Detta bestämdes lite hastigt och lustigt så sent som i går kväll. Jag som har sprungit så långt som 1 mil blott tvenne gånger tidigare i mitt liv, senast för ett år sedan.
Anledningen till starten var att Sofia (läs gärna hennes race report) fick ta över två startplatser från några kompisar som inte kunde ställa upp. Hon tog den ena och jag den andra. Sonen Marcus var anmäld sedan tidigare så det blev en familje-föreställning.
Problemet, fast det var inget problem egentligen, var att jag fick en plats i den startgrupp där man skulle ha klarat ett marathon på 4 timmar. Jösses.
Innan start stog vi och njöt av folkfesten.
Ställde mig för säkerhets skull långt bak i fältet vid start, ville inte vara kaxig och ställa mig långt fram. Starten gick från en liten äng, och när jag lämnade ängen såg jag bara ryggar långt fram i fjärran och alldeles tomt bakom mig. Inget att bry sig om, bara att tugga på i mitt eget tempo som enligt plan skulle ligga på ca 7:30 per km för att klara mitt mål sub 1:15.
Startgruppen efter mig startade 10 minuter senare så jag sprang alldeles ensam i flera kilometer innan flocken kom och blåste förbi mig.
Passerade 5 km med ett snitt på 7:01, så det kändes fantastiskt. Bara att fortsätta så. Men det ville inte kroppen. Tyngst gick km 7 och 8 och andra halvan fick snittet 7:20.
Det roliga var att sista kilometern var den näst snabbaste. Det berodde på att jag från 9 kmmärket såg målgången i fjärran och det blev mer och mer folk utefter banan.
Kul att springa i Rynkebytröjan. Fick några glada tillrop pga den utefter banan. Då blir man lite gladare och springer lite fortare en stund.
Vilken härlig känsla, nästan magisk, det var att svänga in på löparbanan för att de sista 250 meterna spurta in mot mål med massor av folk runt banan som hejade och tjoade.
Så här glad kan man inte vara efter 1 mil.
Sprang jag trots allt för mesigt?
Eller var jag bara glad att eländet var över?
Sonen Marcus visar äkta fighting spirit på upploppet.
För ett år sedan sprang jag milen på 1:21. En grym kross idag med 10 minuter. Det lönar sig att träna, den saken är klar. Om man nu vill bli bättre alltså.
Fast jag har långt kvar tills jag är nöjd. Av 2601 startande idag hade jag bara 48 medmänniskor bakom mig. Positiv thinking, jag kom inte sist i alla fall. Dessutom var det inte supermånga i min egen ålderklass som ville springa det här loppet. Lite positiv thinking igen.
The Demnert Family.
Marcus (55:41), Mr Ego (1:11), Sofia (52:50)
Tänka sig, det är de här, mina och hustruns framavlade barn, som är mina största inspiratörer. Hade det inte varit för dom hade jag aldrig hållt på med mina idrottsliga grejer i min ålder. Vad jag än hittar på så stöttar, sporrar och peppar dom mig. Det är en fantastisk känsla att veta det.
Det här loppet gjorde mig bara ännu säkrare, jag SKA tamigfan klara en halv ironman om ett år. Jag SKA göra det. Jag SKA träna regelbundet, effektivt och genomtänkt för att klara ett sånt lopp. Jag SKA göra det. Tamigfan.
