Det visade sig att jag hade låtit höger pekfinger ännu en gång leva sitt eget liv och på eget bevåg trycka på Enterknappen och boka en Triathlonträningsresa på Mallorca i slutet av april nästa år.
Det där pekfingret har helt gone crazy numera. Helt galen, men jag är inte den som är den. Jag gillar trots allt det fingret.
Men det där pekfingret kommer bergis en vacker dag att ruinera mig. Men fingret är förlåtet. Det här ska bli hur kul som helst.
Jag ska träna och ha det bra, trevligt och mysigt en vecka på ön medan dotter tillika medarbetare Sofia och svärson Jonas, som också bokat samma resa, stannar i hela 16 dagar.
Vi kommer att träna cykling, simning och löpning. För enkelhetens skull hyr jag cykeln på plats. Premiummodell. Lite dyrare, men roligt att prova något vassare än min egen.
Så här skriver arrangören på sin websida om resan:
"Hos Team Snabbare och Tri World är alla välkomna och lika mycket värda. Målsättningen är att alla ska ha kul, bli bruna, trötta och lyckliga!"
Vet inte ålderstrukturen på de som åker på en sån här resa, men jag misstänker att min ålderklass kommer att vara underrepresenterad. Men jag är värd lika mycket, så det så. Jag kommer alltså också att ha kul, bli brun, trött och lycklig. Fast lycklig är jag ju redan.
Tja, vad säger man? Jo jag kanske lider av bokstavssjukdomen DPR (Dum På Riktigt), men just nu känns livet så j..... a kul och jag trivs med att träna och tävla. Kanske för att jag inte satsade på det i unga år.
Min enda målsättning med mitt tävlande är jag ska göra det så bra som jag någonsin kan, och jag vill vara hundraprocentigt förberedd inför uppgiften
Att eventuellt komma sist rör mig inte i ryggen, jag gör såna här saker för att det ger mig en enorm glädje. Jag älskar när endorfinerna dansar samba i hela kroppen.