Som den gentleman jag i grund och botten är så erbjöd jag mig, trots sviterna från den svårartade influensa som hållt mig i järngrepp under veckan, att åka ner till vår lokala ICA-handlare för att kompletteringshandla.
Där satt som vanligt en lokal rumänsk tiggare. Jag nonchade totalt och gick in och handlade det jag skulle. Plus några spontangrejer, typ några hekto plockgodis och lite rengöringsgrejer till cykeln.
När jag gick ut mötte jag tiggaren igen. Det var då det hände. Det som aldrig hänt förr.
Plötsligt fick jag dåligt samvete, här går jag liksom och har ett liv, åker i fin bil och kompletteringshandlar både mat, onödigt godis och lyxrengöringsprylar för en cykel.
Och där sitter en fattig människa som stilla ber om hjälp. Det dåliga samvetet slog ner som en bomb i skallen, jag stannade upp, tog upp vad jag hade i fickan, en femkrona, och la i hans tomma tiggarmugg.
Jisses vad han lyste upp. Och så jäkla glad och nöjd jag kände mig när jag fortsatte bort till min fina bil.
Spelar ingen roll om han tiggde på "riktigt" eller om han ingår i nån slags organiserad tiggarcirkus. Han har ett miserabelt liv oavsett. Det har inte jag.
Jag är inte rik, men jag har något som kan kallas liv, och jag sover i ett fint rum i ett fint hus. Och utanför mitt fina hus står min fina bil utanför mitt fina garage. Herregud vad bra jag har det.