Den här helgen hade hon satt upp besök på Vårsalongen. Du vet det där plejset som okända konstnärer med lite tur kan få ställa ut sina alster. Vi kikar in där varje år och det brukar vara rätt kul.
Hon hade satt lördagen som kulturdag, men efter en del givande möten vid matbordet så kom vi äntligen överens. Jag kunde cykla på lördagen så går vi på Vårsalongen på söndagen. Perfekt.
Sagt och gjort. Upp kl 7, en god och närande frukost och sen började eländet. Eländet som kan hänföras till vädret och årstiden.
Det blev ullstrumpor, vanliga bibs, långbenad vintercykeltights ovanpå, på överkroppen merinoulltröja underst, en Craft vindstoppertröja på det. Armvärmare krängs på, sen en långärmad vanlig cykeltröja och sen ytterst en vindjacka. Kände mig som en Michelingubbe.
På fossingarna rejäla cykelvinterkängor med extravarm sula och ovanpå allt vinterskoskydd. Det var ju ändå tre minusgrader ute.
När jag äntligen krängt på mig allt var jag genomsvettig och jag gav mig iväg. Frös direkt. Borde ha tagit en vindväst ovanpå allt. Och en buff för att täcka hals och haka. Orkade inte vända om.
Hade planerat en 6-milatur i lugnt pulszon2-tempo. Började bra. Tog vägen förbi Skålhamra. Du som kört där vet att det är en kul sträcka på en mil med många svängar och många små backar genom ett härligt lantligt landskap. En av mina favoritsträckor av flera skäl.
Första halvan är rätt krokig
Idag var det försiktighet som gällde. Rätt halt i skuggiga partier.
När jag cyklat några mil kom jag på att jag var jäddrans fikasugen, och på min planerade runda fanns inga öppna ställen, det visste jag.
Så därför tog jag ett snabbt beslut i en vägkorsning att köra lite längre och nå det berömda fikastället Lunda Livs. I alla fall berömd i Audax och lite andra cykelkretsar.
Man tror alltid att det är stängt. Men det är det inte.
Eftersom det ligger lite off, tycks det vara ett populärt ställe
att göra inbrott. Därav alla galler.
Men gott fika och goda bullar har de i alla fall.
Efter en kort paus upp på aluponny igen för nu var det dags att vända hemåt. Bara fyra mil kvar.
Gick fint i två ungefär. Sen nådde jag norra delen av Skålhamravägen. Den är avsevärt mycket jobbigare från det hållet. Särskilt när tröttheten lite lömskt kommit smygande.
Stannade och åt den sista Snickersbiten. Laddade mentalt, för jag visste ju vad som väntade.
Och så iväg. Jobbigt jobbigt. Den ena backen värre än den andra kändes det som. Backar som jag normalt bruka klämma utan större problem kändes nu som Mur de Huy-varianter. Fan vad jag fick slita.
Det är "betyget" tyckte Strava jag var värd.
Idag mötte jag bara fyra cyklister. På våren möter man kanske 20-30-40 stycken på den här sträckan. Jag vinkade och ropade hej till alla fyra, men ingen besvarade mina hälsningar. De hade alla bockstyren. Det hade ju inte jag, så jag ansågs väl vara en ickecyklist, en gubbjävel som är ute på en liten motionsrunda på en hybridcykel med rakt styre. En snubbe som inte tillhör den "riktiga" cykelfamiljen. Alltså hälsar man inte tillbaka.
När jag kom hem var jag rejält trött. En snortung cykel, närmare 15 kilo, dubbdäck både fram och bak, tunga vinterskor, 103 kg ryttare, ett tyngre luftmotstånd låter som bra bortförklaringar.
Men som någon sagt, oavsett hur mycket man tränar kommer det aldrig bli lättare, bara snabbare. Jag tar till mig det. Men min snitthastighet var så usel idag så jag vill inte ens nämna den.
Trots allt, ett bra pass och jag är stolt att jag faktiskt körde så långt som jag gjorde, det var inte meningen från början. Det blev 83 km.
Nu återstår bara att försöka hålla mig vaken till kvällens Mello. Lite tveksam till det, men jag ska göra ett försök i alla fall. Eller inte.
By the way, för intresseklubben, den här rundan körde jag idag. Fikapausen längst upp i spetsen. Totalt blev det nog två mil extra idag än tänkt. För att få en fika och en bulle.
