Payback, konsumentupplysning och Paolo Roberto

Äntligen får jag lite payback. I mitt enträgna uppdrag att låta alla nätcykelhandlare solidariskt få tjäna en slant på min cykelsatsning så har jag nu äntligen fått lite payback.

Beställde en kortärmad underställströja, en s.k. windstopper, från Rose, för en sån tröja behöver vi ju alla lite då och då, eller hur?

Och ser man på, jag fick en nykundsgåva av dem, en slags väska med oklart användningsområde. Kan inte ens definiera om det är en ryggsäck, påse eller väska. Men snygg, det är den. Så här ser den ut:

Nu har jag även kompletterat min solglasögonsamling. Glajjor med läsrutor alltså. Hittade ju ett par tidigare i våras på Sunread.se. Problemet med dem var att de är lite väl mörka när solen gömt sig. Alltså måste jag komplettera med några glajjor med gula ljusa linser OCH med läsruta. Inte det lättaste att hitta om man inte vill betala en halv förmögenhet på slipade linser.

Efter lite research hittade jag ett par perfekta på nätet hos Orienteringsspecialisten. 400 bagis inkl frakt/porto är ju rena gåvan.

Nu är valfriheten att välja rätt sort i stort sett obegränsad:

Visserligen spontanköpte jag ett par fotokromatiska sportglasögon, utan läsruta, för mindre än en månad sedan, men med dem kan jag inte läsa av vare sig min klocka eller cykeldator, och det går ju inte för sig.
Så de sålde jag (alldeles för billigt) till min dotter.

I går kväll hade jag tänkt/bestämt ta en träningstur, men regnet trillade ner och det var tennis på Eurosport så då slog latmasken till och det blev ingen träning alls.

I natt sov jag så gott, men så märkte jag att Paolo Roberto kröp ner i sängen bredvid mig strax efter kl 05. Blev allt lite förvånad, men lite stolt att han ville snacka lite med mig.

Plötsligt vrålade han rätt in i mitt öra:
"-UPP DIN LATE JÄVEL, DU FUSKADE I GÅR KVÄLL OCH OM DU BARA TRÄNAR NÄR DU HAR LUST SÅ BLIR DET FAN I MIG INGEN TRÄNING ALLS. UT OCH CYKLA RUNT EDSVIKEN. NU. NU KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR VI."

Bara att lyssna, så raskt upp och hoppa i träningskläderna, en snabb frukost och så ut i kylan och trampa runt Edsviken. Gick ju kalasbra och hade jag inte tappat vattenflaskan så hade rekordtiden rykt.

Börjar kännas som att jag är på väg mot en bra form inför VR. Men det är lite för tidigt att börja tokladda redan nu va? Känner mig smått barnslig men jag ser fram mot VR som en liten barn inför julafton.

Måste ju erkänna att det är en härlig känsla att träna ute tidigt på morgonen innan merparten vaknar till liv. Tyst, lugnt och behagligt. Ännu skönare känsla att komma till jobbet i vanlig tid men ändå genomfört ett bra träningspass.

Ibland är jag bättre än jag själv tror.

Time is running out

Har du kollat något program på kanalen Discovery? Många bra program sänds där. Kanske mest för killar förstås.

Men i nästan alla historier som redovisas där så är det alltid "- and the time is running out" för att någon eller några inte hinner pga alla möjliga skäl och orsaker.

Så är mitt liv just nu. Time is running out. Med det mesta. Utom mitt liv hoppas jag. Å andra sidan känns det ju så förstås. Inser att jag har kanske max 10 år kvar för fysiska aktiviteter. Som att cykla Vätternrundan. Som att bestiga Kebnekajse. Som att segla runt Gotland. Som att vandra uppe i Abisko.

Fan, jag vill inte ens tänka på att livet tar slut en dag. Usch och fy.

Samma sak i det löpande vardagslivet. Time is running out hela tiden. Igår tog jag mig äntligen i kragen och påbörjade projektet att få båten i sjön. Det var ingen kul syn som mötte mig. Hon - båten alltså - har definitivt saknat vård och omsorg under vintern. Se här hur hon såg ut. Halva täckställningen hade havererat och gått av, presseningen hade gått sönder. Kommer att kosta tusenlappar att byta ut till hösten.

Allt är cyklingens fel. All tid och fokus har legat på att lära mig cykla och träna inför Vätternrundan. Vem kunde ana att cykling var så himla kul? Inte jag i alla fall.

Men tiden, den räcker ju inte. Time is running out. VR är ju redan nästa vecka och båten måste i sjön innan dess. Och jag vill/måste ju ut och cykla som f-n in i det sista. Det där loppet är det viktigaste jag kan tänka mig just nu.

Och det där med båten, det är bara att gilla läget. Det får bli som det blir, vaxa och putsa kan man kanske göra nästa vår istället. Funkar ju att segla med ett lätt smutsat skrov också. Bara lite skämmigt i gästhamnarna.

En annan sak som cyklingen fört med sig är däremot helt fantastisk. För knappt sex år sedan small en hälsena av på mig under en tennismatch. Vet du hur det låter? Det låter som att en sula på skon släpper i bakkant och flippar upp mot foten med en smäll. Så trodde jag att det var tills jag låg på golvet och skrek av smärta och insåg att skon var hel men att foten fladdrade.

Tyvärr läkte inte senan ihop som den skulle och för fem år sedan gick jag till en rehabspecialist för att få hjälp. Det var Tommy Jonsson på SSIF. Alltså han som fick mig att fortsätta träna på gymmet och sedemera gav mig utmaningen att hoja Vätternrundan. Kul kille.

Hursomhelst så blev hälsenan trots rehab inte helt bra. Har känt att jag småhaltat lite även om det inte synts, bara känts. Nu har jag cyklat snart 200 mil och efter Gran Fondo upptäckte jag plötsligt att jag inte haltade längre. Kan du fatta? Cyklingen har rehabat min hälsena utan att jag visste om det. Nu blir jag religiös för hundrade gången.

Fasicken, höll ju på att glömma viktig info

Phuuu, det var nära, höll på glömma ett jätteviktigt info, nämligen resultatet av majomgången i tävlingen "flest-träningstimmar-i-familjen-plus några till".

Alla tävlingsdeltagare är nog inte informerade, men faktum är att det finns ett pris i den här tävlingen. Den som vinner tre månader i rad, skall bli bjuden på restaurangmiddag av övriga deltagare.

Jag har så här långt vunnit april och maj och jag siktar på seger även i juniomgången.

Här är resultatet i majomgången. Det finns skäl att påpeka att en hel del deltagare borde skärpa till sig.

Vätternrundan. 12 days 1 hours 45 minutes 19 seconds till första start

Inte mycket kvar nu. Rubrikräkningen är tagen i skrivande stund från VR:s sida. Så när du läser det här är det ännu kortare tid kvar.

Idag blev det en "riktig" cykelträning ute på Ingarö med 12 likasinnade cyklister under ledning av Mäster Anders Johansson som med auktoritet och pekande med hela handen dirigerade oss till en samstämmig orkester som likt en orm forsade fram på Ingarös vägar.

Ett stiligt gäng, det måste man nog säga.

Vi körde stundtals rätt hårt. Det här var liksom slutspurten för de som ska cykla Halvvättern nästa helg och vi andra som cyklar hela rundan helgen efter det. Plus övriga som inte cyklar någon av de tävlingarna.

Idag blev det:
- Backträning (jag hatar backar, men bara de som går uppför).
- Spurtträning (perfekt att kunna det så man kan spurta in de sista hundra metrarna i Motala. Ser käckt ut. Precis som på Eurosport).
- Vanligt gruppcykling i både två led och ett led.
- Belgisk kedja.(I looove Belgisk kedja)

För dig som är novis inom cykling så är Belgisk kedja inte choklad och inte heller en cykelkedja som är tillverkad i Belgien. En Belgisk kedja är ett sätt att i grupp på ett aerodynamiskt sätt forsa fram så effektivt som möjligt. Kort sagt en teknik att byta med den som ligger först i ledet. Kanske inte en perfekt beskrivning, men på ett ungefär i alla fall.

Efter träningen fikade vi i Gustavsbergs hamn och vem träffade jag där om inte en affärsbekant som jag inte träffat på närmare 10-12 år. Han liksom jag är typ nybörjare, med skillnaden att han cyklar i de snabbare grupperna.

När jag kom hem kände jag mig så nöjd så nöjd med dagens träning. Hade helt enkelt skitkul och en sån här träning är en helt annan division än att harva runt ensam.

Mental boostning

Idag fysisk vilodag. Istället boostade jag mig själv genom att heja på dotter/medarbetare Sofia som genomförde sitt femte Stockholm Marathon.

Idag var hennes målsättning att slå sitt personliga rekord. För detta har hon tränat synnerligen målmedvetet och ihärdigt under vintern och våren. Se bara här på bilden efter 3 km, där hon klart och tydligt ligger långt före klungan.

Lika pigg såg hon ut vid Djurgårdsbron med 13 km kvar till mål. Då såg rekordförsöket ut att ha en god chans.

Sen gick hejarklacken hem och fikade. En stund senare fick vi den här bilden:

Nytt personligt rekord med 12 minuter. Sluttid 4:28:37. Hon slog därmed hennes bror/min sons tidigare rekord med ca 4 minuter.

Häri ligger en del av förklaringen till mina fysiska aktiviteter, mina barn peppar mig hela tiden till nya stordåd.

Jag är en lyckligt lottad farsa.

Förändringens vindar blåser

Lika bra att inse. Jag har snöat in på cykling. Därför har jag idag bestämt att tillfälligt byta namn på min blogg och byta ut lite bilder.

Från idag är jag nu fullvärdig medlem i Fredrikshofs Cykelklubb. Hämtade ut klubbtröjan. Nu gäller att fylla den också.

Problemet är att mina lådor och skåp redan är fyllda med allehanda typer av cykelkläder. Måste snart låsa åtkomsten till alla cykelsajter på nätet.

Som vanligt gäller väl regeln vad som kan anses normalt antal att inneha när det gäller specialkläder och prylar = nuvarande antal +1.

Hej då Tommy

Min tränare Tommy slutade på gymmet i Frescatihallen igår onsdag. Han har hjälpt mig att träna i fem år. Han har byggt upp ett stycke sladderkropp till en vältränad och stabil kille/gubbe. Inte byggt muskler utan byggt upp kroppen med funktionell styrketräning så HELA kroppen är välbalanserad i alla muskler.

Det var Tommy som den 22:a augusti förra året gav mig utmaningen att i år klara Vätternrundan. Sedan den dagen har träningsfokusen varit att träna upp kroppen till det evenemanget, som nu bara är två veckor bort.

Det senaste året har dessutom vi på kontoret tränat ett halvtimme varje onsdagslunch med Tommy som ledare. Tuffa pass. Igår körde Tommy ett sista bonuspass med oss på hans sista arbetsdag på Frescati.

På filmen är det Tommy som är till höger i bild. Men det fattar du när du ser de andra. Tjejen är Sofia och killen till vänster, han som ser så trött ut, är Niklas, vår trafikledare.

Hej då Tommy och tack för de här åren på Frescati. Du har betytt mer för mitt välmående än du nog kan gissa. Vi ses snart igen i ny lokal så fort du hittat din nästa anhalt. Hoppas det blir på Stockholms norrsida.

Mitt första cykellopp, Gran Fondo, genom mina ögon

Först vad jag tyckte om arrangemanget Gran Fondo som alltså var mitt första cykellopp. Någonsin. Till och med det första uthållighetslopp, oavsett idrott, som jag någonsin deltagit i.

Starten inne i Friends Arena måste väl ändå vara i världsklass. Vilken annan stor tävling med 2800 deltagare startar inomhus i skydd mot regn, snö, värme och annat elände. Dessutom föredömlig ordning och reda för alla olika startgrupper. Fullt ös på konfrenciererna som matade ut information i högtalarna blandat med tuff och lite pulshöjande musik. En fantastisk start.

När vi sedan rullade ut från arenan efter starten upplevde jag det som mäktigt. I varenda korsning stod funktionärer och visade vägen samt stoppade all biltrafik. I de större korsningarna och rondellerna hjäpte även polisen till. En härligt känsla att dundra in i rondeller och korsningar utan att ens behöva fundera på om det kom bilar eller inte. Jag kände mig nästan som om jag deltog i ett cykellopp som direktsändes i Eurosport.

Jag såg inte en enda bilist som bar sig illa åt. Jag såg inte en enda busschaufför som bar sig illa åt. Samtliga trafikanter visade enorm hänsyn i alla lägen. I alla fall där jag befann mig under loppet.

Så lite, eller kanske mycket, hur jag upplevde mitt eget första lopp. 12 mil är det längsta jag cyklat tidigare, så 15 mil borde ju inte vara särskilt märkvärdigt, eller hur? Men det skulle visa sig att det var tuffare än jag kunde ana.

Jag cyklade tillsammans med min svärson Jonas.Vi tuffade på i rätt bra tempo men hittade aldrig någon grupp att cykla tillsammans med. Min uppfattning var att de flesta som deltog var hyfsat avancerade cyklister och många grupper svischade förbi oss mest hela tiden. För fort för oss. Såg inte sådär jättemånga glada amatörer på 15-milarundan. Och inga som var intresserade att cykla i ordnad grupp med oss. Och ska jag vara ärlig så såg jag inte särskilt många i min åldersklass heller, så inte undra på att de flesta körde förbi oss.

Mitt stora idrottsliga problem är att när jag kollar mig i spegeln hemma så ser jag en 40-åring, men i verkligheten står där en snart 63-åring. Visserligen en hyfsat vältränad sådan, men likväl snart en pensionär. Jag får/kan inte jämföra min kapacitet med yngre vältränade killar och tjejer.

Till första stoppet i Mörby gick det jättebra. Strax därefter stod två olika Demnertska hejarklackar och pushade oss. Här är den ena, Sofia, min dotter tillika Jonas fru.

Till andra stoppet i Upplands-Väsby gick det jättebra. Till tredje stoppet i Edsbacka gick det jättebra. Därifrån behövde vi bara hoja en halvmil till ett bonusstopp efter långa backen på Sollentunavägen där min fru stog och hejade. Jag fick en energipuss av henne. Den satt fint.

Sen rullade vi på i ett bra tempo in i och ut ur Friends Arena till nästa depåstopp. Nu började det kännas lite tufft. Min mätare visade stundtals 30 graders värme i luften.

Men upp på stålhästen igen och ut på samma varv en gång till. Lätt mentalt jobbigt faktiskt. Strax innan nästa depå, den i Mörby började det kännas rejält tungt. Inte så att jag gick in i väggen, men kanske snuddade jag dörrposten lite. Strax därefter nytt bonusstopp vid en utökad hejarklack, nu bestående av fem glada vuxna, en glad hund samt en totalt ointresserade baby i barnvagn som bara såg lite sur ut (f´låt mamman o pappan Greta o Micke).

Iväg igen mot Upplands Väsby-depån. Där hörde vi prat om att "kvastbilen" var på väg, så raskt upp på våra hästar igen. Tre mil kvar.Tungt, riktigt äckligt tungt gick det nu. Dessutom tuff motvind, Jonas kände sig stark och drog mest hela tiden nu.

På väg mot Edsbacka-depån började mitt artrosknä värka rätt ordentligt så i Edsbacka fick jag av en för mig okänd Fredrikshovare en Ipren för att dämpa smärtan. Tack för det.

Nu gick det lite lättare upp mot nästa bonusstopp där min fru stog.  Nu var min energitank näst intill tom, där var jag tvungen att inta en kort vilopaus. Men ytterligare några klunkar vatten och energidryck fick fart på gubben igen.

Nu blev det lättare, kilometrarna kvar till målet blev färre och färre och ju närmre Solna vi kom desto lättare gick det att trampa.

Så kom den då till slut, den efterlängtade mållinjen. Sluttid för mig 7:03:06, och för Jonas 7:03.05.

När vi gick i mål hände någonting underligt, när jag fick medaljen runt halsen och jag skulle tacka killen som hängde den där, blev jag plötsligt så rörd så det stockade sig i halsen och jag kunde inte prata på flera minuter, för då hade jag börjat gråta. Av lycka, av lättnad, av trötthet. På bilden ser jag ju väldigt pigg ut, men inombords var jag helt tömd på energi.

Vad lärde jag mig nu av detta lopp? Om tre veckor ska jag ju cyklar dubbla sträckan, 30 mil.

Jo, jag ska inte börja i det tempo vi började med, jag ska dricka ännu mer, trots att jag själv tyckte jag drack väldigt mycket under loppet, men det var ändå inte tillräckligt.

På Vätternrundan har jag ingen kompis att samcykla med, så det får bli så att jag måste försöka hitta grupper som kan gruppcykla, dessutom i ett tempo som är lagom för mig.

Min sammanfattning av Gran Fondo: En superkul utmaning och ett fantastiskt arrangemang. Jag är nöjd med min huvudmålsättning, att ta mig runt, men ganska besviken på sluttiden. Hade hoppats på 6,5 timmar. Jag skyller på värmen.

Dessutom fick jag en äkta cykelbränna.

Vätternrundan. Uppladdningen har börjat

Bara tre veckor kvar till examen, Vätternrundan. Har tränat stenhårt i snart 10 månader, på lördag kör jag genrepet, GranFondo Stockholm, långa rundan 15 mil.

Idag har den mentala uppladdningen påbörjats. Man måste gå "all in". Jag börjar redan på jobbet med en begränsad jobbinsats och klädd i tävlingsuniformen förutom kortbrallorna. Det vore att gå lite för långt att ha dem på jobbet, det tycker till och med jag. Skulle varit lite för provocerande.

Vila är ett vapen, säger träningsgurun Paolo Roberto. Jag tar det som en uppmaning. På jobbet, men annars ska jag idag köra sista gympasset med min tränare innan tävlingarna går igång.

I AM READY. LETS KICK SOME ASSES, eller snarare LETS KICK SOME PEDALS.

Vilken komplimang jag fick

Idag fick jag en komplimang så jag nästan rodnade. Av en kille. En ung kille, någonstans mellan 25 och 30 år skulle jag gissa. Fast jag tror han ljög för att rädda sig ur en pinsam situation.

Saken var den att på lunchen åkte jag och dotter/medarbetare Sofia till ett byggföretag, för Sofia skulle köpa färg till sitt och hennes makes husfasad.

Inne i butiken började hon prata med en försäljare om problemet. Jag stog och hängde bredvid och bara slölyssnade. Killen flackade med blicken mellan Sofia och mig. Så behövde hon ringa till sin make Jonas för att fråga något och hon säger det. Killen såg plötsligt lite förvirrad ut.

"-ja alltså, det är inte han som är min man, det är min pappa" sa hon och pekade på mig.

"-ojdå, då har du en väldigt fräsch pappa", sa killen. Han kan ha sagt "ung och fräsch", men jag är inte säker på att han sa ung, men fräsch sa han, det kommer jag ihåg tydligt.

Det är minsann inte ofta man får höra komplimanger i min ålder, särskilt inte från en ung kille. Men kul var det i alla fall, även om han säkert ljög.

Idag fyller vi 25 år

Just idag fyller StockholmsBuss 25 år. Just idag för 25 år sedan utförde vi vårt allra första uppdrag, ett dagis som skulle till Julita Gård.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och många bussar har rullat över desamma. Många roliga uppdrag har vi haft förmånen och äran att utföra under alla dessa år.

Min förhoppning är att våra kunder fortsätter att hitta till oss och att nya förstår att vårt enda mantra är som vår slogan: Alltid bättre än alternativet.

Vi har många kunder som hängt med oss ända sedan starten och det är jättekul.

Tack alla kunder - företag, idrottsföreningar, myndigheter, skolor, privatpersoner, pensionärsföreningar, resebyrårer, till och med andra busssbolag, för ert förtroende, vi tänker fortsätta jobba stenhårt för ert bästa.

Tack alla fantastiska chaufförer som jobbar hos oss, tack alla fantastiska chaufförer som har jobbat hos hos, utan er hade vi inte kommit så här långt.

Nu kör vi vidare mot 50-årsjubileet.

Jag, en volontär i EU-valets tjänst

Så har jag då gjort premiär som valarbetare. Som volontär. Det är viktigt att engagera sig. Det är viktigt att demokratin bibehålles.

Min insats bestod i att jag i natt körde Moderaternas valbuss från Salem utanför Stockholm in till city, och därefter ut till vårt garage.

Som du kanske redan vet så valde Moderaterna att hyra en buss från StockholmsBuss under deras valarbete inför 25 maj.

Jag skulle vilja säga att min insats var en viktig insats. Både för demokratin i stort, som för demokratin i vårt företag. Alla måste hjälpa till för att det ska fungera.

Saken var den att som avslut på Moderaternas turné i Skåne, så kryssade de sig på hemåt Stockholm under gårdagen genom att besöka diverse städer i stort sett efter vägen. Men inte riktigt raka spåret. Det innebar att vår förare Jannes arbetstid bara räckte upp till Salem.

Det var där volontären Göran stod och väntade för att köra bussen vidare till city och sedan ut till garaget.

Inte så mycket kanske, men ändå en synnerligen viktig insats.

Båten, jag har glömt bort båten!

Herrejävlar, det har ju blivit vår. Snart sommar. Det betyder ju att min segelbåt måste fixas. Jag som inte ens tagit av täcket på den. Jag som inte ens tvättade rent botten i höstas efter upptagningen. Jag som i höstas hade så många fixarideer som skulle skett under vintern. Ingenting har skett.

Det är cyklingens fel. All min fokus har legat på cykling nu i vår. Nästan glömt bort hur härligt det är när väl båten hamnat i sjön, seglen hissas och man glider tyst iväg av naturens egna krafter. Inga uppförsbackar, bara eventuellt jobbig motvind, men vem har sagt att livet ska genomföras på en räckmacka?

Näe Göran, skämmes, så här får det inte gå till. Marsch pannkaka ner till båten och börja vårfixet, det är hög tid nu.

Varför är vissa bilister mer än lovligt korkade?

I går var jag ute med mina nya cykelkamrater på en 11-miltur på Södertörn. Vi var 6 stycken och cyklade på fina "bilglesa" vägar. Mestadels cyklade vi därför på led med två i bredd. Det är liksom gruppcyklingens standarduppställning när väg och trafik så tillåter. Funkar inte det så blir det cykling på ett led.

De flesta bilister som körde om oss visade hänsyn och körde om med bred marginal. Det tackar man för.

Men så kommer en och annan som saknar både vett och hänsyn. Vi kan kalla dem Nisse Dumbom.

Nisse Dumbom nummer 1 kommer ikapp oss i en kurva med lite dold sikt. Han måste således sakta in en smula en liten liten stund innan sikten är fri och han kan köra om oss. Det gör han, han har ju inget annat val än att riskera frontalkrock i fel fil.

Så kommer sikten och han gasar järnet förbi oss samtidigt som han hänger sig på signalhornet, vet inte varför, sannolikt för att meddela omvärlden att här kommer Nisse Dumbom. Se på mig, hör mig. Jag finns. Jag sitter i en bil, alltså är jag bättre, och har rätt till fri framfart, än 6 andra trafikanter, cyklister.

50 meter efter att han kört om oss saktar han ner och svänger in på en sidoväg till vänster. Klart.

Man kan bara ruska på huvudet och undra, varför i h-e bära sig åt på det sättet? Hade han tutat och haft sig om vi varit en traktor med släp? Förmodligen inte. Hade han gjort det om vi varit 6 motorcykelintresserade äldre ungdomar med svarta västar? Definitivt inte.

Lite senare kommer Nisse Dumbom nummer 2. Likartat scenario som Nisse Dumbom 1. Men den här killen gasar om oss, och precis när han passerat våra frontcyklister svänger han in och tvärbromsar. Precis innan de brakar in i honom rivstartar han iväg som en oljad blixt.

Jag är ytterst tacksam att ingen Nisse Dumbom tog livet av någon av oss genom att preja oss av vägen. Mina två beskrivna händelser är rent av blygsamma jämfört med andra bil/cykelrelaterade händelser som händer varje dag. Cyklister har dött, cyklister har skadats på grund av alldeles för många Nisse Dumbom som far omkring på våra vägar.

Själv är jag ju numera en hobbycyklist som bara cyklar när det inte regnar och bara när jag har lust. Så jag har full respekt för alla som cykelpendlar vareviga dag i ur och skur i och runt Stockholm. Jag skulle aldrig riskera livet genom att ta med cykeln inne i city. Så modig är jag inte.

Däremot visar jag all tillbörligt respekt och hänsyn till alla cyklister när jag sitter skyddad i min bil. Det har jag alltid gjort, även innan jag började hobbycykla. Jag kan inte för hela mitt liv fatta att inte alla bilister visar den hänsynen och respekten för andra människors val att ta sig fram i livet.

Så Nisse Dumbom, skärp till dig. Då kommer även du att bli en lyckligare människa.

Nu blev jag rädd

Nu blev jag rädd två gånger om.

Gjorde ett s.k. Granntest på Facebook. Mina bästa grannar skulle vara min dotter resp en man jag aldrig träffat. Att min dotter är trevlig på alla sätt vet jag redan, men Fredrik känner jag mig lite osäker på att ha som granne, men han verkar vara en väldigt trevlig man som jag då och då konverserar med via mail/twitter/facebook.

Dessutom bor han på Västkusten och jag är då inte beredd att flytta dit. No way alltså. Herregud, att då också få Ljungskilebuss som konkurrent vore inte roligt.

Så blev jag rädd att mitt träningsupplägg inför Vätternrundan är fel. Såg en bild på Twitter. Tänk om det är så här Vätternrundan ska genomföras? Då är det verkligen hög tid att ändra träningen.

Nu far vi på turné

Nu är det full fart att ragga röster inför EU-valet. Så nu drar vi ut på några veckors turné.

Moderaterna gjorde ett bra val, nämligen att hyra bussen från StockholmsBuss. Eftersom vi alltid hejar på våra kunder, oavsett om det är ett idrottslag eller politiskt parti, så hoppas jag Hökmark får många röster.

Den enda politiska ställning jag tagit för vårt företag var när vi för något år sedan avböjde ett uppdrag att köra Sverigedemokraterna. Där gick gränsen.

Här nedan ser vi vår stilige förare Janne som för dagen inköpt ny slips i en för uppdraget korrekt färg.

Cykling kan förändra människor

Just hemkommen från min och hustruns semester på Sicilien drabbades jag av något som jag inte kunde drömma om skulle hända mig. Någonsin.

Jag fick för mig att jag skulle mecka med min cykel. Göra rent den i minsta molekyl. Ingen aning hur man ska göra men med hjälp av Google löser man det mesta.

Klart jag saknade lämpliga verktyg men jag hängde på låset hos söndagsöppna Cykloteket och inköpte vad jag trodde behövdes. Plus ett par nya balla fotokromatiska cykelglasögon. Spontanshopping när den är som bäst.

Hem igen och fullt fokus på att skruva isär diverse saker för rejäl rengöring. Tänkte att om jag inte får ihop det så slänger jag ner allt i en ICA-kasse och åker till Mäster Anders Johansson i Nacka/Värmdö-sektionen av Fredrikshovs Cykelklubb. Han kan sånt.

Kassetten, alltså prylen som kedjan sitter fast i på bakhjulet, lyckades jag få isär i alla dess delar, gjorde rent dem och lyckades lite överraskande få ihop den igen.

Men att få av kedjan, där gick jag bet. Hade glömt att köpa verktyg för det. Så i morgon en snabbtur till cykelbutiken så får jag fixa det i morgon kväll.

Göran, cykelmeck, det kunde man inte ens gissa för ett halvår sedan. Cykling förändrar människor.

Några allmänna funderingar. Även utländska

När månaden mars var slut sa jag att jag gick för aprilsegern i tävlingen "Flest-träningstimmar-i-familjen-plus-några-andra".

Tja, vad ska man säga? Statistiken säger allt. Trots att jag lämnade fältet öppet genom att bege mig till Sicilien de sista dagarna i april.

Så lite om att fara utomlands med en pacemaker inopererad i kroppen. En sådan har en del nackdelar, men även en betydande fördel. 

Jag fick min PM i samband med stroken för tre år sedan. Då upptäckte man att mitt hjärta bara slog varannan gång när jag sov. Inte så bra i längden. Så in med en PM så var den saken ordnad.

En PM är som en kompis med hjärtat, när kompisen hjärtat inte orkar hänga med, så kliver PM in och stöttar och knuffar på. Ungefär så kan man förklara saken. Det är det jag menar med en betydande fördel.

Nackdelen är att man inte kan magnetröntga sig. Eller gå igenom den vanliga röntgenbågen vid passkontrollerna. Eller ha mobiltelefonen i vänster bröstficka. PM:en sitter nämligen ganska precis där.

Alla de här sakerna riskerar att ladda ur batteriet som sitter i PM. Vore inte kul. Nu frågar du dig säkert hur länge räcker då ett PM-batteri? Det räcker normalt uppåt 10-12 år, sedan får man operera in en ny PM.

Tillbaka till passkontrollerna. På vår resa till Sicilien fick vi ta tre olika flighter, och därmed genomgå tre olika kontroller. Vi som har PM får gå vid sidan om röntgenbågen, och sedan som värsta brottsling stå där med armarna rakt ut medan en passtjänsteman klämmer, känner och trycker överallt på kroppen. Sånt som Jonas Gardell hade uppskattat mer än mig.

Första kollen i Sverige var noggrannast, väldigt noggrant måste jag säga. Han till och med letade efter bulan där PM sitter för att vara säker på att jag inte ljög om den,

 I Milano var det lite hafsigare och i Neapel några snabba tryck under armarna, sedan bara "-prego Senor".

Och i Palermo blev min fru och jag hämtade med en liten Setrabuss som hotellet vi bor på äger.

Italiensk glass måste för övrigt vara världens bästa. Så otroligt smarrig så jag skulle lätt kunna avstå både lunch och middag för några rejäla glasstrutar. 

Nu har jag läst ut boken En man som heter Ove. En fantastisk kul, humoristisk och kärleksfull bok. Ibland känner jag mig som Ove. Det ska du ha väldigt klart för dig.

Det är tufft att ligga på topp.

Igår en cykeltur med svärsonen Jonas. Vi började med en kortare breefing om rutten.

 Därefter bar det iväg upp mot Kårsta. 9 mil blev rundan när vi kom tillbaka.

Det är tufft att cykla långt, fattar inte riktigt hur det kommer att bli på Vätternrundan, för då är det 30 mil. Men övning ger färdighet i både styrka och uthållighet. Det är därför jag kämpar på, även om kroppen helst vill annat. Det måste gå.

Idag söndag är/var mitt program:
- lättare pass på gymmet en timme, med lite lättare vikter/motstånd och med inriktning på rörlighet.
- cykeltvätt
- gräsklippning
- lite småjobb på kontoret
- packa resväskan
- sannolikt somna i soffan framför TV:n.

Som helhet och sammanfattningsvis: det kostar på att ligga på topp.

Recension KulturRallyt

Jahaja, så har vår lilla tvåpersonersförening KulturRallyt gjort ytterligare ett nedslag i Stockholms kulturliv.

Denna gång besökte vi Dramaten och såg Shakespeares skådespel Rikard III. Tunga grejer.

En kort sammanfattning av min personliga åsikt om föreställningen, men jag tar den på engelska för mina engelskspråkiga bloggläsare: boring, boring, boring.

Men scenspråket, regin, scenografin och framförallt huvudrollsinnehavaren Jonas Karlsson var en fantastiskt fin kombination. Men det var ett tungt gammaldags språk. Första akten 1 timme och 10 minuter kändes betydligt längre än så, innan fikapausen räddade min mentala hälsa.

I pausen, dit vi hade förbokat the och kaka, blev vi placerade i två sköna fåtöljer. Bekväma  men illa placerade väldigt nära själva cafeterian dit de flesta fick köa. Alltså de som inte varit smarta nog att förboka fikat. Jag hade en del köande kulturella människor nästan i knät.

Men som sagt, theet smakade utmärkt, min valda chokladkaka med cocosöverdrag var god men något torr. Svärmor bakar godare.

Hustruns Mazarin helt godkänd enligt henne, men hustrun har inte riktigt samma seriösa inställning som jag beträffande bakverk. Så jag ställer mig tillsvidare lite tveksam till hennes Mazarinbedömning.

Så började andra akten, ytterligare 1 timme och 10 minuter i hopkrupen ställning ty Dramaten är en gammal inrättning som byggdes för dåtiden normalbyggda människor som var en tvärhand höga. Inte mycket plats för en nutida människa på 196 stiliga centimetrar.

Så till sist kom då repliken jag så länge hade väntat på: "-en häst, ge mig en häst. Ett kungarike för en häst".

Sen var pinan slut, både för Rikard III och mig.

Ett kort meddelande

Korrekt hårsvallsnivå inför försommaren skall vara 3,5 mm. Min frissa Gun fixade det på mindre än 5 minuter.

Från juni gäller högsommarnivån, 2 mm.

Slut på meddelandet.

Träningen fortsätter

Efter sol kommer regn. Efter en påskvistelse på Gotland med bl.a  god mat varenda dag, och ingen fysisk träning, så kom vardagen tillbaka. Således dags att träna igen. Hyfsat varmt väder betydde årspremiär med kortbrallor.

Det blev den vanliga rundan runt Edsviken. En rätt lagom kvällsdos. Tar ungefär timmen och innehåller massor av apjobbiga backar där man kan träna både pannben, lårmuskler och puls. Kort sagt en runda som innehåller allt utom distansträning.

Om du följt mig på bloggen så vet du att jag kämpat för att kunna cykla runt viken under timmen. Har varit knepigt, men nu känns det som ingenting.  Jag tror att största orsaken är att jag nu klipper backarna bättre och framförallt orkar allihop i ett för mig bra tempo. Det är superkul när man märker att träning lönar sig.

Igår passade även mitt serviceteam på att träna lite pepp, vattenförsörjning och lite allmänna positiva kommentarer till mig. De stog nämligen vid vägkanten efter ungefär en mil. Min lilla fiffiga cykeldator kan man nämligen koppla upp via min iPhone så valfria medmänniskor kan följa min framfart i realtid. Därför visste de när och var jag kom på lämpligt plats.

Man måste ändå säga att det här är ett ovanligt stiligt ekipage, eller hur? Men, det finns ett fel där Cyklisternas Stilpolis omedelbart hade gripit in och bötfällt mig. Kan du se varför? Svaret finns längst ner.

Rätt svar är felaktig utrustning: Bianchistrumpor, desstutom gröna, till en röd/vit Trekcykel. Funkar inte. Böter på sånt sägs det.

Skräptorsdag

Vad är det här för en dag egentligen. Skärtorsdag. Förmodligen felstavad  redan från början, skulle nog ha hetat Skräptorsdag.

Helt igenom värdelös. Här en situationsbild från vårt lilla kontor.

Tre tomma platser. Bara jag som är flitig som en myra. Telefonen tvärtyst så det är nog inte bara på vårt kontor som personalen tycker fritid är viktigare än arbetstid.

Själv säger jag bara som det gamla fina ordspråket: Arbete befrämjar hälsa och välstånd. Tur i alla fall att våra härliga chaufförer förstår det.

Dessutom, alltså dessutom, har min personal på kontoret med största säkerhet glömt att det är armhävningstorsdag, alltså armhävningar kl 10, 11, 12, 13, 14 och 15. Men det har väl inte du glömt va?

Nämen om det ska vara på det här viset kanske jag också skulle kila iväg någon timme tidigare idag och ta en uppfriskande cykeltur?

Glad Påsk på dig, bäste läsare.

Lekte lite VM i cykel idag

Idag lattjade jag cykel-VM i tempokörning. Banan var runt Edsviken 22 km. Min bästa tid på den rundan är 1:03. Idag skulle jag slå den tiden.

Gissa vad? Jag grejade det. Grymt, sa grisen.

När klockan visade 50 minuter insåg jag att det skulle bli tajt att slå tidigare rekordtid, så jag la på en riktig rökare de sista kilometrarna och gick på attack i de kvarvarande backarna. Jag trampade på så mjölksyran kokade i låren och lungorna nästan sprängdes.

Då tänkte jag på de där riktiga atleterna typ Charlotte Kalla, eller Emma Johansson och de andra som tar ut precis allt de har för att vara snabbast. Jag kände mig som dem, eller kanske någon mer manlig sort förstås. Jag tänkte att det är ju en bra "pannbensträning" att kämpa fast det gör ont och man helst vill tagga ner. Men man FÅR inte det om man vill vinna guldet, eller slå rekordet. Man FÅR inte vika ner sig.

Idag skulle jag klara rundan under 60 minuter, det bara var så. Och så blev det. 58:40 är nya rekordtiden. Vete fan hur jag ska bära mig åt för att slå den tiden, men det går nog det också. I sinom tid.

Det är kul att leka, men jag vet inte riktigt orsaken till rekordet. Laddad upp över öronen när jag startade kan vara en sak, nya (dyra) brallor från Assos (säg inget om det till min hustru) kan vara en annan, en liten lätt justering av cykelsadeln kan vara ett annat skäl.

Strunt samma, det är kul att hoja. Och att leka.

Min första distanstur på cykel

Låt oss börja med min spontana känsla när jag gått i "mål" efter 11,5 mil: Vidrigt, fy faan.

Nästa känsla som kom upp var: hur i h-e ska det här gå, jag är anmäld till Gran Fondo 15 mil, och även till den lilla 30-milaturen runt Vättern. Jag måste ha tappat förståndet.

Men vi tar det från början. Min första racerhoj köpte jag i augusti förra året. Innan dess hade jag inte suttit på en cykel på säkert 30 år. Men what the fu..., hur svårt kan det vara att cykla fort på en racer?

För några veckor sedan anmälde jag mig till en temakväll i Orminge i regi av Fredrikshofvs cykelklubbs Värmö/Gustavsbergssektion. En kille som heter Anders Johansson var "lärare". Fin kille. Fick säkert sin första racerhoj på 1-årsdagen.

Efter den kvällen träffades vi, ett antal "elever" och Mäster Anders ute i Gustavsberg på helgerna för att förkovra oss i cykling i allmänhet och gruppcykling i synnerhet.

Idag lördag var det "examen" med en distanstur ner till Ösmo, ca 5,5 mil, där en traditionell fika intogs innan vi började hemfärden.

Gruppen skulle vara "lugna/nybörjargruppen". You bet.

Gruppen bestod av ca 16-17 cyklister. Som jag förstod saken hade de flesta cyklat mycket och länge men aldrig i grupp. Jag har inte vare sig cyklat särskilt länge eller i grupp. De flesta var i åldersspannet 30-45/50 sådär. Och så jag 60 plus ytterligare några år på det. Plus Mäster Anders som är lite äldre än jag. I gänget dessutom minst två tjejer som tävlar i triathlon samt ett helt gäng unga starka tjejer och killar. Tufft gäng, den saken stod klart ganska tidigt.

I stora drag hängde jag med bra ner till Ösmo. Fast inte i uppförsluten, då försvann de flesta som en avlöning och det var ett rent helvete för mig och några till att komma ikapp.

Hemvägen gick hyfsat bra fram tills vi hade kanske 3 mil kvar, då började det bli rejält tungt och jobbigt. Då ska man ju veta att jag är en hyfsat bra tränad 60-plussare.

Man skulle faktiskt kunna säga att om jag idag skulle tävla mot mig själv som 30-40-åring, ja då skulle den 30 eller 40-åriga Göran inte ha en chans. Jag har faktiskt aldrig varit i bättre fysiskt form än vad jag är nu.

Men att cykla är ändå lite annorlunda. Särskilt utan vana. Tycker jag i alla fall.

Nu började jag halka efter rätt rejält och efter sista stoppet där vi intog lite glass och annan onödig föda så tog orken rejält slut. Jag hann knapp blinka så var de andra redan utom synhåll. Chanslös är bara förnamnet.

Kvar var jag och Mäster Anders samt Flavio som höll mig sällskap resten av rejset. Tack för det.

Nu kommer en lista på vad jag lärt mig idag och varför det gick som det gick.
- jag är inte längre 30, 40 eller 50 år. Jag orkar mindre än mina yngre cykelkompisar.
- har har inte cyklat lika länge som de andra och jag tävlar inte i triathlon
- jag behöver inte skämmas för att jag stundtals inte hänger med. Stundtals alltså. För övrigt var det faktiskt andra som hade det ännu lite jobbigare än jag.
- "bensinen" tog slut. Hade för lite vätska med mig och inga energikakor och liknande så jag körde nog torrt i energitanken.
- en del bilister saknar både hjärna och förnuft. Det visste jag sedan tidigare, men ännu mer efter idag.

Sammanfattning:
Rejält kul. Trots allt. Jag har aldrig någonsin cyklat så här långt. Aldrig ens i närheten av 11,5 mil. Jag är ohyggligt stolt över mig själv. Bra Göran.

Men ändå, kvar ligger en liten tagg som skaver i mitt inre. Jag borde ha kunnat gjort det bättre, jag borde kunnat hänga med bättre på slutet.

Men va fan, en utmaning är en utmaning och nästa gång, då jävlar ska jag göra det lite bättre. På måndag ska jag ut och klämma några grymma backar ett par gånger.

Gran Fondo 15 mil kommer bli lätt att knäcka, Vätternrundan lite knepigare, men jag kommer att mala på med mitt mantra "failure is not an option".

Tack Anders Johansson för några mycket lärorika och roliga cykelveckor.

Vi har fått en vikarie

Trafikledare Niklas är på semester. Då tog jag in en vikarie som hjälp.

Lämplig nog heter han Diesel, men jag vet inte om han riktigt passar in hos oss.

Efter bara några dagar visade det sig att han har begränsad datorvana och skäller hela tiden ut de han pratar med i telefon.

Så nej, det blir nog så att vi får omplacera Diesel till något lämpligare under den här perioden. Måste fundera på vad bara. Undrar om han klarar att göra kaffe?

Gubbträff

Den här bilden togs 1968. Det är jag som är fotografen och är därför inte med på bilden. Vi lirade i Karlbergs BK, i dagligt tal kallat KB, där vi alla började lira i samma lag när vi var 10-11-årsåldern.

På bilden har vi blivit 17 år gamla och hade hela livet framför oss. Livet var en lek. Igår träffades vi igen. Inte alla, men vi var sju grabbar som nu blivit gubbar. Det var vi sju som höll ihop under barn- och ungdomsåren när vi alla bodde på Kungsholmen. Senast vi träffades var i storleksordningen 15 år sedan.

Alla personligheter fanns kvar, utseendet lika, förutom att vi alla numera ser mer ut som farbröder än grabbar. En lite kul grej var att sex av oss sju i gänget, fortfarande är gifta med de tjejer vi träffade i tjugoårsåldern.

Ingen hade halkat snett i livet, alla har haft bra och anständiga jobb och levnadsförhållanden. Några har drivit egna företag, andra varit anställda hela tiden. Många barn och barnbarn i omlopp spridda över Sverige.

Lite sjukdomar, ömma ben, en stroke, en prostacancer, en ömmande höft, men alla idag i godkänd fysisk form.

Det var en superkul kväll med lite virtuell fotboll, shuffleboard och en avslutande middag med många minnen och glada skratt.

Det tråkiga var att vi måste skynda på till nästa träff, för om vi väntar även den här gången i 15 år så är vi nog inte så många som kan komma.

KulturRallyt har gjort det igen

Så har då den lilla exklusiva föreningen KulturRallyt varit på evenemang. Den här gången gick våra medlemspengar till att öka förmögenheten hos Henrik Schyffert och Fredrik Lindström.

Även Benny Andersson fick en liten slant av oss också eftersom vi besökte lokalen Rival i Stockholm och såg föreställningen Ägd av och med just herrarna Schyffert och Lindström.

En väldigt kul och trevlig föreställning med många s.k. igenkänningsskratt. Värt att besöka om du nu funderar.

VARNING FÖR DENNA BLOGG / jag gör en pudel

Jag gör nu en officiell pudel angående gårdagens inlägg. Det var en 1:a april-luring. Jag önskar att verkligheten hade varit så, men det är den inte.

Dock vill jag ändå poängtera en viktig sak, många gav nämligen väldigt positiva kommentarer om idén, så nu kanske ändå ett verklighetsfrö har såtts att på ett bra och kul sätt förbättra hälsan inom yrkeskåren.

Kanske i samarbete med andra likasinnade företag i branschen.

Avslutningsvis vill jag härmed för framtida bruk göra följande uttalande angående mina blogginlägg:

Alla inlägg som redan har, och i framtiden kommer att publiceras på denna blogg kan eventuellet innehålla spår av humor, ironi alternativt stänk av glimtar i mina ögon.

Men se upp, det har, och kommer att, förekomma allvarsamma inlägg utan någon form av ovanstående inslag.

Jag tar inget som helst ansvar för läsarens eventuellt försämrade fysiska, psykiska eller mentala status efter genomläsningen av inläggen i denna blogg.

Tack för din uppmärksamhet.

Med ödmjuk hälsning
Göran Demnert

Vi bidrar med något nytt. En bättre hälsa i bussbranschen.

Jag har nu kommit så långt i livet så jag inser vad som är viktigt att förmedla. En god hälsa.

StockholmsBuss kommer därför att som första bussbolag introducera "Friskuskortet" för bussförare. Ett slags hälsokörkort för bussförare.

Kravet vi kommer att ställa på alla bussförare som jobbar hos oss är att man ska ha minimum 300 träningsminuter per månad. Varje minut poängsätts efter ett system beroende på vilken typ av träning man ägnar sig åt. 

Exempelvis ger promenader färre poäng än cykling, löpning och liknande. Stora ansträngningar som t.ex att ha genomfört en Vätternrunda, Vasalopp, Lidingölopp och liknande ger högre poäng.

Når man fler träningsminuter än i genomsnitt 500 minuter per månad räknat på årsbasis, ger det utslag på lönen genom en prestationsinriktad bonustabell.

Allt detta tar dock tid att genomföra men planen är att projektet ska vara fullt utvecklat och taget i drift senast kommande årskifte.

Eftersom jag själv numera ägnar mig åt cykling har vi idag avtalat med Fredrikshofs cykelklubb som via deras utbildningsansvarige Anders Johansson kommer att utbilda alla våra bussförare i cyklingens ädla konst. Grundtanken är att alla på ett säkert och kul sätt ska kunna cykla till jobbet. Vi har också pratat lite löst en del om samcyklingar från olika områden och då är det viktigt att kunna cykla i grupp.

Vi har även långt gångna förhandlingar med både en friidrottsklubb för utbildning i motionslöpning och en simklubb för utbildning i motionssimning. Vi jobbar även att få introduktionsträning inom kanoting, bergsklättring och många andra sysselsättningar.

Allt detta syftar till att vi ska ha en frisk och hälsomedveten personal. En vältränad kropp lever längre, har bättre motståndskraft mot sjukdomar och har allmänt en högre motivation.

Vi gör även förändringar i våra bussar. Inom kort kommer vi att ta bort kaffemaskinerna och ersätta dem med juicemaskiner, och vi kommer att servera morötter och frukter till alla grupper som bokar bussresa över minst två dagar.

Det är StockholmsBuss bidrag till ett häsosammare liv för alla, och vi ser fram mot fler kunder som tycker hälsa är viktigt och eftersom vi i dagarna söker fler förare hoppas jag vi får många sökanden med positiv inställning till att A/köra turistbuss. B/ tycka om att arbeta med människor. C/ tycka om att leva ett hälsosamt liv.

Är du bussförare som vill jobba i ett positivt företag är du välkommen med din ansökan. Du hittar vår mailadress på vår websida www.stockholmsbuss.se.  Är du tillräckligt bra har vi ett visst överseende med antalet träningsminuter.