Det går upp och det går ner

Tänker mest på humöret. All övrig jämförelse, snuskig eller inte, går bort i den här bloggen. Inte ens höjdkurvor ska tolkas annat än seriöst.

 Banprofilen Ironman 70.3 Zell-am-See

När jag valde vilken HIM jag skulle köra nästa sommar så tänkte jag att den här banprofilen i Zell är så att säga överkomlig. Särskilt med tanke på vilka berg jag ska över under cyklingen till Paris.

Jobbig bana med inte omöjlig att besegra med hedern i behåll. Men så hörde jag av några stycken som kört racet att det dyker upp ännu en knäpp efter lite drygt 6,5 mil. Den syns inte på den officella banprofilen. Märkligt nog.

Hursomhelst säger nu ryktet att det är en backe på typ 15% där många gick uppför. Oroväckande.

Men ja ja, har man knallat uppför Mur de Huy två gånger kan man väl knata uppför ännu en knäppa. Eller träna som fan under vinter så jag kan cykla hela vägen uppför. Bra idé, så får det bli.

I helgen begick jag premiär i att delta i ett lopp på Zwift. Ingen tävling, utan mer som en gruppträning. Totalt tror jag vi blev en bra bit över hundra som ställde upp. Deltagare från i princip hela världen.

Var på plats i god tid. Här hade bara 14 st loggat in.

Det skulle bli fler.

 Mr Demnert, Sweden. Laddad och klar

Vad kul det var. Nästan precis som i verkligheten. Och precis som i verkligheten steg pulsen ju närmre startskottet kom. Alltid spännande med något nytt.

Starten var ungefär som på Vätternrundan. Man står där i en startfålla bland typ 100 andra Avatarer och en stor klocka räknar ner.

Starten går och det är precis som i verkligheten. De överladdade cyklisterna som är starkare än vad som är aviserat för gruppen, blåser förbi så det ryker om det. 

Teamledaren, en Holländare, meddelar gruppen meddelst skrivna meddelanden som dyker upp på skärmen, "-håll igen där framme, gruppen splittras". Nästan som på riktigt, fast på datorn.

Försökte ta rygg på några men det var svårt att hålla det avståndet. Och som vanligt för mig, så fort det gick lite uppför så tappar jag. Men tar igen det på platten igen med lite extra tryck i benen.

Efter 20 minter var middagen klar så då klev jag av racet. Trots den korta tiden hann det börja brinna lite i låren emellanåt. Men det gäller att vara uppvärmd och trampa när starten går, för det bara blåser till och sen är det full fart jävlar. I alla fall igår, enligt min försiktiga och blygsamma uppfattning.

Lugn och fin klungkörning á la Fredrikshof eller Rynkeby var det ju inte tal om. Man blev överkörd både från höger och vänster. Man kan ju inte styra hur man vill ligga på vägen, utan det är bara att trampa på helt enkelt.

Slutomdöme: Ett bra ord är skitkul. Zwift har verkligen banat väg för en roligare trainerträning. Blir nog fler race framöver. Känns som en superbra träning där farten och kraften hela tiden ändras.

Inte utan att man redan nu, trots en ny Tacx Bushido, längtansfullt börjar snegla på typ Tacx Neo eller liknande. Inget fel på min Bushido inte, den duger fint, men du vet hur det är. N+1 kan aldrig bli fel.

Var och hälsade på svärmor häromdagen igen. Vi brukar hälsa på henne några gånger i veckan, och då kunde jag inte låta bli att läsa den här. 

Kom omedelbart att jämföra den med min egen nuvarande träningsplan. Jag hoppas vid självaste Gud, om hen finns, att jag, när jag hamnar på boende, att jag har lite mer krafter kvar i både kropp och knopp än att behöva köra efter det här träningsschemat.

Min långsiktiga plan, vilket jag härmed offentliggör, är att ställa upp i veteran-VM när jag fyllt 90, och då duger inte ett sånt träningsschema. Vilken gren jag ska ställa upp i är ännu oklart, ska fundera lite på det under de kommande åren.

Nu ska ju såklart sägas att svärmor, trots sina 88 år, har full styrka i knoppen, men en liten olycka i badrummet orsakade en kotförskjutning i ryggen vilket innebär att hon just nu mest sitter i rullstol och inte kan röra sig. Men det kommer att läka, men det kommer att ta åtskilliga veckor.

Men livet består ju inte bara av elände, lyckligtvis finns det folk med humor också. Vet inte om min humor är lite udda, men när jag läste det här, som jag snodde från Facebook, skrattade jag så tårarna rullade. Därför att det är sant. Eller snarare att sanningen är att löpen tenderar att överglänsa varandra hela tiden. Sex och katastrofer säljer, så är det bara. Ska tänka på det när nästa bloggrubrik ska skrivas.