte glömma att säsongen precis har börjat, det är lång tid kvar till alla viktiga lopp.
Så småningom kom vi ner till Nynäshamn och vi fikade såklart.
På hemvägen fick vi en punka igen. Gissa vem? Stina såklart. Nu på bakhjulet. Såklart fick vi också en rätt grym motvind, men sånt har vi ju slutat gnälla om, eller hur. Vädret är som det är och inget att gråta över.
När vi kom tillbaka hade vi avverkat 89 km och alla var rätt trötta. Ingen frånåkt, ingen sackade. En helt igenom perfekt tur.
Priset för denna fina tur blev att när jag kom hem fick jag feberfrossa, gav mig iväg trots att jag inte mådde helt bra. Nu kanske jag får skäll av vårt teams Medic, Doc Lil. Om du träffar henne, berätta inte.
Alltså en inofficiell träning med nästan bara tjejer. Och så jag. Märkligt. Men superkul.
Vi startade ute i Vendelsö och Stina fick framhjulspunka redan innan vi började rulla. Men sen bar det iväg söderöver med målet att fika i Nynäshamn.
Det gick så jäkla bra, jag suddade definitivt bort taggen från förra helgen då jag inte kände mig helt nöjd. Det gjorde jag med råge på denna tur. Exakt en fart, både uppför och nedför, som passade mig som handsken. Kände mig urstark, en superhärlig känsla. Tack vare alla spinningpass under vintern.
Tyvärr glömde jag min cykeldator hemma så jag vet inte exakt hur snabbt vi cyklade, men med de andra klockorna som fanns i gruppen så tror vi att vi snittade sådär 28, kanske upp mot 29 km/tim. Det är ju jättebra.
Om vi hojar såhär föredömligt runt Vättern och sedan till Paris med Rynkeby kommer det att bli stenbra. Finns ingen anledning till oro, och man får ju inte glömma att säsongen precis har börjat, det är lång tid kvar till alla viktiga lopp.
Så småningom kom vi ner till Nynäshamn och vi fikade såklart.
Den här gången blev det ingen selfie, bara en groupie som det
sjöngs om i Mello. Jag syns bara som en skugga. Lika bra det.
På hemvägen fick vi en punka igen. Gissa vem? Stina såklart. Nu på bakhjulet. Såklart fick vi också en rätt grym motvind, men sånt har vi ju slutat gnälla om, eller hur. Vädret är som det är och inget att gråta över.
När vi kom tillbaka hade vi avverkat 89 km och alla var rätt trötta. Ingen frånåkt, ingen sackade. En helt igenom perfekt tur.
Priset för denna fina tur blev att när jag kom hem fick jag feberfrossa, gav mig iväg trots att jag inte mådde helt bra. Nu kanske jag får skäll av vårt teams Medic, Doc Lil. Om du träffar henne, berätta inte.
Till sist
Fick i fredags en kommentar på ett av mina Facebookinlägg som gjorde mig riktigt riktigt glad. Blev riktigt rörd faktiskt. Har aldrig riktigt tänkt så, även om jag fått några liknande kommentarer, men den här bet i hjärta. Tack Mikael.
Göran nu räcker det med träningsuppdateringar! Eller kanske inte. Det är riktigt kul att följa dina uppdateringar och framsteg. Jag känner dig inte personligen, men såg dina uppdateringar på fredrikshof's sida och började sedan följa din egen sida. Det är här jag lärt känna en rolig och inspirerande inivid. Kan ärligt säga att du har haft en stor del i att jag återupptagit min egen träning. Så ett stort tack för inspirationen.